Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.
Måndag 27 maj, kl 22:07
I dag är det 27 maj och jag har inte kunnat sova sedan gårdagens massaker i Rafah där oskyldiga människor som sökte skydd i sina tält i tron på att det var ett säkert område, precis som ockupationsmakten Israel lovat, dödades.
Bilderna av döda och sårade är fruktansvärda och det har varit en svår dag för oss alla. Dessutom hörde jag att den israeliska regeringen lagt fram en resolution som betraktar Unrwa som en terrororganisation. Säkert för att rättfärdiga just den här typen av bombningar mot byggnader och ställen där redan fördrivna människor söker skydd. Om resolutionen antas kommer det att leda till tusentals nya massakrer.
Tidigare i dag städade jag mitt rum där jag och familjen nu bor och då hittade jag nycklarna till vårt tidigare hem som vi tvingats fly från. Då trodde vi att kriget inte skulle vara särskilt länge och att vi snabbt skulle kunna återvända. Men allt bara fortsätter.
Men så länge vi lever har vi hopp och drömmar om att det här någon gång kommer att ta slut.
Snälla, förbarma er över oss, för det finns inte längre något liv i Gaza. Godnatt.
Söndag 26 maj, kl 16:35
Hur har ni det Lama?
ArbetarenTorsdag 22 maj, kl 22.41
Precis som alla andra dagar vaknade vi till ljudet av övervakningsdrönarnas oväsen. Jag ville tvätta mig, men det gäller att vara försiktig och hela tiden tänka på hur du använder vattnet. Det är vattenbrist här. Hur som helst lyckades jag i alla fall skicka in min skoluppgift. Jag har jobbat med ett inredningsprojekt men det tog lång tid att bli klar på grund av elbristen. Blev tvungen att ladda datorn fyra gånger om dagen hos vår granne som har solceller på taket för att kunna arbeta. Men jag hann innan deadline.
Lama MajdiJag åt frukost, tog hand om in dotter, lagade lunch och tvättade kläderna för hand. Och så alltid det här dagliga behovet av ved. Gas finns inte längre att få tag i för matlagning. Jag lyssnade på nyheterna och hörde om att nya förhandlingar om vapenvila kommer att hållas där Qatar ska vara någon slags medlare. Annars är det bombningar överallt här i Deir al-Balah ditt vi tvingats fly. 12 personer dog och många fler skadades bara här i området där vi söker skydd. Jag hörde också att bristen på bränsle snart kommer leda till att Al-Aqsa sjukhuset här i staden tvingas ställa in alla operationer. Tröttsamma nyheter som vi hör varje dag just nu. Men trots osäkerheten och rädslan för framtiden har jag bestämt mig för att inte ge upp. Jag vet att det finns många människor runt om i världen som stödjer oss och fördömer folkmordet som just nu pågår. Till sist somnade jag ändå med mitt barn, som vanligt med det oavbrutna oväsendet från drönarna och krigsflygplanen.
Lama Majdi