I Sverige har plattformsföretagens antagonist blivit Arbetsmiljöverket snarare än facken och socialdemokrater har röstat emot ökat skydd för gigarbetare i EU. Hur kommer det sig? Pontus Blüme om gigekonomins plats i den svenska modellen.
I skuggan av den senaste tidens debatt om cykelbudens arbetsvillkor finns den merpart av gigarbetare vars villkor är ännu sämre, och som är fullständigt utestängda från den svenska modellens förhandlingsordning.
Hur gigekonomin ska definieras är inte självklart. Forskare betraktar den ofta som en undergrupp till plattformsekonomin, med bolag som till sin struktur liknar AirBnB, Ebay eller Amazon, men som förmedlar arbetskraft i stället för fastigheter och varor. Det finns dock anledningar att invända.
Foodora är vanligtvis det plattformsföretag som ligger närmast till hands när gigekonomin ska diskuteras i media, men Transportarbetareförbundet klassificerar exempelvis inte Foodora som ett gigföretag överhuvudtaget, och deras motivering till varför är rimlig: Foodora har en relativt traditionell relation till cykelbuden vars arbetskraft de förmedlar.
Den är bristfällig, de flyttar arbetskraften till underbolag för att kringgå kollektivavtal, de utövar repression och stänger av arbetare på godtyckliga grunder — men de, eller deras underbolag, har förlikat sig med rollen som arbetsköpare, vilket rent juridiskt gör deras arbetskraft möjlig att organisera inom ramarna för den svenska modellen.
Så är ofta inte fallet.
Många gigföretag, som exempelvis Uber, Bolt, Tiptapp eller Taskrunner, vägrar erkänna sig själva som part i en sådan relation. Detta är inte unikt för Sverige. Gigbolagen i Kalifornien, med Uber, Lyft och Doordash i spetsen, har investerat nära två miljarder kronor i lobbyarbete för att tröska Proposition 22 genom rättssystemet, en lagstiftning som tvångsklassificerar gigarbetare som ’independent contractors’ (ungefär egenanställda/egenföretagare) i Kalifornien.
Varför de vägrar arbetsgivaransvar är logiskt. Det möjliggör för plattformarna att upprätthålla en systematisk överbemanning, och på så sätt få arbetare att konkurrera med varandra om uppdrag, utan att behöva betala ut löner för de som förgäves väntar på nästa gig.
Plattformarna har vunnit i varje instans
I Sverige har gigbolagens huvudsakliga antagonist varit Arbetsmiljöverket, som systematiskt delat ut viten till plattformsföretag på grund av deras icke-existerande arbetsmiljöarbete med syftet att få deras arbetsgivarstatus prövad rättsligt. För detta är inte ett ansvar bolagen anser sig behöva ta, då de, för att citera Tiptapps vd i förvaltningsrätten, snarare är att jämföra med Blocket än en traditionell arbetsgivare. Hittills har plattformarna vunnit i alla instanser där tvisten prövats.
Dessa gigföretag skiljer sig inte från Foodora på något fundamentalt sätt sett till typen av tjänster de förmedlar eller hur plattformarna är strukturerade rent tekniskt, men arbetsrättsligt är de väsensskilda. Deras arbetskraft kan inte organisera sig fackligt, kan inte utse skyddsombud, och kan skiljas från sin försörjning på dagen utan motivering, då de inte omfattas av varken LAS eller MBL. De har, passande nog, ungefär samma rättigheter som de varor Blocket förmedlar.
Till skillnad från de borgerliga partierna, vars politiska linje till gigekonomin sammanfattades som ”juridisk integrering, ideologisk legitimering och ekonomisk subventionering” i Gigwatch rapport Plattformarna och politiken, är Socialdemokraternas hållning mer komplicerad. Partiet skriver i sin arbetsmiljöstrategi för perioden 2021-2025 att plattformarna ”råder över arbetsmiljön” oavsett om de formellt är arbetsgivare eller ej, och att det därför behövs en översyn av arbetsmiljölagstiftningen.
I Sverige, och inom socialdemokratin i synnerhet, finns dock en stark norm om att lagstiftning ska hållas borta från arbetsmarknaden, som i stället ska regleras genom centrala avtal mellan fackföreningarnas centralorganisationer och Svenskt näringsliv. Detta bygger dock helt på att parter på arbetsmarknaden existerar, och är villiga att ta det ansvaret.
I EU-parlamentet håller ett nytt lagförslag på att arbetas fram som kommit att kallas för Plattformsdirektivet. Dess mest potenta beståndsdel utgörs av en anställningspresumtion, som förskjuter bevisbördan till plattformarna och, lite förenklat, utgår från att de är arbetsköpare i lagens mening tills dess att motsatsen bevisats.
Hon menade att det låg i partiets DNA att stödja fackligt arbete, men att denna ideella organisation riskerade att splittra arbetarkollektivet och underminera löntagarnas makt.
Socialdemokraterna röstade emot plattformsdirektivet
I början av februari röstade Socialdemokraterna som enda parti i sin EU-grupp emot denna del av direktivet. Efter att det uppmärksammats hörde de också av sig till Gigwatch för att förklara sig. Ilan de Basso menade förvisso att partiet helhjärtat stod bakom direktivet i sig, men att just presumtionen riskerade att förändra det svenska arbetstagarbegreppet, och få konsekvenser för den svenska modellen som var svåra att överblicka. Vilken substans som skulle återstå av plattformsdirektivet om denna del ströks, och på vilket sätt direktivet ändå skulle förbättra villkoren för svenska gigarbetare, kunde han inte svara på.
Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Teresa Carvalho gick ännu längre när vi nyligen bad henne kommentera Taxiunionens organisering av Uber- och Boltförare. Hon menade att det låg i partiets DNA att stödja fackligt arbete, men att denna ideella organisation riskerade att splittra arbetarkollektivet och underminera löntagarnas makt. De borde i stället gå med i Transportarbetarförbundet, hävdade hon, för att inte riskera att själva bidra till lönedumpning.
Vi är tillbaka där vi började. Taxiförarna på Ubers och Bolts plattformar kan inte gå med i Transport, för de är inte arbetare utan egenanställda, och försöken att ändra denna klassificering genom lagstiftning är socialdemokraterna emot.
När kollektivavtalen upplevs som dyra och stelbenta är det attraktivt att sluta ha att göra med arbetare helt och hållet.
Den svenska modellen bygger på att det finns två parter med ett relativt jämnt maktförhållande som representerar ett arbetsköpar- respektive arbetarintresse. I stora delar av gigekonomin finns varken eller. De plattformar som de facto leder och fördelar arbetet vägrar vara en part, och arbetarna kan inte vara en part.
Utan ny lagstiftning, på nationellt plan eller från EU, kommer denna del av arbetsmarknaden förbli rättslös för all överskådlig framtid. Det finns också goda skäl att anta att gigifiering som process på sikt kan luckra upp även mer stabila arbetsrelationer i branscher med rimliga villkor.
Högern är tämligen explicit i sin strävan mot en sådan utveckling. För när kollektivavtalen upplevs som dyra och stelbenta är det attraktivt att sluta ha att göra med arbetare helt och hållet.
