Det jobbigaste med att ifrågasätta makt och orättvisor är att det blir svårt att vara ledig. Vissa ser orättvisorna överallt och hela livet blir som en enda lång vardaglig kamp. Andra måste skapa sina frizoner för att komma bort en stund för att samla nya krafter. Jag jobbar på en kvinnojour, vilket innebär att ständigt möta de rätt groteska konsekvenserna av den patriarkala värld vi lever i och samtidigt förmedla att det går att förändra, en emellanåt ganska ansträngande balansgång som kräver att man tar hand om sig själv ordentligt för att inte gå sönder.
Julledigheten var kort i år, så jag och en kompis slog på stort, tömde våra sparkonton och åkte ut till skärgården för att bada, basta och äta god mat över nyår. Bara tanken på att slippa nyårsångesten och tillhörande fylla gjorde att våra spända axlar sjönk ned en aning, och yasuragi betyder tydligen inre ro och harmoni på japanska.
När vi checkar in i den gamla LO-skolan på Hasseludden som nu är ett hotell- och konferensanläggning får vi varsin blå bomullsrock i japansk stil och badtofflor i skumgummi. Sedan trängs vi i det Japaninspirerade utomhusbadet med horder av människor som plaskar runt och jagar efter lugnet. Det är fler här än vi först trott. På kvällen går vi upp till loungen och möts av ett stim av bommullsrockar. Överallt sitter det människor i par, män och kvinnor, tjejer och killar, alla i likadana rockar och tofflor. Vi tittar oss runt, söker efter några att slå oss ned bredvid utan att känna att vi stör i deras heteromys. Men vi hittar ingen. Vi befinner oss i ett hav av duvor som alla samlats på ett och samma ställe för att vara själva ihop, och vi grips av lite panik. Det känns som om vi klivit in i en sekt, där alla klär sig likadant och beter sig likadant. Det känns som någonting får dem att tro att det är så här man ska göra. Eller vill alla ha det så här?
När tolvslaget är över har vi lyssnat till jazz på japanska och en tjej som tog tillfället i akt och grabbade micken för att hålla ett tal till sin kille som fyllt år och typ är det bästa som hänt henne. Tvåsamhetsmyset har inga gränser här på yasuragin. Vi skrattar lite åt att vi inte tänkt på att nyår nog alltid är så här på Hasseludden, och drar oss tillbaka till vårt rum.
Klockan har passerat 01 och jag håller precis på att somna när jag hör en hård duns från andra sidan väggen vid mitt huvud som gör att jag med ett ryck sätter mig upp i sängen. Dunsen får min puls att öka och hjärtat att banka. För det var inte ljudet av en möbel eller en väska, det var en kropp som med kraft dunkat in i väggen. Det är inget vi tänker på men jag tror de flesta skulle känna igen ljudet om man hörde det. En mansröst skriker, ”din jävla kärring, fitta, fitta, FITTA”! Han låter så föraktfull och hatisk och jag hör en kvinnas låga röst som säger nej, nej, nej. Jag kastar mig på telefonen och slår 9 för att komma till receptionen och förklarar som det är, det är högljutt och en man som låter mycket aggressiv. Jag vill springa in och sätta stopp för det hela men att riskera min egen säkerhet är varken klokt eller effektivt, för att få mannen att sluta bör man vara flera, och gärna någon ansvarig, i tjänst, det vet jag funkar bäst.
Det hela går relativt snabbt. Nattreceptionisten säger med en självklar och stadig ton att de tar hand om detta, och efter en stund hör vi ljudet av snabba tramp i korridoren utanför och en komradio och något om en bil som väntar. ”Polisen kom ovanligt snabbt”, tänker jag, och vi går och lägger oss igen och tänker att vi får prata med dem i morgon. Av vana vet jag ungefär hur sånt här går till och jag tänker på kvinnan som nu behöver lugna och omhändertagande människor runt sig, inte upprörda vittnen. Så det är bäst för alla att lugna ner sig och gå vidare med detta i morgon bitti. Men vi får knappt någon sömn på natten, ljudet av dunsen i väggen ekar i skallen, och det uteblivna skriket skär i hjärtat. Vid frukosten känner vi båda av en konstig stämning bland de tidigare mysande paren, vi vet inte om det är vi eller de. Irriterat hetsar folk kring bufféborden som om de söker kompensera utebliven magi eller sitt tömda sparkonto med fem olika sorters yoghurt och pålägg. Och den slår mig, denna självklarhet: där det finns parrelationer finns det också våld. Så är det, de går hand i hand. All statistik visar också detta. Det är i de nära relationerna som det mesta av våldet mot kvinnor sker i vårt samhälle.
Jag ber att få prata med någon ansvarig på yasuragin för att höra hur det gått och hur kvinnan mår. Men det har han ingen aning om, hon är väl kvar på sitt rum, säger han, och läser i nattrapporten att väktare tillkallats som brukligt vid ”bråk”. Men det var ju inget bråk säger jag, det var ju en misshandel! Vi brukar separera dem, säger den ansvarige, och en av dem får lämna hotellet eller får ett eget rum. Det är svårt, säger han, att ”lägga sig i”, och gör citationstecken med fingrarna, och det framgår det tydligt att detta inte är första gången något sådant här händer. Men det är uppenbart att varken han eller ledningen han företräder har några tankar på att det är brott som begås på deras anläggning. När den våldsamme mannen skickats iväg i en taxi är deras ansvar över. Kvinnan har lämnats ensam med skammen över det inträffade, utan stöd eller uppföljning. Respekten för parrelationen som en sluten och privat angelägenhet står över allt. Så är det fortfarande, år 2012, i världens mest jämställda land. Jag försöker hålla mig lugn, men egentligen vill jag skrika att så här får det inte gå till. Jag beslutar mig i stället för att jag måste söka upp kvinnan, hon är ett brottsoffer och det måste vara någons ansvar att ta hand om henne. Att lämna henne ensam är detsamma som att säga att det är hennes fel och att hon får skylla sig själv.
Jag går till rummet bredvid vårt och knackar på. Kvinnan öppnar och hennes ansikte är svullet av gråt, hon släpper genast in mig.
”Jag hörde vad han gjorde mot dig i går och vad han sa, det är inte okej, han får inte göra så mot dig.”
”Är det så”, frågar hon med desperation i blicken, ”har det gått så långt?” ”Ja det har det”, säger jag. ”Har det pågått länge, att han slår dig?” ”Han slår inte”, säger hon, ”han puttar mig bara.” ”Ja, jag hörde när han kastade in dig i väggen”, säger jag, och kvinnan brister i gråt och berättar att hon är täckt av blåmärken på ena sidan av kroppen. ”Det är samma sak som att slå”, säger jag. Tårarna rinner och jag sätter mig bredvid henne på sängen. Hon berättar att han tyckt att hon haft för hög volym på tv:n och frågar mig om jag hört tv:n, om ljudet var högt, som för att förstå om han verkligen hade skäl till det han gjort mot henne. Det är fullt förstårligt att hon resonerar på detta sätt. I det isolerade parförhållandet är det lätt för den som vill att töja på gränserna och skapa nya normer för vad som är ett rimligt och godkänt beteende. I mitt arbete pratar vi mycket om normaliseringsprocessen, och alla jag mött vittnar om mönstret våldet följer, den långsamma upptrappningen i kombination med att de isoleras. Större delen av det övriga samhället bekräftar detta genom att ivrigt värna kärleksrelationens privata ”natur” och sprida en allmänt misogyn stämning. När brotten trots allt anmäls blir det sällan en fällande dom. Ord står mot ord, inga vittnen finns. Hur skulle det kunna finnas vittnen? Vi gör ju inget annat än att skydda dessa relationer från insyn genom att vända bort blicken, inte ställa frågor av rädsla för att klampa in i detta så heligt privata och totalt normalisera slutenheten. Det faktum att det finns många människor som inte vill ha jämlika relationer kan vi vid en snabb blick på vår omvärld nog inte förneka, fast vi försöker och argumentet om det privata kommer väl till pass för att slippa se.
Den missnöjda mannen har som för att få avsluta den avbrutna misshandeln tagit med sig kvinnans väska med plånbok och nycklar och mobilladdare. Hon ska straffas, för enligt honom är det ju hennes fel. Nu ligger hennes mobil nere i receptionen där hon fått lägga den på laddning. Bara så där, inga frågor ställda, ingen som erbjuder henne hjälp i övrigt.
Jag lämnar mitt telefonnummer till kvinnan efter att ha försäkrat mig om att en pålitlig vän kan komma och hämta henne och köra henne till en kvinnojour. Jag och min kompis sätter oss på bussen tillbaka mot Slussen, tröttare och mer spända än när vi kom hit. Det här med att köpa sig bort till lugn och avkoppling funkade inte, konstaterar vi. Vi pratar om att skriva brev till ledningen för Hasseludden, kräva av dem att utbilda sin personal och ta ansvar för våldet. Men det gäller ju inte bara Hasseludden. För fyra år sedan gjorde man en satsning i bland annat Göteborg och utbildade fastighetsskötare och störningsjour om våld mot kvinnor, men det finns många fler som skulle behöva en sådan utbildning, som hotellpersonal, reseledare, och alla inom vård, skola och omsorg. Det närmsta vi kan komma en vision just då, med våldet så nära inpå i våra minnen, är ökad insyn och förebyggande verksamheter – där det förekommer parförhållanden ska det finnas information, utbildningar, varningstexter och granskningar. Trafikpoliser och relationspoliser kanske då, med nollvisioner och så där. Så skulle man kunna tänka, det är rimligt, bara under 2000-talet har 189 kvinnor dödats. Fast alla tar ju inte körkort, så alla kanske inte lever i tvåsamhet heller, och våld mot kvinnor skulle nog inte upphöra med inskränkningar mot parrelationer, eftersom det förekommer i ganska hög grad i övriga samhället också, som på arbetsplatser och offentliga platser.
Varför är det då så omöjligt att ”ta i med hårdhandskarna” just här och upprätta handlingsplaner för en nollvision? Kvinnojourer och brottsofferjourer är viktiga för offren, men hindrar knappast dem som slår. Det är rättssamhällets uppgift, men oavsett lagar och straffskärpningar handlar det i slutändan ändå alltid om perspektiv. Vems perspektiv dominerar, i samhället, i media, på läroinstitutionerna, i vården, i forskningen? Att vi lever i ett patriarkat betyder just detta: det manliga perspektivet har alltid företräde. I en rättsal vrids och vänds det på i fall att mannen verkligen kan ha gjort detta med flit, vad hade han för motiv liksom? Det hela känns orimligt. Och tänk vad fruktansvärt att bli oskyldigt dömd för något sådant, det kan vi bara inte stå ut med, stackars mannen, som oavsett säkert inte menat något ont, det är så mycket som sker i en relation, ofta är ju båda dumma mot varandra. Och så frikänns han, om och om igen. På det allra flesta rättegångar jag varit på som lett till en fällande dom har det funnits oberoende vittnen. Men utan vittnen, ingen dom.
Det svåraste med ur vilken vinkel detta enorma samhällsproblem ska angripas tycker jag är att vi alla är så rörande överens. ”Det är fel att slåss.” ”Våld i nära relationer är fruktansvärt, våldtäkter och trafficking är avskyvärt!” Men skulle alla känna igen det om vi såg det, och skulle alla som skriver under på att de vill ha ett jämlikt samhälle agera om de blev vittnen? Det känns rätt mossigt att skriva detta år 2012. Just därför att vi är överens, det finns inte så mycket att diskutera.
Fast det jag vill diskutera varje dag jag kommer hem från mitt jobb, eller är med om något som det som hände på Hasseludden (och nej, det är inte första gången och förmodligen inte sista) är om vi står fast vid övertygelsen den dag det börjar kosta. Den dagen vi är tvungna att se våldet. Kanske rent av tvingas konfrontera våldet och dem som slår. De som kränker, våldtar och mördar är våra vänner, våra fäder, bröder, pojkvänner och det förekommer även systrar och flickvänner. Att hävda sin tro men titta bort kostar inget. Tvärtom så belönar det oss alla. Att snacka sig varm om jämställdhet börjar bli lika konformistiskt som att vilja ha fred på jorden. Så vi måste fortsätta att ställa oss själva och samhället just dessa frågor: Hyser jag dessa värderingar av övertygelse eller av konformism och är jag kapabel att inta ”det andra” perspektivet?