Den framgångsrika rörelsen för aborträtten i Latinamerika är vägen framåt. Istället för att bara stirra oss blinda på USA, måste vi även uppmärksamma de kamper som lett till feministiska segrar de senaste åren. Det skriver Arbetarens chefredaktör Nathan Hamelberg.
Beslutet från USA:s högsta domstol att upphäva beslutet Roe v. Wade från 1973 är på en och samma gång väntat och chockerande. Väntat, för den som följt medierapporteringen om hur domarna röstat, agerat och uttalat sig de senaste åren och inte minst Trumps utnämnande av Neil Gorsuch, Brett Kavanaugh och Amy Coney Barrett som nya domare i USA:s högsta domstol. Chockerande för den som vant sig vid att fri- och rättigheter sakta vunnits en efter en, utan att egentligen något rullas tillbaka.
Historiskt har rättigheter i USA snarare urgröpts, medborgarrättsrörelsens segrar på 1950- och 60-talet underminerades av att välfärdsstaten rullades tillbaka, att valdistrikt skrevs om för att omfördela mandat (s.k. Gerrymandering) på 1970-talet. På det sättet är det så klart chockerande att rätten till abort inte längre skyddas av federala staten. Ur ett internationellt perspektiv är det kanske mer begripligt, samma reaktionära utveckling har skett i fler stater som Polen och Nicaragua.
Den höger som Trump är en representant för har inte tagit sikte på ett kortsiktigt byte av maktinnehav i Vita Huset, utan en djup transformering av hela USA:s samhälle utifrån högerauktoritära ideer.
Internationellt är dock utvecklingen på det stora hela den motsatta; fler länder har infört laglig abort, såsom Argentina, Irland, Chile med flera. Det som del av kamp och flera årtionden av organisering. När Biden besegrade Trump sågs det av somliga inte som döden för en rörelse, utan mer som ett streck i räkningen. ”Trump är besegrad, Trumpismen lever” så att säga. Lördagens beslut är ett skrämmande kvitto på det.
Den höger som Trump är en representant för har inte tagit sikte på ett kortsiktigt byte av maktinnehav i Vita Huset, utan en djup transformering av hela USA:s samhälle utifrån högerauktoritära idéer. Själva de institutioner som är tänkta som försvar av demokratin som styrelseskick är målet, allt ifrån “voter suppression” (vilket kan översättas till ”nedtryckande av röstande”) till förbud av viss information (sexualupplysning, critical race studies) del av ett institutionaliserat kulturkrig mot inre fiender, kringskärande av rättigheter osv.
Svaret på den här långa, djupa offensiven från USA:s höger finns både i och utanför USA. I den konkreta situation som nu uppstått i USA kommer de historiska exempel på stödnätverk bland feministiska aktivister spela en viktig roll. De var avgörande för moraliskt stöd, men också genom att de organiserade resor från Sverige till Polen – och idag omvänt från Polen till Sverige, eller motsvarande underjordiska nätverk på Irland som möjliggjorde resor till Storbritannien på 1980- och 90-talet för att kunna genomföra säkra aborter.
Man får hoppas att rörelsen mot Trumphögern tar inspiration av hur den tidiga arbetarrörelsen i sina bästa stunder gick hand i hand med sexualupplysnings- och kvinnorrörelsen, om inte är högerns segrar inte tillfälliga utan långvariga.
Dels är vågen av organisering och nyetablering av fackföreningar bland grupper som tidigare varit oorganiserade en mall för hur motstånd kan byggas bortom kongress- och presidentval. Dels är de framgångsrika rörelser för aborträtt i ovan nämnda Argentina och Chile som gått hand i hand med kampen mot dödligt våld mot kvinnor, feminicide, exempel på vägar framåt.
I Sverige heter det nästan alltid att ”Sverige är inte som USA” när antirasister inspireras av kamp från USA. Men annars stirrar vi oss nästan blinda på USA, istället för att titta bortom.
I en tid när den reaktionära högern där går framåt måste vi i Sverige, som del av den feministiska arbetarrörelsen, men även kamrater, systrar och bröder i USA, blicka bortom USA för vägar framåt.