Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin familj i det svårt krigshärjade Gaza. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Måndag 24 juni, kl: 22:10

I dag är det den 24 juni. Vi hör nyheter om att kriget närmar sig sitt slut, men inget är ännu bekräftat. Vi vill vara hoppfulla och tro på allt som är positivt.

Bombningar och dödsoffer inleder som vanligt varje dag, och vi kan inte glömma drönarnas surrande som stör öronen med sitt oväsen.

Vi hör talas om möjligheten att öppna gränsövergången inom en månad från och med i dag. Om det händer kommer vi inte att kunna åka eftersom vi inte har lyckats med GoFundMe-kampanjen ännu.

Det finns inget annat sätt för oss att överleva än att lyckas med den. Det var högt tempo i dag, vet inte hur dagen kunde gå så fort.

Jag åt frukost, förberedde lunch och gick sedan ut för att fräscha upp mig tillsammans med min dotter och några vänner. I slutet av dagen pratade jag kort med min mamma, och min dotter grät mycket. Vet inte vad hon led av, men till slut somnade hon lugnt och stilla, och jag sov med henne.

Lama Majdi

Måndag 24 juni, kl: 10:23

I dag är det den 23 juni, och jag kan inte föreställa mig att jag om bara 12 dagar kommer att fylla år samtidigt som jag lever under dessa svåra omständigheter. 

Vet inte hur jag ska fira eller om jag ens kommer att finnas kvar för att fira den. Tidigare år, innan jag gifte mig, brukade jag fira min födelsedag med min familj, och efter giftermålet firade jag och min man tillsammans, vilket verkligen var vackert. 

Jag fyller 25 år den 5 juli – ja, det är verkligen ett mycket kort liv, inte värt att vara ledsen eller orolig för. Så vi går vidare utan att älta det, kämpar för att fortsätta och finner hopp i att prata med vänner och familj.

Åt hummus till frukost i dag och min dotter åt sina vanliga flingor med mjölk. Här och var diskuterades möjligheten att nå en lösning och ett eldupphör. De säger att den militära operationen i Gaza kan komma att avslutas i början av nästa månad, men ingen vet hur trovärdiga nyheterna är – är de bara drömmar eller en verklig möjlighet?

Att hantera GoFundMe-kampanjen har varit extremt ansträngande, eftersom jag inte kan nå ut till de organisationer som har tagit sin andel av de kampanjer de stöttar för att uppnå sina mål, men jag försöker fortfarande. På kvällen drack jag te med en bit tårta – det var gott – och sedan gick jag och la mig.

Lama Majdi

Söndag 23 juni, kl: 21:11

I dag är det den 22 juni, och dagarna passerar som i ett lopp där vi inte känner deras värde eftersom de alla förefaller likadana.

Som vanligt ägde nya massakrer rum, den här gången i kvarteren Tuffah och Shati. Döden har blivit vardag, scener upprepas tills de blir rutin; det är mycket svårt.

Jag åt frukost och tog mitt ansvar gentemot min lilla familj. Försöker fylla timmarna genom att fokusera på mitt liv och undvika nyheterna om död och förstörelse. Men alla omkring mig fortsätter diskutera det, så jag kan inte bortse från det.

Till lunch serverades Makluba, en av de mest utsökta palestinska rätterna som är känd världen över. Varje läsare av den här dagboken borde prova att laga eller smaka Makluba tillsammans med en palestinier; de kommer omedelbart att bli förälskade i den här maträtten.

Pratade med min mamma på kvällen, vi utbytte tankar om våra situationer och muntrade upp varandra, i hopp om en bättre morgondag. Vi ses i morgon.

Lama Majdi

Lördag 22 juni, kl: 07:28

Igår var det den 21 juni. Scoutdrönarna lyckades väcka oss med sina höga surranden. Vi åt alla frukost och påbörjade vår vanliga dag med mycket städning och planering. 

Vi hörde talesmannen för ockupationsarmén säga att de inte kan lösa problemen i Gaza enbart genom militära åtgärder, och att andra politiska vägar är nödvändiga. Detta var något lugnande för oss, det ger hopp om att det oupphörliga blodbadet och den ständiga förstörelsen kan få ett slut.

GoFundMe-kampanjen går långsamt framåt trots alla ansträngningar att få den att lyckas, men för närvarande verkar det inte finnas någon möjlighet att få stöd från en institution. Har försökt nå ut till Operation Olive Branch (ett gräsrotsnätverk som hjälper palestinska familjer i nöd reds anm.) och andra organisationer, men hoppet är mycket litet. 

Dagens måltid bestod av ris med potatis och lök, tillagad på ett utpräglat palestinskt sätt, och var utsökt. Tog en kort promenad med min dotter och såg det stora utbudet av varor som nu finns till försäljning, men med skyhöga priser från Saturnus. 

I slutet av dagen påminde jag mig själv om en vers i koranen: “Uthärda krisen, den kommer att lätta.”

Lama Majdi

Fredag 21 juni, kl: 07:28

I dag är det den 20 juni. Vid den här tiden förra året var jag gravid med Sama i sjunde månaden och väntade ivrigt på att hon skulle komma till världen och förgylla mitt liv. När hon sedan föddes var min lycka obeskrivlig.

Jag hade planer på att bygga en blomstrande framtid för henne i vår lägenhet, med noga utformade ambitioner, men de gick i stöpet. Nu gör jag allt för att hjälpa min familj på alla möjliga sätt, bland annat genom att sprida vår historia, och genom min GoFundMe-kampanj, och är övertygad om att nå målet.

Till frukost åt jag en grönsaksallad med bröd, medan Sama åt en halv banan. Ja, frukt av olika sorter som inte funnits på länge är tillbaka nu, men de dyra priserna är oöverträffade, även i Paris. Jag satt ned en stund, sedan var det dags för lunch. 

Vi tillagade molokhia, och när den var klar smakade den helt ljuvligt. Det viktiga är att vi fortfarande lever och är friska. En välsignelse till skillnad från många andra som har förlorat lemmar, armar, ögon, öron eller blivit förlamade på grund av skador. Så vi är vid god hälsa och måste vara väldigt tacksamma över det.

Gick ner till undervåningen för att muntra upp Sama och tillbringade lite tid med några vänner, och försökte ha det trevligt. I slutet av dagen, vid läggdags, vände jag mig till mig själv med den visdom som säger: “Ingen förtvivlan med livet, och inget liv med förtvivlan.”

Lama Majdi

Torsdag 20 juni, kl: 09:56

Gårdagen började som vilken annan dag som helst under det här kriget. Med hjärtat fullt av sorg och djup frustration och anledningen tror jag att ni alla förstår: Det pågår ett folkmord här.

Jag gav Sama mjölk med flingor och åt själv några bitar konserverad ost till frukost. Men dagen känns som vatten: Smaklös, färglös och doftlös. Min själ är förkrossad men jag fortsätter att andas.

Förra året vid den här tiden runt Eid var jag gravid och vi gick på restaurang. Beställde utsökt mat och njöt av livet tillsammans: Det var en underbar dag.

Nu är restaurangen vi besökte förstörd och endast minnen finns kvar.

Ingen kan kontrollera sitt öde och jag tänker. Är det ens möjligt att våra gamla liv kommer tillbaka?

Det är frågor jag ställer mig utan några riktiga svar samtidigt som min dotter gråter och vill sova. Är sömnen fridfull? Självklart inte.


Lama Majdi

Onsdag 19 juni, kl: 08:58

Igår var det den 18 juni och vi är uttråkade bortom all oändlighet. Dagarna bara passerar och liknar alla varandra på ett irriterande sätt.

Om det inte vore för tron på ödet så skulle jag nog bara ge upp, med tanke på alla svårigheter som drabbat oss.

Frustrationen jag känner just nu är obeskrivlig. Runt om i världen firas det Eid samtidigt som dödstalen här i Gaza fortsätter att stiga med de ständiga bombningarna och beskjutningarna. Överallt och hela tiden gevärseld.

Tog en promenad nere på gatan med Sama och funderade på vilka svårigheter som kommer här näst. Kriget verkar ju bara expandera. I Jemen, Sudan, Libanon och här i Palestina. Det finns snart ingen plats i hela arabvärlden där det går att leva.

Vilken fruktansvärd misär vi tvingas uthärda. Jag har bara lust att ropa : ”Bra gjort alla ni världsledare. Ni är på rätt spår att för att utplåna oss från jordens yta. Ni är alla medskyldiga till det som händer oss, även om ni inte håller med om kriget. För ni förblir passiva. Och det gör skulden till och med större.”


Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
Bakgrundsbild: Polis vid demonstranter som håller upp plakat med texten "SD trollar arbetaren" då Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar på Rådhustorget i Umeå, under sin EU-valturné. Amalthea Frantz i förgrunden.
Amalthea Frantz är Arbetarens ordinarie chefredaktör. Foto: Christine Olsson/TT. Kollage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
SD har avslöjat sitt förakt för väljarna

SD låtsas stå utanför ”etablissemanget”. Men de senaste månaderna har det avslöjats hur partiet ser ner på sina väljare – och kanske börjar det märkas i opinionen, skriver Amalthea Frantz.

Något har hänt i Sverigedemokraternas framgångssaga. Resultatet i EU-valet var en besvikelse för dem (som knappast lär uppvägas av att de blev största parti i det samtidiga skolvalet). Siffrorna spretar åt olika håll efter Kalla faktas avslöjande om partiets så kallade trollfabrik. Senast i slutet av juni visade väljarbarometern som Sveriges Radios Ekot låtit göra ett tapp på 3,9 procentenheter.

Var det hela landar är för tidigt att sia om. SD är vana att skaka av sig skandaler – men kanske har de nu visat sig alltför övermodiga. För Kalla faktas granskning avslöjade något mer, något som stora medier verkar ha förbisett: SD:s syn på sina egna väljare.

SD skäms inte för att lura sina egna

En stor del av SD:s framgångar har byggt på berättelsen om att de slår underifrån och ”säger vad folk egentligen tycker”. Förstås i kombination med den gamla ”invandrarna tar era jobb”-retoriken.

Men nu skiner deras förakt och ovanifrånperspektiv igenom. 

Det handlar om grunden i avslöjandena: att SD inte varit ärliga med när de själva är avsändare. Att delar av ”folket” på nätet har varit deras betalda tyckare. Influencers avlönade med partiets pengar, sköna reklamsnubbar på ett Stockholmskontor. 

Det gäller också konkreta detaljer. Som strategin att ge uppdrag åt unga, snygga tjejer för att locka äldre män, som sedan i sin tur ska få sina fruar att rösta. 

Ingen vill känna sig lurad. Eller idiotförklarad. Det är just sådana känslor, blandade med upplevda svek, som har fått många att rösta mot ”etablissemanget”. 

”Etablissemanget” förtjänar förakt

Detta har ”etablissemanget” på många sätt förtjänat. Partierna har i decennier tävlat i att svika, splittra och dumförklara större delen av befolkningen. Det gäller lika mycket gamla sossar som ”nya arbetarpartiet” Moderaterna. Oavsett vad väljarna har röstat på har de fått ökade klassklyftor och politiker som alltmer verkar leva i en helt egen värld.

Även SD har haft en borgerlig och arbetarfientlig ekonomisk politik. De har länge kommit undan med det. Kanske anade de att vinden var på väg att vända, när de inför förra valet till exempel lovade att inte medverka till sänkt a-kassa (ett löfte de snabbt bröt).

SD är förstås själva en del av etablissemanget – de är sedan länge en maktfaktor i svensk politik. Ändå vill de helst spela offer, i stället för att bemöta kritik. Det förstärker bara bilden av att SD tror att deras väljare går på vad än Jimmie Åkesson säger.

En rörelse måste tro på sina medlemmar

Alla rörelser med ledningar som ser ner på sina egna medlemmar är dömda att gå åt helvete. Det gäller även partivänstern, som länge varit delaktig i att idiotförklara alla som inte röstar ”rätt”. 

Vad vi i stället behöver är rörelser som tror på sig själva. Där människor tillsammans tar tillbaka makten över sina liv, oavsett om de är arbetande eller arbetslösa, eller sjuka, eller ungdomar eller pensionärer. Och förstås oavsett om de definieras som ”svenskar” eller ej.

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Bakgrund: Händer som diskar. Förgrund: Foto på Emil Boss
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS. Foto: Jack Mikrut/TT, Axel Green

Emil Boss:
Stulet människo­värde, out­sourcade skador

”Människor arbetar, skadas och försvinner. Kostnaderna för samhället belastar inte Sverige, där arbetet skedde. Arbetsskadorna belastar de fattiga länder varifrån arbetarna kom.” Emil Boss om profiten Sverige gör på arbetskraftsinvandringen och den livslånga kostnaden många migranter får bära.

Vissa möten minns man hela livet. För några år sedan hade jag ett helt kort möte med Muhammed, en vänlig och lågmäld man i sextioårsåldern. Han behövde ställa några arbetsrättsliga frågor innan han lämnade Sverige för att aldrig återkomma. I fjorton år hade han arbetat som diskare på en indisk restaurang i city. 

Under alla dessa år hade ägaren gett honom ledigt två dagar i månaden. Han hade drabbats av en stroke, troligen på grund av den konstanta stressen. Ena mungipan hängde ner och han hade svårt med balansen. Nu kunde han inte arbeta mer och skulle återvända hem. Anledningen till att jag minns honom så väl är att jag bara dagen innan träffat en annan medelålders diskare från Bangladesh med precis samma situation. Jag undrar vad som hände med dem. Vad väntade dem vid hemkomsten? Vilken sjukvård fick de?

Lämnade Sverige med permanenta nervskador

Kairo och Lesther sanerade asbest utan utbildning eller skyddsutrustning. När byggbolaget gick i konkurs upphörde deras arbetstillstånd och de återvände till Nicaragua. Hur kommer det att gå för dem? Mesoteliom ger sig ofta till känna först efter något decennium. Takläggaren Sanjar föll från ett villatak och plågas sedan dess av ryggsmärtor. Han är papperslös och har aldrig vågat söka vård. Jag såg på Facebook att han gett upp hoppet om att stanna i Sverige och befinner sig nu i Paris. Leonardo fick permanenta nervskador i högerhandens fingrar efter att ha bilat asfalt i två veckor i Stockholm. Efter avslag på sin asylansökan återvände han till Colombia.

Mörkertalet kring arbetsskador är mycket stort, särskilt när det gäller skador vars symptom dyker upp först efter några år. Människor arbetar, skadas och försvinner. Kostnaderna för samhället belastar inte Sverige, där arbetet skedde. Arbetsskadorna belastar de fattiga länder varifrån arbetarna kom. Hur ska egentligen arbetslivsforskningen och arbetsmiljöarbetet fungera när en så stor del av den berörda arbetskraften i riskyrkena lämnar landet?

Sverige gör en oerhörd profit på arbetskraftsinvandringen. Människor kommer hit fullvuxna och arbetsföra utan svenska kostnader för uppväxten. De lämnar landet om de blir sjuka eller skadade och få stannar till ålderdomen. Människovärdet sugs ut ur fattiga länderna och injeceras in i den svenska byggindustrin, den svenska restaurangnäringen, tjänstesektorn, skogsvården, jordbruket. 

Talet om invandringens kostnader är ett hån mot den armé av arbetare som bär upp samhället och servar vår infödda befolkning. 

Publicerad
2 days sedan
Undersköterskan Sonja Höök tycker att Kommunal borde visat ett tydligare stöd för Vårdförbundets strejk. Foto: Claudio Bresciani/TT, Tomas Oneborg/SvD/TT, Privat Kollage: Arbetaren

Undersköterska kritisk mot Kommunals tystnad under vårdstrejken

I början av juni ställde undersköterskan Sonja Höök frågan ”Var är Kommunals solidaritet med Vårdförbundets strejkande sjuksköterskor?” i en debattartikel i Kommunalarbetaren. En fråga hon fortfarande inte fått svar på.

På Vårdförbundets hemsida finns en lista över de fackklubbar och föreningar som offentligt har uttryckt sitt stöd för den landsomfattande strejken som sjuksköterskor över hela Sverige har deltagit i.

”Kampen om tiden är vår gemensamma sak och det ska höras och synas. Tack till ni som strejkar, tack för att ni tar den strid vi alla behöver”, lyder ett meddelande från Seko Spårtrafik på Vårdförbundets hemsida.

Strejken stöttades även av bland annat Hamnarbetarförbundet, Byggnads och Sveriges Kvinnoorganisationer.

– Ju fler som visar att de stöttar en strejk, ju mer tyngd blir det bakom. Det känns också bättre för de som strejkar att veta att det finns andra som stöttar. Jag tycker att det är självklart. Det är därför jag skrivit den här frågan till Kommunal, men jag får alltså inga svar, säger Sonja Höök som själv arbetar som undersköterska inom äldreomsorgen. Hon är medlem i Kommunal och förtroendevald som arbetsplatsombud och skyddsombud på sitt jobb.

Efterlyser stöd från Kommunal

Sonia Höök är med i gruppen Undersköterskeupproret på Facebook, och berättar att frågan har diskuterats där.

– Det är den här tystnaden som till exempel flera undrar över. Kommunals ledning behöver gå ut och tydligt säga vad de tycker om strejken. När det finns en debatt bland medlemmarna måste de som organisation visa att de tar den på allvar.

Hon pekar på att medlemmar i Kommunal ofta delar arbetsplats med sjuksköterskor, som organiserar sig i Vårdförbundet.

– Vi har ju ofta samma problem när det gäller arbetsmiljön, vi hänger ihop som ett team på arbetsplatsen. Det är jobbigt att ta en strejk. När nu sjuksköterskorna äntligen gjort det för att få bättre arbetsvillkor, vilket är akut, så ska vi också stötta dem.

Under strejken gick Kommunal ut på sin hemsida med att Vårdförbundet begärt att Kommunals medlemmar ska upprätthålla strikt neutralitet gentemot Vårdförbundets stridsåtgärder. Stridsåtgärder som avslutades i fredags efter att Vårdförbundet och SKR accepterat medlarnas bud.

Neutralitetsrätten innebar att Kommunals medlemmar inte behöver utföra arbetsuppgifter som normalt sätt utförs av Vårdförbundets medlemmar. Den som blir beordrad att utföra sådant arbete kan då vända sig till sitt fackförbund som i sin tur kan agera för att medlemmen inte ska tvingas att bryta neutraliteten.

Enligt Vårdförbundets pressavdelning blir neutraliteten ett stöd i och med att medlemmar i andra fack inte tar över arbetsuppgifter tillhörande Vårdförbundets medlemmar.

Men Sonia Höök vill se mer.

“Tesla-strejken fick stor uppslutning från andra förbund”

– När det gäller Tesla-strejken har det varit stor uppslutning från andra förbund, man hjälper till på olika sätt och visar solidaritet. 

Hon lyfter att Kommunal bland annat vidtagit sympatiåtgärder för IF Metall genom att stoppa hämtning av hushållsavfall.

– Där finns det en tydlig signal att vi stöttar strejken, så jag förstår inte varför man inte har det när sjuksköterskorna strejkar. Det är jättekonstigt. Det är ju så självklart att man ska hjälpas åt.

Att Vårdförbundet hör till en annan facklig centralorganisation, TCO, medan Kommunal hör till LO, tycker hon inte är ett bra argument för att inte göra något.

– Jag tycker inte att det är ett argument som håller. Om det finns någon annan förklaring skulle jag önska att Kommunal och LO utvecklade det lite. Hamnarbetarna tillhör ju inte TCO, utan är ett fristående fackförbund, men de har valt att gå ut och stötta vårdstrejken, det visar att rent praktiskt finns det inget som hindrar att man gör det, om det inte finns skrivet i några stadgar? säger Sonja Höök och tillägger:

– Men då måste man kommunicera det till sina medlemmar. Nu har det bara varit en stor tystnad, det blir jättekonstigt. Det gäller ju även strejken på Medicarrier, den hör man inte mycket om. Det angår också oss eftersom det handlar om vårdens lagerhållning.

Början på något mycket större

Sonia Höök anser att alla vet att läget är väldigt ansträngt i vården och att det därför är viktigt att vårdanställda säger “Nej” och ställer krav.

– Nu måste vi alla välja sida! För som jag ser det är denna strejk bara inledningen till något mycket större. Det stora slaget om välfärden.

Arbetaren har sökt LO och Kommunal som avböjt intervju.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin familj i det svårt krigshärjade Gaza.  Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 2 juli, kl: 19:24

I dag är det den 1 juli. Dagarna passerar som löven vissnar på träden om hösten, och vi känner inte deras värde. Kommer vi någonsin att få en vår?

Vaknade tidigt eftersom jag inte kunde sova på grund av intensiteten i mina tankar om vad ödet skulle kunna föra med sig. Jag var överväldigad av frustration över att det tycks omöjligt att få stöd för att rädda min familj från krigets fasor. Jag bad Fajr och dröjde mig kvar i två timmar efteråt, sedan steg jag upp för att påbörja dagens obevekliga uppgifter.

Jag åt ost och gurka till frukost. Ringde min mamma på morgonen för att höra hur hon och de andra mådde; de mådde alla bra. Min dotter tog telefonen och råkade lägga på mot slutet av samtalet; i vilket fall som helst var det avslutat och vi ringde inte upp igen.

De beordrade invånarna i Khan Younis att evakuera igen och utrymma eftersom de planerar en militär operation där. Vet inte vad som finns kvar där efter att 90 procent av staden har förstörts. Jo, jag glömde, det kanske finns 10 procent kvar att riva också, så att de kan uppnå 100 procent.

Vi vet inte hur våra liv fortskrider eller vart de är på väg. Människor evakueras därifrån och vet inte var de ska bosätta sig; troligen kommer de att hamna på gatorna.

Situationen förblir oförändrad, och det är lagen i detta liv. Det är dags att sova nu. Tills vi möts igen, om vi överlevde.

Lama Majdi

Måndag 30 juni, kl: 14:06

I dag är det den 30 juni, och här slutar ännu en månad av våra liv i detta krig. Ett halvår har gått utan värde eller framgång i våra liv, bara med enorma förluster som varken sinne eller hjärta kan bära.

Vi har förlorat våra hem, våra inkomstkällor och många älskade nära och kära. Det är en miserabel tillvaro, med minnen som förtjänar att begravas utan återvändo, en mardröm som vägrar att ta slut.

Drönare svävar högt uppe i skyn, deras höga surrande kväver och stör våra öron. Det dagliga scenariot är känt, lidandet upprepas ständigt, outhärdligt att uthärda längre.

Vi är maktlösa, utan någon styrka kvar, eftersom världen har vänt oss ryggen. Vi äter och dricker bara för att överleva, som en patient som lever genom sjukhusmaskiner, våra själar är sedan länge döda.

Den 30 juni är ett ärofyllt minne i Egypten; landets president bekräftade att alla försök att fördriva palestinier skulle förhindras. Men har Egypten, livlinan som kontrollerar Rafah-övergången, verkligen gett den hjälp som anstår en stat?

Vi har utnyttjats på värsta tänkbara sätt – genom att låta människor fly från krigets fasor, patienter få vård och makar återförenas – för den ringa summan av 6 000 dollar för vuxna och 3 000 dollar för barn, så att de kan lämna Gaza.

Gaza bevittnar nu ett stopp för livet, med ingen mer kapacitet att uthärda. Det har varit en lång dag utan några nya händelser som har med livet att göra. Jag gick inte ut i dag för att undvika att träffa någon i detta svåra sinnestillstånd.

Jag talade med min mor i telefon i slutet av dagen, därefter föll jag i en djup sömn fylld av spänningar och ängsliga drömmar.

Lama Majdi

Söndag 30 juni, kl: 07:37

Idag är det den 29 juni. Finns det hopp och liv? Ja, det finns det, men inte för människorna i Gaza. Kanske finns det för andra nationer, men allt hopp och liv har tagit slut för oss.

Min dag började med frukost för mig och min man – vi åt kokta ägg, ett någorlunda prisvärt alternativ nu. Min dotter åt som vanligt risgrynsgröt till frukost. Det finns de vanliga dödsfallen, skadorna och de som har förlorat lemmar eller deras familjer. Det finns ingen anledning att oroa sig; vi är vana vid detta varje dag.

Människoliv har blivit lika billiga som smuts. Jag har försökt att lyckas på GoFundMe, men utan resultat. Det verkar som om vi har blivit ett minne blott för världen; människor är berättigade att upprepa nyheterna varje dag: dödade och skadade.

Det finns ingen förnyelse. Kanske skulle nyheten om en atombombsexplosion kunna skapa en viss upprördhet och människor skulle reagera lite på sociala medier, men kanske skulle den interaktionen också upphöra.

Värderingar och principer har försvunnit, och världens fria människor har bekämpats med alla repressiva medel för att deras ansträngningar ska misslyckas.

Till världens ledare: Ja, ni har lyckats bidra till den överväldigande utrotningen och förstörelsen av Gazas befolkning.

Jag gick ut för att träffa några vänner och tog en kort promenad med min dotter. På kvällen talade jag i telefon med min mamma och sedan gick vi och lade oss.

Lama Majdi

Lördag 29 juni, kl: 15:50

I dag är det den 28 juni, och dagarna passerar på ett värdelöst sätt, händelserna upprepar sig och vi ser knappast något nytt. Båda sidor vill gå segrande ur striden, men i slutändan är det människorna som lider – de som dör, fördrivs och inte har några möjligheter att leva ett värdigt liv.

Det finns inget vatten, ingen elektricitet, ingen mat, inget bränsle, inga sjukhus, ingen utbildning och inget liv över huvud taget i Gaza. Detta utdragna krig har snart pågått i nio månader utan något hopp om att det ska ta slut.

Igår mötte Trump Biden i deras första debatt inför det amerikanska valet. De bråkade om vem som stödjer Israels rätt att försvara sig och få fortsatt stöd. Trump lovade ett ovillkorligt stöd till Israel och hävdade att om han återfår makten skulle Israel ha full rätt att avsluta kriget närhelst de så önskar.

Ja, oskyldiga människor dör utan att någon värderar deras liv eller lägger märke till det.

Jag har inte fått det stöd jag behöver för min GoFundMe-kampanj, vilket får mig att känna mig hjälplös. Det verkar som om palestinierna är värdelösa i världens ögon. Gazakriget är bara en trend för dem, och de verkar trötta på det.

Även de som är allvarligt skadade kämpar för att få det stöd som behövs för behandling. Det går lokala rykten om att gränsövergången eventuellt ska öppnas för dem som vill lämna Gaza, vilket gör mig djupt ledsen eftersom jag inte kan lämna på grund av brist på möjligheter.

Maten har förlorat sin smak – frukost, lunch och middag, om det finns. Jag sov med en känsla av total hjälplöshet, osäker på vad de närmaste dagarna kommer att innebära.

Lama Majdi

Fredag 28 juni, kl: 09:27

I dag är det den 27 juni och Gaza tynger mina tankar. Situationen här fortsätter att utvecklas till en allt djupare konflikt och förtvivlan. Rapporter från regionen skildrar ett landskap som slits sönder av våld och lidande.

Familjer fördrivs, hem förstörs, liv går förlorade – det är hjärtskärande, och vi lider mycket av den här situationen, vi kan inte hantera det längre.

Det internationella samfundets ansträngningar framstår som otillräckliga i ljuset av de ständiga luftangreppen och raketattackerna.

Oskyldiga civila, inklusive barn, hamnar i korselden och utsätts för ofattbara trauman och umbäranden. Den humanitära krisen förvärras för varje dag som går och bristen på mat, vatten och medicinska förnödenheter förvärrar eländet.

Det politiska dödläget kvarstår, utan några tecken på att en meningsfull dialog eller fredsförhandlingar tar fart. Våldscykeln verkar vara omöjlig att bryta, vilket lämnar lite hopp om en snabb lösning på konflikten.

Trump sa att han kommer att låta Israel fortsätta kriget och stödja dem om han vinner valet, detta är en enorm katastrof för oss.

När jag befinner mig i Gaza känner jag en blandning av frustration, sorg och hjälplöshet. Det lidande som vi människor utstår är en stark påminnelse om det akuta behovet av global solidaritet och beslutsamma åtgärder för att få slut på blodbadet och säkerställa en varaktig fred.

Jag hoppas på en framtid där Gaza kan återuppbyggas, där barn kan skratta och leka utan rädsla och där familjer kan leva i säkerhet och värdighet.

Fram till dess tänker jag på min familjs situation och på Gazas framtid och hoppas på en ljusare morgondag mitt i dagens mörker.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Chana Riedel med en bakgrund av levande ljus.
Channa Riedel är poet, musiker och skribent i Arbetaren. Foto: Simon Rydén

Channa Riedel:
Sorgen är ett aktivt tillstånd

Förluster och sorg är tunga att bära. Men de behöver inte innebära handlingsförlamning. Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen, skriver Channa Riedel.

Det här året har för mig, i flerdubbel bemärkelse, inneburit förluster, saknad och bottenlös sorg. Sorgen är ett hål i ett lapptäcke, sa en vän. Hålet blir inte mindre med tiden men lapptäcket växer.

En av mina sorger är kopplad till förlusten av vissa sammanhang och människor, helt orsakad av Israels krig i Gaza. En del av den djupa förtvivlan som jag kände när kriget inleddes uttryckte jag tillsammans med andra judiska vänner i en artikel i Expressen i november 2023. Och jag har sedan dess avlägsnat mig och blivit – direkt eller indirekt – avlägsnad från vissa religiösa och kulturella sammanhang.

En del av de kritiska reaktionerna på vår text var för mig bekanta sedan tidigare, men jag hade ändå missbedömt intensiteten och uthålligheten hos kritikerna, eller pajkastarna, häcklarna. Men förlusten av en gemenskap ledde mig ändå till nya religiösa och politiska sammansvärjningar.

Du är inte ensam för att du förlorar en gemenskap

När politiska och etiska slitningar gör att du skärs av från en gemenskap så glöm inte bort att du nästan aldrig är ensam. Det finns fler som du, och detta är kanske början till en ny gemenskap. Så kan man prata om förluster. Att de hjälper dig att höja blicken, hitta andra sätt att tala.

Kriget kom, ja, och sen dog min pappa. Och det är en förlust som inte lämnar någonting kvar. Det är bara ett avslut, brunnen sinar, ord lägger sig som tjära i munnen, du gapar, allt är bara avgrund. Det här hålet försvinner aldrig.  

Det finns en sorts politisk sorg som ofta uttrycks som skam. Vissa säger eller skriver saker som: Hur kan jag stå här och diska medan barn i Gaza dör? Ett av problemen med hållningen att ens egen vardag är obegriplig i relation till någon annans lidande är att den utesluter varje möjlighet till att sörja andra, vars vardag man inte delar. Vad har någons diskande med flygbomber att göra? Om inte diskandet avbryts av flygbomber.

Vem sörjer genom att frysa hela bilden och känna skam? Lite skam är säkert bra, de flesta borde nog skämmas lite mer. Men jag känner inte skam för att jag dricker kaffe, jag känner sorg över att jag inte gör det med dig, pappa.

Jag undrar också om solidaritet är att se sig själv i den andre till den grad att man bör säga saker som ”Det hade kunnat vara mitt barn”? Är det identifikation med den andre eller är det en oförmåga att sörja ett barn, trots att det inte hade kunnat vara ditt eget?

Politisk eller privat sorg är ett aktivt tillstånd

Den här typen av nästan-identifikation verkar också skapa en bild av att sorg är ett tillstånd av handlingsförlamning. Men om det verkligen kan vara ditt barn, så fryser väl inte den insikten till en tanke, den borde väl mynna ut i ett handlande?

Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen.

Själv är jag här, i sommaren, med min sorg som överskuggar allt och genomlyser allt. Här står ingen ny gemenskap att finna. Här står bara jag, med mitt rop som ingen svarar på: Pappa. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Mikael Kuhmunen, ordförande i Sirges sameby.
Mikael Kuhmunen, ordförande i Sirges sameby Foto: Paul Wennerholm/TT

Sirges sameby efter klartecken för gruva i Gállok: ”Vårt motstånd kommer växa”

Högsta förvaltningsdomstolen har gett grönt ljus till gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines att fortsätta med gruvplanerna i Gállok.
– Det innebär inte att det blir en gruva och det är lång väg kvar för bolaget att gå, säger Mikael Kuhmunen, ordförande Sirges sameby, som är en av två samebyar som inte kommer att ge upp.

Domslutet som kom på tisdagen välkomnades av gruvbolaget medan de parter som överklagat det tidigare bearbetningskoncessionsbeslutet var desto mer besvikna.

– Klart man är lite besviken, men det är bara och fortsätta. Lägga in en högre växel och arbeta ännu hårdare mot att det inte ska bli någon gruva, säger Mikael Kuhmunen, ordförande Sirges sameby, till Arbetaren.

Det var Sirges sameby som tillsammans med Jåhkågasska sameby och Naturskyddsföreningen hade överklagat beslutet om bearbetningskoncession till gruvbolaget som regeringen hade gett klartecken för i mars 2022. Gruvområdet i Gállok ligger i gränslandet mellan de två samebyarna.

Området där guvan i Gallókkan komma att ligga. Foto: Paul Wennerholm/ TT

Att gruvbolaget nu har fått okej att fortsätta arbeta vidare med sitt projekt innebär dock inte per automatik att det kommer att bli en gruva, påpekar Mikael Kuhmunen.

– Beslutet innebär inte att det är klart för en gruva utan det är många steg som återstår och lång väg kvar för bolaget att gå, säger han.

Jon Mikko Länta, ordförande i Jåhkågasska sameby, är inne på samma linje. Till P4 Norrbotten säger även han att han inte tror att det blir någon gruva. Inte minst eftersom gruvbolaget inte har kunnat presentera en plan för hur malmen skulle fraktas bort från gruvan.

Nästa steg för gruvbolaget är en miljöprövning. 

Mikael Kuhmunen hoppas att gruvbolaget inte kommer att orka driva igenom projektet.

– Jag tror och hoppas att de inte kommer att orka ända fram. Vi kommer däremot att orka. Och vårt motstånd kommer att växa.

Samebyarna känner också uppbackning både från befolkningen i övrigt och kommunledningen i Jokkmokk. Protesterna mot gruvan i Gállok har varit starka – inte minst inför regeringens beslut om att ge bearbetningskoncession till gruvbolaget. I samband med protesterna gjordes namninsamlingar till berörda ministrar och budskapet som fördes fram var att en gruva i området skulle vara förödande för rennäringen, naturturismen och innebära ett slag mot samernas rättigheter som urfolk.

Grön omställning som slagträ

Mikael Kuhmunen vänder sig mot att det i domen och i övrigt i debatten talas om grön omställning när det handlar om bland annat gruvor och annan markexploatering i Sápmi.

– Det är olyckligt att de använder grön omställning som ett slagträ och slå oss i knäna med. Men vi är ganska seg, så lätt är det inte. Vi kanske står på knäna nu men vi ligger inte ner. Vi kommer aldrig att ge upp, säger han.

Att det saknas samiskt inflytande i beslut som rör exploatering av samiska marker har påtalats av internationella organ under många år. Senast var det en europeisk kommitté till skydd för nationella minoriteter som i en rapport kritiserade staten för att inte göra något åt det.  

– Det är samma kritik som Sverige fått i tio år, utan att göra något åt den. Vi är på väg mot en tipping-point, sade Jenny Wik-Karlsson från Sveriges samiska råd, till Arbetaren i samband med att rapporten kom.

Fridays for Future i klimatstrejk I Jokkmokk 2022. Foto: Carl-Johan Utsi/ TT

Jenny Wik-Karlsson menar också, liksom Mikael Kuhmunen, att det finns anledning att ifrågasätta politiken som går under benämningen ”grön omställning”.

– Gruvor, mineralbrytning och hela den industrin med vägar, transporter och så vidare runtomkring är allt annat än grön, säger hon.

Mikael Kuhmunen säger att han trots allt ser positivt på framtiden.

– Vi är renskötare och vana att arbeta i motvind. Så det är inget nytt för oss utan bara att fortsätta. Det är nog kanske lite värre för de här gruvbolagen, de har kanske inte riktigt förstått vad de ger sig in på och borde kanske tänka efter en gång till. 

– Ingen av samebyarna kommer att ge upp. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin familj i det svårt krigshärjade Gaza. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Onsdag 26 juni, kl: 09:27

I dag den 26 juni är det ännu en dag i Gaza, mitt i den pågående oron och osäkerheten som har präglat våra liv alldeles för länge.

När jag vaknade i morse kändes luften tung av förväntan och oro. Den senaste tidens upptrappning av våldet har gjort oss alla nervösa, vi vet aldrig när nästa våg av luftangrepp eller granatbeskjutning kan ske.

Morgonrutinen, som en gång var en välbekant trygghet, känns nu som en bräcklig rutin mitt i kaoset. Frukosten intogs i all hast, och samtalen avbröts av oroliga blickar mot himlen. Rädslan för det okända hänger över oss som ett mörkt moln och överskuggar även de enklaste av dagliga uppgifter.

Under hela dagen ekar ljudet av sirener och explosioner genom staden. Varje explosion är en bister påminnelse om hur bräckligt livet är här i Gaza.

Tillgången till grundläggande förnödenheter som mat, vatten och sjukvårdsmaterial är ett ständigt problem.

Blockaden och de restriktioner som införts har förvärrat den humanitära krisen och många familjer kämpar för sin överlevnad. Strömavbrotten är permanenta och lämnar oss i mörker, både bokstavligt och bildligt talat.

Mitt i allt detta tumult lyser stunder av solidaritet och motståndskraft upp. Grannar tittar till varandra och delar med sig av de resurser de har.

Community-samordnare och volontärer arbetar outtröttligt för att ge hjälp och stöd till de mest behövande. Det finns en anda av uthållighet och hopp, trots ofattbara svårigheter.

När natten faller på befinner jag mig på taket och stirrar ut över den stjärnlösa himlen. Nattens vanliga lugn har brutits av det avlägsna mullret från explosioner.

Mina tankar går till min familj, mina vänner och alla dem vars liv för alltid förändrats av konflikten.

I dessa mörka tider klamrar jag mig fast vid hoppet – om fred, säkerhet och en framtid där Gaza kan återuppbyggas och blomstra igen. Fram till dess håller vi ut, vi stöttar varandra och vi ber för en ljusare morgondag.

Lama Majdi

Tisdag 25 juni, kl: 21:51

I dag, den 25 juni, har varit ännu en dag fylld av osäkerhet och rädsla. Folkmordet i Gaza fortsätter att eskalera, och för varje dag som går blir offren bland civilbefolkningen allt fler. Ljudet av explosioner har blivit en konstant bakgrund och stör varje sken av normalitet.

På morgonen vaknade jag av det avlägsna mullret från luftangreppen. Det är skrämmande hur snabbt man kan vänja sig vid sådana fasor. Jag läste oroligt nyheterna och hoppades på nyheter om eldupphör eller åtminstone en tillfällig paus i striderna. Varje rapport ger en blandning av förtvivlan och en glimt av hopp, som snabbt överskuggas av förnyat våld.

Gatorna är fulla av människor som försöker muntra upp sig och promenerar utan något specifikt mål, de slösar bara bort tiden. De flesta människor håller sig inomhus för att söka skydd från de urskillningslösa bombningarna.

El- och vattenbrist har blivit allt vanligare, vilket gör vardagen ännu svårare.

Mina tankar är upptagna av oro för vänner och släktingar som lever närmare frontlinjen. Kommunikationen har blivit sporadisk och varje missat samtal fyller mig med skräck. Jag försöker distrahera mig själv med arbete eller läsning, men det är omöjligt att skaka av sig känslan av annalkande undergång.

På kvällen samlades jag och min man som en familj igen och pratade om dagen och det galna liv vi står inför. Det är en liten tröst att vara tillsammans och dela våra rädslor och förhoppningar inför framtiden.

Vi pratar om våra grannar som har tvingats fly från sina hem och om barnen som växer upp mitt i detta kaos, vars oskuldsfullhet har krossats av krigets hårda verklighet.

När jag skriver detta kan jag höra sirenernas avlägsna tjut, en påminnelse om att faran aldrig är långt borta.

Jag ber för fred, för ett slut på de oskyldiga civilas lidande i denna konflikt. Men just nu kan vi bara hålla fast vid hoppet och uthärda varje dag som den kommer.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad