Förluster och sorg är tunga att bära. Men de behöver inte innebära handlingsförlamning. Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen, skriver Channa Riedel.
Det här året har för mig, i flerdubbel bemärkelse, inneburit förluster, saknad och bottenlös sorg. Sorgen är ett hål i ett lapptäcke, sa en vän. Hålet blir inte mindre med tiden men lapptäcket växer.
En av mina sorger är kopplad till förlusten av vissa sammanhang och människor, helt orsakad av Israels krig i Gaza. En del av den djupa förtvivlan som jag kände när kriget inleddes uttryckte jag tillsammans med andra judiska vänner i en artikel i Expressen i november 2023. Och jag har sedan dess avlägsnat mig och blivit – direkt eller indirekt – avlägsnad från vissa religiösa och kulturella sammanhang.
En del av de kritiska reaktionerna på vår text var för mig bekanta sedan tidigare, men jag hade ändå missbedömt intensiteten och uthålligheten hos kritikerna, eller pajkastarna, häcklarna. Men förlusten av en gemenskap ledde mig ändå till nya religiösa och politiska sammansvärjningar.
Du är inte ensam för att du förlorar en gemenskap
När politiska och etiska slitningar gör att du skärs av från en gemenskap så glöm inte bort att du nästan aldrig är ensam. Det finns fler som du, och detta är kanske början till en ny gemenskap. Så kan man prata om förluster. Att de hjälper dig att höja blicken, hitta andra sätt att tala.
Kriget kom, ja, och sen dog min pappa. Och det är en förlust som inte lämnar någonting kvar. Det är bara ett avslut, brunnen sinar, ord lägger sig som tjära i munnen, du gapar, allt är bara avgrund. Det här hålet försvinner aldrig.
Det finns en sorts politisk sorg som ofta uttrycks som skam. Vissa säger eller skriver saker som: Hur kan jag stå här och diska medan barn i Gaza dör? Ett av problemen med hållningen att ens egen vardag är obegriplig i relation till någon annans lidande är att den utesluter varje möjlighet till att sörja andra, vars vardag man inte delar. Vad har någons diskande med flygbomber att göra? Om inte diskandet avbryts av flygbomber.
Vem sörjer genom att frysa hela bilden och känna skam? Lite skam är säkert bra, de flesta borde nog skämmas lite mer. Men jag känner inte skam för att jag dricker kaffe, jag känner sorg över att jag inte gör det med dig, pappa.
Jag undrar också om solidaritet är att se sig själv i den andre till den grad att man bör säga saker som ”Det hade kunnat vara mitt barn”? Är det identifikation med den andre eller är det en oförmåga att sörja ett barn, trots att det inte hade kunnat vara ditt eget?
Politisk eller privat sorg är ett aktivt tillstånd
Den här typen av nästan-identifikation verkar också skapa en bild av att sorg är ett tillstånd av handlingsförlamning. Men om det verkligen kan vara ditt barn, så fryser väl inte den insikten till en tanke, den borde väl mynna ut i ett handlande?
Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen.
Själv är jag här, i sommaren, med min sorg som överskuggar allt och genomlyser allt. Här står ingen ny gemenskap att finna. Här står bara jag, med mitt rop som ingen svarar på: Pappa.