Maia Bagatelia från Georgien har arbetat hårt inom städbranschen i sex år. Hon är ensamstående med två barn och kom till Sverige för att skapa en bättre framtid åt sin dotter, som är i behov av vård. Nu riskerar hela familjen utvisning när försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare höjs den 1 november.
– Jag har gett allt åt Sverige, säger hon.
Det är en tidig söndagsförmiddag i början av oktober och Maia Bagatelia dukar upp georgiska delikatesser på köksbordet i lägenheten i Södertälje.
Hon är en av tusentals arbetskraftsinvandrare i Sverige som riskerar utvisning, när försörjningskravet höjs den 1 november till 27 360 kronor. En lag som endast berör arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU.
Maia, som är utbildad tandläkare i Georgien, har slitit hårt inom städbranschen i sex år och skulle i mars ansöka om permanent uppehållstillstånd.
I Sverige måste arbetskraftsinvandrare arbeta på samma arbetsplats i två år innan de får tillstånd att förnya sitt arbetstillstånd. Därefter, när arbetstillståndet förnyats, är det möjligt att byta till en annan arbetsplats, men inom samma bransch. För att byta bransch behöver personen ansöka om ett nytt arbetstillstånd. Uppstår det ett glapp där man behöver lämna Sverige mellan arbetstillstånden, kan det påverka hur snart man kan ansöka om permanent uppehållstillstånd.
Som arbetskraftsinvandrare är man bunden till att arbeta på samma arbetsplats i två år. Arbetaren har talat med flera personer som inte vågat protestera mot dåliga arbetsförhållanden, av rädsla att förlora jobbet och därmed riskera utvisning.
– Jag tänkte att jag skulle arbeta hårt några år i städbranschen tills jag fått permanent uppehållstillstånd. Jag har gett upp livet där borta för att skapa en bättre framtid åt mina barn, säger hon.
Det har äntligen blivit helg efter en lång arbetsvecka på städföretaget och Maia kan äntligen spendera tid med sina döttrar.
– Det är så skönt att bara drälla runt i lägenheten och softa på helgen, att vara tillsammans, säger hon.
Treåriga Anna springer runt i cirklar på parkettgolvet med ett trollspö i handen. I sovrummet intill vilar storasyster Mariam.
– Hon är så glad över att vi numera har ett extra sovrum. Ibland kan hon stänga dörren om sig och vara ifred.
Fick äntligen förstahandskontrakt
I flera år har familjen tvingats flytta runt bland dyra andrahandskontrakt i Stockholm. Maias man lämnade henne när hon blev gravid med andra barnet, och som ensamstående mamma blev det ännu svårare att klara av att betala hyran. Men så i februari fick Maria Bagatelia äntligen ett förstahandskontrakt, ett stenkast bort från Annas förskola.
– Jag har inrett lägenheten själv och köpt alla möbler, säger Maria Bagatelia och pekar stolt på hörnsoffan där Anna kravlat upp, och tillägger:
– Jag är så lycklig över att vi nu har ett hem. Äntligen finns det en plats som bara är vår.
Kom till Sverige för att söka vård åt sin dotter
Maia Bagatelia, 39 år, är utbildad tandläkare i Georgien och arbetade tidigare på en tandläkarklinik i huvudstaden Tbilisi.
Men när dottern Mariam föddes förändrades allt. Det stod tidigt klart att barnet inte skulle få den vård som krävdes i Georgien.
Mariam föddes med synfel, och en svår cp-skada som krävde operationer. Om några år planerar familjen att ansöka om en personlig assistent – något som inte är möjligt i Georgien.
– I tunnelbanan i Tbilisi finns det inte ens hissar för rullstolsburna, säger hon.
Fick benoperation i Sverige
Maria Bagatelia menar att det även finns en utbredd stigmatisering av funktionsvarierade i det georgiska samhället.
– Droppen var när jag bodde i Georgien och kom för att hämta Mariam i förskolan. Föreståndaren tittade på klasslistan och hade skrivit upp henne intill de andra barnens namn som “invaliden”. Hon ville inte ens benämna henne med namn, berättar Maia Bagatelia.
Maia Bagatelia hade en bekant i Stockholm, och bestämde sig för att söka sig till Sverige för att skapa en bättre framtid åt sin dotter.
– Det var tufft att börja om livet på nytt. Och jag kunde inte arbeta som tandläkare längre.
Hon tog jobb inom städbranschen i stället. I Sverige förbättrades livet för Mariam. Hon kunde börja i en särskoleklass och fick även genomgå två benoperationer. I dag kan Mariam gå korta sträckor på egen hand.
Älskar sin specialklass
Ändå sedan sexårsverksamheten har Mariam gått i specialklass i Södertälje, och går nu i sjätte klass.
– I Georgien föreslår de att barn med cp-skada ska få massage, och alltid vara nära sin mamma. I Sverige får barnen med funktionsvariation i stället lära sig att bli självständiga individer på ett helt annat sätt, säger hon.
Tolvåriga Mariam älskar sin skola och klasskamraterna. Om morgnarna får hon skolskjuts med taxi till skolan. Hennes favoritämnen är teckning och svenska.
– Det underlättar att det här stödet finns för funktionsvarierade barn i Sverige, eftersom jag har över en och en halv timmes resväg till jobbet, säger Maria.
Vill arbeta som tandläkare
Maia Bagatelia arbetar som städare på ett av de mest etablerade städföretagen i branschen. Det är ett slitsamt jobb och lönen är låg. Särskilt för en ensamstående förälder. Varje morgon går hon upp klockan sex, förbereder frukost till barnen och får iväg dem till skola och förskola.
Sedan pendlar hon över en och en halv timme till arbetet i Enskede.
– Men i framtiden vill jag studera svenska och återgå till mitt jobb som tandläkare. Jag kan tänka mig att bli tandsköterska också. Det finns ett stort behov av personal i den sektorn, säger hon.
Jag har gett allt åt Sverige och försökt göra mitt bästa. Det enda jag vill är att skapa en framtid för mina barn.
Maia Bagatelia, städare
Ingen hjälp från facket
Maia ville gå med i Kommunal, i samband med att lönegolvet drevs igenom. Hon blev dock besviken på fackets agerande.
– Jag fick höra från mina kollegor som befinner sig i samma situation, och som redan varit medlemmar i facket i många år, att de inte kan hjälpa oss eller ge något stöd. Därför bestämde jag mig för att inte bli medlem, suckar hon.
Vågar inte berätta för barnen
Maia har inte vågat berätta för sin dotter om det höjda försörjningskravet och att familjen riskerar deportation.
– Det skulle innebära en kolossal stress för Marian att lämna skolan. Hon skulle inte klara av livet i Georgien. Hon skulle behöva sitta instängd i en lägenhet hela dagarna och jag skulle inte kunna lämna hemmet, säger hon och tillägger:
– Och jag vill inte att Anna i framtiden ska tvingas bli personlig assistent till sin storasyster när jag måste jobba, säger hon.
Hon försöker att inte tänka på utvisningen, för att orka ta sig igenom dagarna. För att undgå utvisningen skulle hon behöva hitta ett nytt arbete inom städbranschen med en lön långt över snittet.
Men Maia har hopp om att situationen ska förändras. Hon menar att det kommer att vara svårt för städföretaget att klara av att driva verksamheten om alla arbetskraftsinvandrare utvisas.
På arbetsplatsen är hennes kollegor oroliga. Hon säger att närmare 40 procent av de anställda drabbas av beslutet.
– Jag har gett allt åt Sverige och försökt göra mitt bästa. Det enda jag vill är att skapa en framtid för mina barn.