“Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse.” Per-Anders Svärd om vad vi kan lära oss av den auktoritära högerpopulismen i Israel när vi granskar populismen i våra egna länder.
Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har Israels hämningslösa attacker mot Palestina dragit till sig hela världens uppmärksamhet. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för hur radikal Benjamin Netanyahus konservativa regeringskoalition är.
Mindre uppmärksammat är att politiken i Israel under flera årtionden har rört sig mot en alltmer auktoritär högerpopulism. Man skulle faktiskt kunna säga att Israel utgör ett typfall av hur populismen fungerar som politisk psykologi.
Den tesen driver sociologen Eva Illouz driver i boken Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (Daidalos, 2023). Likt den marxistiske filosofen Theodor Adorno utgår Illouz från att auktoritarism och fascism inte är några sjukliga avvikelser från den liberala kapitalismens funktionssätt. Tvärtom innehåller kapitalismen själv de mekanismer som frambringar sådana tendenser.
Högerpopulistisk kapitalism
Den oreglerade kapitalismen leder till kapitalkoncentration i händerna på ett fåtal. Det innebär i sin tur att stora skikt som tidigare åtnjutit en viss status eller i alla fall haft en stabil tillvaro drabbas av social degradering. Med denna förlust av privilegier och mening följer harm och förbittring, vilket öppnar fältet för ”starka ledare” som utlovar upprättelse för de kränkningar folket fått utstå.
De högerpopulistiska ledarna bryter dock inte med kapitalismen. Tvärtom förvärrar de ofta situationen med sin nyliberala ekonomiska politik som ger näringslivet och lobbygrupper rätt att använda statens resurser som sina egna. Samtidigt stärker ledarna sitt grepp över samhället genom att underblåsa känslan av offerskap, sprida konspirationsteorier om vänstereliternas makt och piska upp rädsla för minoriteter.
Resultatet blir att folket alieneras från de demokratiska institutionerna och avvisar vänsterns frigörelsekamp. I stället uppmuntras ett förvrängt tänkande kring orsaker och skuld där kapitalismen helt försvinner som politiskt problem.
Med Adornos ord skyller radikalhögerns anhängare sin ”hotande degradering inte på den apparat som driver fram den, utan på dem som var kritiska mot det system i vilket de en gång hade status”. På så sätt slås en klyfta upp mellan vänstern, som vill motarbeta orättvisor och ifrågasätter kapitalismen, och de grupper kapitalismen lovat att belöna men sedan svikit.
Tre källor till missnöjets politik
Enligt Illouz måste man förstå denna populistiska paradox som grundad i en kombination av verkliga sociala erfarenheter och affektladdade fantasier. Populismen fångar in verkliga upplevelser av missnöje men kör dem genom en snäv betydelseram där de konkretiseras till vissa specifika känslor och idéer.
I Israels fall drar populismen kraft ur tre sådana historiska källor till missnöje.
För det första har den judiska erfarenheten av förföljelser och folkmord kodats om till en generaliserad rädsla. För Netanyahus ultrakonservativa allierade är antisemitismen inte ett socialt gift utan ett närmast metafysiskt fenomen – som vore judehatet en grundbult i själva kosmos. Denna rädslopolitik har lett till vad Illouz kallar en ”kognitiv militarism” som gjort det omöjligt att tänka på statens mål som något annat än styrka och överlevnad. I processen misstänkliggörs alla andra strävanden – som social rättvisa och mänskliga rättigheter – som existentiella hot mot nationens fortlevnad.
För det andra har erövringen av mark givit upphov till ideologiska konflikter och ekonomiska intressen som utnyttjar ett rasistiskt skillnadstänkande för att vinna legitimitet. Under 2000-talet har den israeliska politiken i stegrande omfattning kapats av ”äckelentreprenörer” som lever på att sprida avsky och dra upp gränser mellan ”rena” och ”orena” grupper.
Med äcklets intåg i politiken har politiken svängt bort från frågor om fördelningsrättvisa till en paranoid fixering vid besudling och kontaminering. Målet har blivit att upprätthålla en genuint judisk identitet och fördriva främmande objekt – främst araber och vänsterkritiker – från samhällskroppen.
För det tredje finner populismen en grogrund i det israeliska nationens inre splittring. Den styrande koalitionen bygger framför allt sin makt på att spela ut mizracher (judar med ursprung i Afrika och Asien) mot ashkenazer (judar med europeisk bakgrund).
Klasskonflikt omstöpt i etniska termer
Ända sedan 1970-talet har den israeliska högern levt på att underblåsa känslan av förbittring och offerskap hos de historiskt diskriminerade mizracherna. I grunden handlar det om att en ekonomisk klasskonflikt omstöpts i etniska termer. Krav på jämlikhet har ersatts av ett löfte om symbolisk revansch mot den ashkenaziska eliten. I processen har en intensiv misstro växt fram mot de institutioner och idéer som förknippas med överheten: rättsstaten, utbildningssystemet och den liberala universalismen.
Enligt Illouz kännetecknas den israeliska populismen av att verkliga samhällsproblem och konflikter blandas med känsloladdade fantasier för att skapa en atmosfär av rädsla, äckel och förbittring. Resultatet blir en cocktail av affekter som undergräver systemkritiska allianser och kulminerar i lojalitet mot auktoritära ledare som Netanyahu.
Man kan förstås hävda att Israel utgör ett specialfall av auktoritär utveckling eftersom landet befunnit sig under ständig press från fientliga grannar och levt under ett nationellt undantagstillstånd ända sedan 1948. Rädslan som driver den nationalistiska säkerhetsstaten är på så sätt långt ifrån obefogad.
Fascistiserande logik i renodlad form
Samtidigt kan man säga att Israel erbjuder oss en bild av den populistiska och fascistiserande logiken i renodlad form. I Israel får vi ett typexempel på hur känslor kan manipuleras för att täcka över kapitalismens ojämlikhetsskapande mekanismer och mobilisera människor till försvar för samma privilegiesamhälle som är källan till deras frustration. I stället för att missnöjet riktas uppåt fungerar högerpopulismen som ett prisma som spaltar upp de negativa känslorna och riktar dem mot andra delar av folket.
När det gäller hoppet om fred i Palestina ger denna analys en dyster prognos. Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse. Här kommer det att behövas fortsatt internationell press på landets regering.
Under tiden gör vi klokt i att lära oss av det israeliska exemplet när vi granskar populismen i våra egna länder. På plats efter plats ser vi samma känslor mobiliseras av ytterhögern: rädsla för den andre, förbittring över historiska kränkningar, äckel inför motståndare och avvikande grupper, allt förenat med en ovillkorlig kärlek till auktoritära ledarfigurer. Det är dags att vända på det populistiska prismat och spåra dessa känslor tillbaka till deras verkliga källa – den kapitalistiska samhällsform som plågar oss alla.