Markfrågan har kanske varit den viktigaste frågan för Zapatisternas överlevnad under de trettio år som har gått sedan upproret i Chiapas 1994. Utan mark att odla majs, svarta bönor och kaffe på hade hungern tagit sitt grepp om mayafolket som lever i djup fattigdom men vägrar låta sig kuvas. Och om jorden – att den ska bli icke-egendom eller gemensam mark – handlar zapatisternas nya fas i självstyret.
Arbetaren publicerar, i samarbete med förlaget Vagabunda, en nyskriven och översatt text av Marcos från en nyutgåva av Från sydöstra Mexicos underjordiska berg av Subcomandante Marcos från samma förlag. Det här är del I av II av ”Allmänningen och icke-egendomen”.
”Håll utsikt efter Pujuyfågeln, min son. Den hittar hem.
Dess öde liknar vårt eget:
att färdas för att andra inte ska gå vilse.”
Canek. Ermilo Abreu Gómez
Vid ett tidigare rådslag, det var för några år sedan nu, kom zapatistbyarna fram till att kvinnornas kamp – den som förs som de kvinnor vi är – inte i första hand möjliggjordes av vilja, motivation och studier, utan av den materiella basen: zapatistkvinnornas ekonomiska oberoende.
Med det syftade de inte på att kvinnorna hade anställningar eller löner, eller på de allmosor med vilka regeringar av olika politiska färger har för vana att köpa röster och lojaliteter.
De pekade i stället på det kollektiva arbetet som den bördiga jord som hade möjliggjort förändringarna. Det vill säga det organiserade arbete som inte har individuell välfärd som mål, utan gruppens välfärd. Det handlade inte bara om att de hjälptes åt med broderiet, försäljning av konsthantverk, boskapsuppfödning, sådd och skörd av majs, kaffe och grönsaker. Utan också, och kanske framför allt, om att det skapades platser och utrymmen för kvinnor, där det inte fanns några män. Tänk, alla dessa platser där kvinnor träffades och samtalade med varandra, och där de än i dag träffas och talar om sina sorger, sin vrede, sina idéer, projekt och sina drömmar.
Jag går inte in mer på det – våra compañeras har sin egen röst, historia och framtid. Jag nämner det bara för att det finns en materiell bas även för den etapp som zapatistbyarna nu beslutat sig för att inleda. Det nya initiativet, som folk där ute nog kommer att kalla det.
Det nya initiativet
Jag kan stolt informera om att denna etapp arbetats fram av det kollektiv som utgör Zapatisternas ledning, och där samtliga tillhör urfolken och är av mayaursprung. Mitt arbete var begränsat till att förse dessa mina kvinnliga och manliga överordnade med information, som de sedan ”korsbefruktade” med sin egen kunskap. Därefter sökte jag svagheter och motargument som talade för framtida misslyckanden (den sorts ”hypotes” som jag nämnt i en tidigare text). När överläggningarna var över och den centrala idén tagit form, och det bara återstod att lägga fram den för byarna för konsultering, då stod jag där lika häpen som ni kanske blir nu när ni får läsa om den.
I följande utdrag av den intervju som jag gjort med Subcomandante Insurgente Moisés förklarar han hur de kom fram till denna idé om ”det allmänna”. Kanske kan det få er att förstå det djupt upproriska och subversiva i detta förslag, som vi – som vanligt – satsar hela vår existens på.
Kapten
Icke-egendomen
– I korta drag är detta vårt förslag: att omvandla återerövrade jordegendomar till allmänningar, eller gemensam mark. Alltså ett slags icke-egendom. Marken blir varken privat egendom, ejido, kommunal egendom, federal egendom, delstatsegendom, företagsegendom, eller någon annan typ av egendom. Utan icke-egendom. Eller ”papperslös jord”, skulle man kunna säga. På den marken, vars gränser nu ska definieras, kommer alla frågor om vem som äger den få svaret: ”ingen”, det vill säga ”det gemensamma”.
Om de frågar om det är zapatistmark, ett politiskt partis mark, eller någon annans mark, blir svaret: nej, ingen äger den. Eller: alla äger den gemensamt, vilket är samma sak. Ingen ansvarig finns som det går att köpa jorden av, eller mörda, eller få att ”försvinna”. Det enda som finns är gemenskaper som arbetar med och har hand om denna mark. Och som försvarar den.
För att detta ska fungera är det viktigt att det först har slutits en överenskommelse mellan byborna i området – oavsett om de är zapatister eller tillhör andra politiska organisationer. De måste träffas och prata med varandra, och inte gå till de dåliga regeringarna. För att be de dåliga regeringarna om lov leder bara till splittring och i värsta fall till våld bönder emellan, det vet vi av erfarenhet.
Planen är att skapa denna icke-egendom med hjälp av jordar som återerövrats under åren av krig. Det kommer att ske utan inverkan på den mark som idag tillhör en viss person eller familj, eller som brukas av olika kollektiv. Tanken är att icke-egendomen, eller allmänningarna, ska brukas gemensamt på roterande basis, och utan att det spelar någon roll vilken politisk grupp du tillhör, eller vilken religion du har, eller din hudfärg, eller hur stor du är, eller vilket ditt genus är.
Reglerna är enkla: en överenskommelse ska ha nåtts mellan människor som bor i området. Det är förbjudet att odla och producera droger, sälja jorden och att släppa in företag eller industrier. Paramilitärer är portade. Arbetets frukt tillfaller dem som brukat marken under den tid som överenskommits. Inga skatter tas ut, inget tionde fordras. Varje ny installation ska ställas nästföljande grupp till förfogande. Allt som är tillåtet att ta ut är produkten av arbetet. Mer om det senare.
I korta drag är det vad som föreslogs, och det som alla zapatistbyar fick yttra sig om. Och en överväldigande majoritet sade ja till förslaget. Det visade sig att man i en del zapatistregioner redan gjort så här i åratal.
Det vi nu har gjort är att staka ut en färdväg genom stormen, så att vi kan ta oss välbehållna ut på andra sidan. Inte bara vi zapatister ska vandra längs denna väg – som de urfolk vi är, vandrar vi tillsammans med andra. Andra idéer kommer säkert att födas ur detta: idéer om sjukvård, utbildning, rättvisa, självstyre, och om livet självt. Vi ser det som nödvändigt för att möta stormen.
Tankens väg till vandring
– Hur kom den här idén till? Låt mig förklara. Den kom inte från ingenstans. Vi stod inför flera utmaningar; och först tog vi oss an problemen ett och ett. Det var inte förrän senare som vi såg att de hängde samman.
Det första var stormen. Allt det som har att göra med naturens missnöje. Naturen protesterar på ett allt kraftfullare och allt mer skrämmande vis. Vi kallar det förstörelse, men det handlar inte sällan om att naturen återerövrar en plats. Som om den går till angrepp mot systemets invasion. Ta dammarna, till exempel. Eller strandturismen, den som tar död på kustområdena. De stora infrastrukturprojekten, de som skär genom jorden och skadar den. Då kommer svaret. Ibland snabbt, ibland efter en tid.
Och människan, hon är som paralyserad av systemet. Människan reagerar inte, trots att hon ser att katastrofen är på väg. Trots alla varningarna fortsätter hon som om inget har hänt. Och då går det som det går.
Man brukar säga att den ena eller andra katastrofen kommer som en överraskning. Men varningarna om att naturen skulle reagera har funnits i många år. Det är inte vi, utan vetenskapen, som har varnat för det. Men som jordens folk märker vi av det som händer. Att allt går som förlorat.
Katastrofen kommer inte plötsligt. Den närmar sig gradvis, oväsendet ökar i styrka, du vet att den är på väg. Den står där och knackar på din dörr. Tills den en dag slår sönder allt. Inte bara ditt hem, ditt folk och ditt sätt att leva, utan också ditt hjärta. Du kan inte längre finna någon ro.
Ett annat problem som vi såg var förlusten av de sociala banden – hur det som kallas den sociala väven trasas sönder av våldet. En mänsklig gemenskap styrs av vissa regler, normer och överenskommelser. Ibland är det skrivna lagar, ibland oskrivna, men folk vet vad som gäller. I vissa byar säger man att ”jaha, då var det överenskommet”, och då vet man att det bestämts något. ”Det här får man göra, det här får man inte göra, det här bör man göra”, och så vidare.
Som att den som arbetar ska få det bättre. Som att den som inte arbetar kommer att fortsätta ha det dåligt. Som att det är fel att tvinga någon att göra något den inte vill, som till exempel när en man förgriper sig på en kvinna. Som att det är fel att behandla de svaga illa. Och att det är fel att döda, stjäla och våldta.
Men vad händer om allt vänds upp och ner? Om det som är fel belönas och det som är rätt leder till förföljelser och straff? Låt oss ta ett exempel.
En småbonde ur urfolken inser att det är fel att förstöra skogen, och tar på sig uppgiften att försvara den. Han skyddar skogen från dem som vill tjäna pengar på att förstöra den. Han gör det som är rätt, för han försvarar livet. Det handlar inte om religion, utan om att vara mänsklig. Men så händer det som händer ofta, att denna miljöförsvarare förföljs, fängslas och till slut mördas. Och om någon då frågar vilket brott han begått för att straffas med döden, får de svaret att han försvarade livet – som vår broder Samir Flores Soberanes gjorde. Och i det ser man tydligt hur sjukt systemet är, och att det inte finns något hopp om att laga det; att det gäller att söka lösningar på annat håll.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.