”Trots att cementproduktionen och de motsättningar som omger den är högst levande idag fungerar de gamla kalkbrotten och industrimiljöerna mest som en häftig bakgrund för semesterbilder på Instagram.” Shabane Barot om Gotland, Cementa och ett arbetslivsmuseum i skuggan av turismen.
Jag besöker norra Gotland för första gången och har egentligen ingen relation till ön. Landskapet är storslaget med solrosor, vallmo, kust och sädesfält. Kalksten, kalksten, kalksten. Man kan gå på loppis och äta stenugnsbakad pizza på mysiga gårdar med lekplats och sandlåda. Ändå är det något som skaver: var vi än åker får jag en känsla av att vi följer en snitsad bana.
”Det här är Gotlands mest fotograferade objekt” hör vi någon säga om två kalkugnar som står alldeles intill en populär restaurang på naturreservatet Bungenäs, där Gotlands största kalkbrott tidigare låg.
Allt känns så alienerande: vi reser runt i flock med andra stockholmare som fotograferar exakt samma pittoreska föremål, äter exakt samma mat och vistas i samma vackra miljöer, utan att komma nära det verkliga livet på Gotland, de historiska och politiska konflikter som format de platser vi besöker.
Trots att cementproduktionen och de motsättningar som omger den är högst levande idag fungerar de gamla kalkbrotten och industrimiljöerna mest som en häftig bakgrund för semesterbilder på Instagram.
Allt känns så alienerande: vi reser runt i flock med andra stockholmare som fotograferar exakt samma pittoreska föremål, äter exakt samma mat och vistas i samma vackra miljöer, utan att komma nära det verkliga livet på Gotland, de historiska och politiska konflikter som format de platser vi besöker.
Turister och rika sommargäster
I ett utmärkt reportage publicerat den 15/7 i gotlandstidningen Horisont magasin; ”Lokalborna i minoritet på Fårö och Storsudret” (nr 70), får min känsla genklang. Kartläggningen av fastighetsägande på turistmagneterna Fårö och Storudret visar att över 50 respektive 40 procent av fastigheterna ägs av fastlänningar.
Reportern Christer Bjöhle intervjuar medlemmarna i en studiecirkel på Storsudret som intresserat sig särskilt för lokalhistoria och samhällsutveckling. De resonerar nyanserat kring för- och nackdelarna med turism och fastlänningars markägande, och tycker sig märka en skillnad i inställningen hos de som köper fritidshus på ön idag.
Dagens sommargäster uppfattas till skillnad från tidigare generationer som ointresserade av lokalbefolkningen och bygdegemenskapen. Det är också mer pengar i omlopp – ett intryck jag delar, helt anekdotiskt baserat på utseende och attribut hos de stockholmare vi stöter på under vår knappa vecka på ön.
Konstnären Knut Stahle som intervjuats i tidigare reportage om fastighetsägande i Visby (Horisont nr 64) fångar min känsla på pricken: ”Drömmen om att äga ett kalkstenshus på den magiska ön omvandlar öns kuster, Fårö och Visby innerstad till en kuliss för turister och rika sommargäster”.
”Det har varit cementen genom hela livet”
Känslan av alienation släpper dock när vi besöker det lilla arbetslivsmuseet Bläse Kalkbruk, som sedan 1985 drivs ideellt av en intresseförening. I museets butik hittar jag den vackert formgivna boken Nätterna var våra, skriven av journalisten Eva Sjöstrand och bildsatt av konstnären Anne Nilsson.
Boken är baserad på intervjuer med gotländska arbetarkvinnor födda kring förra sekelskiftet, med ett gemensamt engagemang inom Socialdemokratin.
Som hos Svetlana Aleksijevitj hakar kvinnornas livsberättelser i och förstärker varandra: tillvaron som barnpiga på gårdar eller hos förmögna stadsbor, präglad av misshandel och förnedring, men också kärlek och motstånd, långa danskvällar och politisk organisering i kvinnoklubbar, där kampen för mödravård, gratis skolluncher och tillgång till barnomsorg gav resultat.
”Cementen och cementen, det blir bara tal om den. Det har varit cementen genom hela livet”, säger Annie född 1899.
Anna-Lisa beskriver i sin tur hur ledningen för cementfabriken i Slite fått allt större makt på fackföreningens bekostnad (alla intervjuer genomfördes år 1979).
Miljöaktivister kämpar mot kalkstensbrytning
Cementa/Heidelberg Materials som ägarbolaget heter, är Gotlands nästa största privata arbetsgivare i dag. Cementproduktionen har varit föremål för en lång konflikt där miljöaktivister kämpat mot kalkstensbrytningen som hotar det gotländska grundvattnet.
Mark- och miljööverdomstolen avslog år 2021 Cementas ansökan om utökad kalkstensbrytning. Då ingrep (den förra) regeringen, i en process som av Lagrådet bedömts bryta mot grundlagen, genom att i september 2021 lägga fram en undantagslag som tillåter Cementa att runda mark- och miljööverdomstolens beslut.
Lagen röstades igenom av en enhällig riksdag. I Slite finns en liten ”Heidelbergs material arena” (en fotbollsplan med konstgräs) och vid det enorma kalkbrottet kan man stanna till med bilen och blicka ut.
Här finns en skylt uppsatt som med en estetik som härmar naturreservatens informationsskyltar förklarar att området en dag kommer att omvandlas till sjö.
Cementproduktionen har såväl lokala som globala implikationer: från hotet mot grundvattnet på just denna unika plats till frågan om klimatomställningen och riksdagspolitikens prioriteringar.
För den stockholmare som vill gå off trail bara litegrann finns massor att upptäcka här.
