Svensk gangsterrap har dominerat topplistorna i flera år. Samtidigt finns det inom kulturen ett minst sagt problematiskt förhållande till de pågående gängkonflikterna där unga människor gång på gång skjuts till döds. Emil Arvidssons reportagebok är därför en viktig pusselbit i den infekterande debatten om en musikstil som alla känner till men få egentligen vet så mycket om.
När den prisbelönta rapparen Einár sköts till döds den där sena oktoberkvällen 2021 sändes chockvågor genom ett förvirrat Sverige. Det kallblodiga mordet var visserligen bara ett av flera lika tragiska fall de senaste åren där unga, framför allt män och tonårspojkar, dödats i de allt mer infekterade konflikterna som vuxit fram inom Stockholms kriminella gängmiljö.

Reaktionerna var dock minst sagt blandade. Barn och unga sörjde en musikalisk förebild. Einár var en av de mest spelade svenska artisterna och toppade flera prestigefyllda listor. Samtidigt skruvade en ängslig föräldrageneration sina huvuden.
Superstjärnor inom svensk gangsterrap
Artister som Yasin, Haval, Dree Low och just Einár var och är superstjärnor men på samma gång i stort sett okända för halva landets befolkning. Svensk gangsterrap visade, i och med det fruktansvärda mordet, på ett enormt glapp i samhället som inte bara går att koppla till klass och kultur utan också till teknikens rekordsnabba utveckling.
Skivförsäljning, påkostade turnéer, tv-framträdanden och traditionella tidningsintervjuer. Allt sådant som tidigare varit en självklar del i ett framgångsrikt PR-maskineri för att lyfta nya artister existerar knappt i den nya digitala populärkultur som vuxit fram. I stället sköts hela det välsmorda maskineriet av artisterna själva och kompisgänget runt om. Videos, inspelningar och livesändningar via appar som snapchat, Instagram och TikTok ses av hundratusentals unga utan att nå de traditionella medierna.

Och artisterna själva? De vet naturligtvis att de når ut till betydligt fler via sina egna sociala medie-kanaler än vad ett helsidesuppslag på Dagens Nyheters kultursidor kan ge.
Journalisten och författaren Emil Arvidsson har i sin nya bok om den svenska gangsterrappen på ett förtjänstfullt sätt tecknat bilden av framför allt det här. Om musikens självständighet men också om hur klassisk Do It Yourself möter rå hyperkommersialism där många låtar fungerar som verktyg i de pågående och så svårstoppade gängkrigen.

I Sverige är fenomenet relativt nytt. Men i länder som USA, England och på Jamaica har musiken, samtidigt som den fyllt väldiga dansgolv, också alltid använts som redskap i blodiga maktkamper vare sig det rör storpolitik eller kontrollen av ett enskilt gathörn.
Emil Arvidssons blandar mörka socialreportage med krimjournalistik och beskriver på samma gång hur det gick till när rappande tonåringar plötsligt blev en brännande valfråga. Han ställer sig själv också frågan hur det känns att älska en musikgenre så tätt kopplad till våld och avgrundsdjup misär. Svaret är inte okomplicerat. För någonstans mellan de pulserande mörka beatsen innehåller många av texterna i den nutida svenska gangsterrapen direkta hot, eller fungerar som svar på en pågående konflikt.
I boken får vi följa artisterna som sitter inlåsta på LVU-hem men som samtidigt toppar listorna och som skapat ett alldeles eget ekosystem av lysade producenter, cyniska managers och hängivna fans.
Boken sätter på ett intressant sätt fingret på det många andra musikjournalister missat de senaste åren och beskriver en ny verklighet där stora delar av samhället inte hängt med. Det är en viktig lektion nutidshistoria som också ger bakgrunden till var vi befinner oss i dag. Oavsett om det handlar om musiken eller kulturen som vuxit fram kring den.