– Jag höll på med ett forskningsprojekt som handlade om föräldraskap och genus där jag följde och intervjuade ett antal föräldrar, och i det projektet framkom att rosa var en central och laddad färg som de förhöll sig till på olika sätt, berättar Fanny Ambjörnsson om bakgrunden till boken.
När hon ett par år senare forskade om hbt-ungdomars motståndsstrategier så blev rosa en central fråga igen. För dessa ungdomar var den rosa färgen en strategi för motstånd mot ett heteronormativt, patriarkalt samhälle. Då väcktes tankarna på att försöka skriva något om rosa utifrån olika perspektiv.
Något som är centralt i boken är den rosa färgens koppling till makt.
– Det som intresserar mig är maktfrågor, genus, sexualitet och klass. Jag ville påvisa hur något till synes vardagligt som vårt förhållningssätt till en färg uttrycker, skapar och upprätthåller olika maktrelationer, något vi inte reflekterar över eller tänker på till vardags.
– Man kan naturligtvis undersöka maktstrukturer på en mängd olika sätt, men för mig fanns det en poäng i att studera till synes harmlösa praktiker som vi ofta inte ser som maktutövande. Det finns en allmän föreställning att vi lever i ett jämställt samhälle, där vi inte egentligen gör någon skillnad mellan män och kvinnor. Samtidigt speglar det laddade förhållningssättet till rosa ett tydligt förakt för det kvinnliga. I de flesta sammanhang framstår det kvinnligt kodade som mindre seriöst och statusfyllt.
Många föräldrar har en ambivalent inställning till färgen rosa enligt Fanny Ambjörnsson, inte minst när deras döttrar klär sig i allt för mycket rosa.
– De vill att döttrarna ska framstå som lite lagom kvinnliga, att de ska vara tjejer men inte så mycket att det signalerar en gammaldags, passiv, underlägsen kvinnlighet. Barnen å andra sidan försöker orientera sig i ett samhälle som är helt fixerat vid kön, och hur gör man det enklare än genom att plocka på sig en väldigt tydlig markör för kvinnlighet?
Den rosa färgen propsar enligt Fanny Ambjörnsson på uppmärksamhet och ett positivt tilltal med kommentarer som ”vad fin du är” och ”vilken vacker klänning du har”. På så sätt understödjer den rosa färgen en kulturell koppling mellan utseendefixering, konsumtion och kvinnlighet.
Samtidigt kan det rosa flickrummet betraktas som en storslagen värld av vackra attiraljer som propsar på utrymme och spränger gränserna för det måttfulla och respektabla. Det rosa flickrummet är dessutom en i det närmaste könsseparatistisk värld, som få pojkar vill eller vågar ta del av.
Jämställdhetsprojekt i Sverige tenderar att fokusera på flickor och på att dessa ska ta för sig, medan pojkarna ofta glöms bort. Liknande resultat ses i Fanny Ambjörnssons studie där föräldrar inte vill att deras flickor ska vara alltför ”tjejiga” och därför klär dem i neutrala färger, men inte problematiserar situationen för pojkarna och inte försöker få dem mer intresserade av mjuka värden. Ann Charlott Altstadt, som recenserade Rosa – den farliga färgen tidigare i höstas i Aftonbladet skrev: ”Fanny Ambjörnssons studie bekräftar än en gång att det är flickorna/kvinnorna som är projektet, det är de som ska formas i namn av jämställdhet då rosa aldrig ges till killarna. I stället ska flickor få tillgång till mörka kläder så de kan bli kaxiga, framåt och kunna ta för sig. Det är en idiotisk idé, för världen skulle ju bli mycket bättre om vi fostrade både pojkar och flickor enligt traditionellt kvinnliga värden som mjukhet och omhändertagande godhet – egenskaper som förknippas med de ljusa färgerna.” Det är en slutsats som Fanny Ambjörnsson till viss del håller med om.
– Jämställdhet har mycket blivit en fråga som kvinnor sysslar med och som handlar om kvinnor. Hela det feministiska projektet har ju handlat om att kvinnor ska ta sig in på manliga arenor, att få samma tillgång som män har till utbildning och arbete. Extremt viktiga saker för självständigheten, säger Fanny Ambjörnsson.
– Samtidigt är det få som verkligen skulle hålla med om att livet går ut på att konkurrera sig fram till mesta möjliga tid i rampljuset eller större bankkonto. Därför kunde man önska att jämställdhetssatsningarna handlade lite mer om att ifrågasätta mansrollen och de ideal som den för med sig.
Är lösningen att klä pojkar mer i rosa då?
– I symbolisk bemärkelse kan man säga, inte nödvändigtvis i praktiken, säger Fanny Ambjörnsson.
I sin bok studerar hon vuxna män som klär sig i rosa, i vissa fall mot alla odds. Det visade sig att män med en stark position, makt och starkt utgångsläge potentiellt kan vinna på att klä sig i rosa, de tenderar helt enkelt att framstå som modiga, självständiga och orädda inför att framstå som feminina, eventuellt homosexuella. Vilket i sin tur skulle signalera att de är trygga i sin manlighet. Kvinnor har däremot inte lika lätt att använda den rosa färgen strategiskt. För vuxna kvinnor blir rosa snarare en symbol för oseriositet. För att bli tagen på allvar vill man inte klä sig i det som uppfattas så och utesluter därför rosa.
Det rosa färgen kan också ses som ett tecken på styrka och coolhet, vilket bland annat ses i Elin Eks skapelse Grynet, som för en hel generation visade att man kan vara prinsessa och samtidigt hur tuff som helst. Enligt Fanny Ambjörnsson kan man se en koppling mellan Grynet och Riot Grrrrl-estetiken hos bland annat Courtney Love. En aktiv motstrategi mot de förväntningar som finns på tjejer klädda i rosa, att de ska vara väna och sköra, osjälvständiga prinsessor.
När blev rosa farligt egentligen?
– Det är svårt att svara på eftersom rosa är en kulturell symbol, och som sådan är den mer flytande än att det går att säga ett visst årtal. Det farliga med rosa är ju just att den är tydligt könskodad. Och det blev den först från 1950-talet och framåt. Men kanske kan man säga att det är på 1980- och 90-talen som färgen blev mer tydligt kommersialiserad.
Kommersialiseringen av klädindustrin ökade på 1950-talet, och marknaden vinner på att ta fram kläder som är olika för könen. Från 1800-talet och framåt blir kläder entydigt könskodade inom de högre skikten, i och med borgerlighetens framväxt där männen inte var lika utstuderat pråliga.
Hur kommer det sig att småbarn, främst pojkar, helt plötsligt bestämmer sig för att rosa är fult, eller är en tjejfärg eller för småbarn?
– Det sker i interaktion med omgivningen – med andra barn, med förskolepersonalen och med föräldrarna. Men även genom populärkultur och massmedia, alla möjliga influenser från alla möjliga håll som säger att rosa är en flickfärg. För eller senare kommer de här små pojkarna att upptäcka det och får förhålla sig till det på olika sätt.
Enligt Fanny Ambjörnsson beskyller alla varandra, marknaden skyller på efterfrågan, föräldrarna på utbudet och dagis och förskolepersonalen, som i sin tur beskyller föräldrarna. Det hela är en struktur som uppstår i förhållandet mellan de olika aktörerna, vilket leder till ett tydligt budskap för barnen.
En vanlig synpunkt hos dem som är kritiska till genusvetenskap är att den tenderar att gå till överdrift och leder till ett könlöst samhälle, kan kampen för jämställdhet gå för långt?
– Jag tror att den största rädslan för att jämställdheten ska leda till ett eventuellt könlöst samhälle handlar om sexualiteten. Om vi inte kan bestämma om barnen är pojkar eller flickor vet vi ju heller inte i slutänden vem ska förväntas bli kär i vem. Det skulle i sin tur haverera hela kärnfamiljsprojektet som ju bygger på tydliga kön med specifika roller. Och när kärnfamiljen är i gungning blir folk i allmänhet väldigt stressade. Dessutom vänder sig många mot att jämställdhet innebär att politisera områden som inte nödvändigtvis bör vara ämne för politik. Framför allt existerar det en idé om att barn är oskyldiga och fria och bör lämnas ifred så långt som möjligt innan vuxenvärlden får möjlighet att applicera sina föreställningar på dem. Det är en märklig tanke i sig eftersom barnen är en del av samhället redan från det att de föds. Jag tror inte man ska vara rädd för att tala med små barn om orättvisor eller makt. De är medvetna långt tidigare än vi tror, men får sällan möjlighet att diskutera detta med vuxna.
