Bilden av motsättningar mellan industriarbetare och renskötande samer är kraftigt förenklad. Och nu börjar samiska erfarenheter ta plats i både arbetarhistoria och modern arbetarlitteratur. Gabriel Kuhn har besökt den årliga marknaden i Jokkmokk, som lokalt är en ovärderlig mötesplats och inkomstkälla, och mött författaren Elin Anna Labba.
Efter två års paus till följd av coronapandemin var Jokkmokks marknad tillbaka den 2–4 februari 2023. Före pandemin, år 2020, slogs rekord när hela 50 000 personer besökte marknaden.
För många är vintermarknaden så tajt ihopkopplad med Jokkmokk att de inte verkar tro att orten finns resten av året. När jag berättar för en besökare från Göteborg att jag har varit i Jokkmokk flera gånger på sommaren undrar han: ”Men vad gör man i Jokkmokk om det inte är marknad?”
Den informationsansvariga för Jokkmokks kommun, Birgitta Nilsson, som är känd som ”marknadsgeneralen”, berättar för Arbetaren att man i år inte kom upp till besökssiffrorna från 2020. Flera utställare fick ställa in med kort varsel på grund av de ekonomiska konsekvenserna av kriget i Ukraina, framför allt de höga energipriserna:
– Vissa kan inte tillverka sina produkter eller köpa in det material de behöver, allt har blivit för dyrt, säger hon.
Kylan i Jokkmokk hjälpte inte heller, det var mer än 20 minusgrader under helgen.
Vissa kan inte tillverka sina produkter eller köpa in det material de behöver, allt har blivit för dyrt.
Birgitta Nilsson, informationsansvarig för Jokkmokks kommun
– Bor du i Kiruna eller Boden stannar du hemma när det är så kallt, förklarar marknadsgeneralen.
Kommunen ordnar själva marknaden. Evenemang som föreläsningar, bokpresentationer och utställningar ordnas av olika kulturinitiativ, museer och bibliotek. Privata företag ordnar kommersiell verksamhet som hundspannsturer och helikopterflyg.
När det gäller marknaden vill man se en blandning av försäljare, berättar Birgitta Nilsson.
– Vi är väldigt måna om att ha samiskt hantverk på marknaden, men vi kan inte bara ha hantverk, det blir inte bra för försäljarna heller.
Bredvid samiska knivar, tyg och renskinn finns det grekiska oliver, kombucha och Pokémon-tröjor.
Kommers är en del av Jokkmokks marknad. Restaurangerna har ”marknadsmeny” och en lokalbo berättar att han kan betala årets fjärrvärme genom att hyra ut sitt hus under marknadshelgen. Men det är uppenbart att marknaden också är en viktig mötesplats för samer från hela Sápmi. När jag sitter på bussen till Jokkmokk träffar jag en same från den norska sidan som i år bor i Barcelona och har rest hela vägen därifrån. Jokkmokks marknad skulle han inte missa.
Framme i Jokkmokk lyssnar jag på en föreläsning av forskare från universiteten i Luleå och Umeå. De har varit del av ett tio års forskningsprojekt om motståndet mot gruvor i Sverige. Karin Beland Lindahl, biträdande professor i statsvetenskap på Luleås tekniska universitet, förklarar att stödet för gruvor är starkast där det inte finns så många jobb. Andreas Johansson, doktorand på LUT, menar att en bra dialog inte nödvändigtvis leder till en bra lösning.
Diskussionen om motståndet konkretiseras när den före detta ordförande för Jåhkågasska sameby, Jan-Erik Länta, går igenom historien om Sveriges mest omtalade gruvkonflikt de senaste åren: den planerade järnmalmsgruvan i Gállok nära Jokkmokk.
Jåhkågasska är den av Jokkmokks tre samebyar som drabbas hårdast av planerna. Arbetet har stått stilla sedan 2013 efter starka protester från samer och miljöaktivister. År 2022 gav den svenska regeringen nytt tillstånd till provborrningar. Innan en eventuell gruva kan byggas krävs dock en miljöprövning som kan ta flera år. Jan-Erik Länta understryker att även om gruvan inte kommer öppnas, så har den långdragna processen redan tagit hårt på renskötarna och deras familjer.
Konflikten mellan industrin och renskötseln beskrivs ofta som en konflikt mellan industriarbetare och renskötande samer. Industriarbetarna ses som beroende av Sápmis industrialisering, organiserade inom facket och de klassiska arbetarpartierna.
De renskötande samerna ses som konservativa egenföretagare som motsätter sig den gröna omställningen som ska bringa välfärd till Norrland. Den bilden är förstås förenklad – många samer jobbar inom industrin för att kunna försörja sina familjer.
De renskötande samerna ses som konservativa egenföretagare som motsätter sig den gröna omställningen som ska bringa välfärd till Norrland. Den bilden är förstås förenklad – många samer jobbar inom industrin för att kunna försörja sina familjer.
Även om man ser samerna primärt som renskötare, så betyder det inte att de står utanför arbetslivet och dess historia, åtminstone om man inte håller fast vid ett fyrkantigt begrepp av arbete.
Under de senaste åren har Nordic Labour History Network (NLHN) börjat inkludera urfolk i sin forskning. Just nu söker NLHN pengar till ett större forskningsprojekt om industrialiseringens konsekvenser för urfolk.
Silke Neunsinger, som arbetar på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, är med i NLHN:s styrgrupp. Hon förklarar beslutet för Arbetaren:
– Vi har jobbat mycket med att bredda begreppet arbetarhistoria för att få med både formellt och informellt arbete, betalt och obetalt arbete, fritt och ofritt arbete. Då har vi också börjat tänka på urfolks arbetarhistoria, något som våra kollegor i USA, Kanada och Australien har gjort sedan flera år tillbaka. Vi vill skriva in hur urfolk har drabbats av industrialiseringen i industrialiseringens historia. Den samiska befolkningen känner till det, men resten av den svenska befolkningen känner inte till det på samma sätt.
I januari höll Elin Anna Labba, författare till den hyllade boken Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige (Norstedts 2020), en föreläsning som NLHN hade bjudit in till.
NLHN:s initiativ är bra, säger Labba till Arbetaren när vi möts i Jokkmokk. Även hon påpekar att det inte är så lätt att skilja samernas traditionella verksamheter från industriarbete i norra Sverige, eftersom samer ofta måste söka jobb inom gruvindustrin, skogsindustrin eller vattenkraft för att kunna försörja sig, vare sig de vill eller inte. Elin Anna Labba tycker också att det är intressant att titta på renskötseln som en traditionell form av arbete som inte har rymts i den klassiska förståelsen av arbetarhistoria.
Det kanske passar in i bilden att Lotta Olsson i en recension av Ann-Helen Laestadius nya roman Straff skrev att den samiska författaren ”skriver in sig i den svenska arbetarlitteraturen”. Olsson syftar främst på Laestadius sätt att skriva, att det är ”sakligt och konkret hellre än formmässigt experimentellt”. Men det blir ändå tydligt att det finns en del av den svenska befolkningen vars ”berättelser underifrån” inte har fått samma gehör som från den urbana, svenska arbetarklassen.
Att litteratur spelar en stor roll för att skapa mer kunskap om Sápmi blir också tydligt under Jokkmokks marknad, där flera författarsamtal arrangeras. Katarina Pirak Sikku presenterar sin nya bok Árbbehárpo – Arvstrådarna, ett omfattande och konstnärligt formgivet verk om hennes släkts historia med rasbiologin och förtryck i Sápmi som bakgrund.
Elin Anna Labba samtalar med just Ann-Helen Laestadius om Straff och presenterar ett projekt där samiska författare samarbetar med kurdiska kollegor, som man delar många erfarenheter och perspektiv med. Det är det samiska författarcentret Tjállegoahte, som grundades i Jokkmokk år 2017, som står bakom projektet – och flera andra.
En som har varit engagerad i Tjállegoahte från början är skribenten och översättaren Nils-Henrik Sikku. Han bekräftar för Arbetaren att produktionen av samisk litteratur har ökat enormt under de senaste åren.
Kultur och arbete kan inte skiljas från varandra, i Sápmi lika lite som någon annanstans.