I Italien trädde lagen som tillåter abort fram till tolfte veckan i kraft 1978. Samtidigt stiftades en lag som tillät gynekologer att samvetsvägra. Skälet till det var att det kunde vara svårt för en gynekolog att från ena dagen till den andra utföra aborter, vilka dittills varit illegala med fängelsestraff som påföljd.
Fram till början på 1990-talet låg abortdebatten lågt. Lag 194/78 sågs som en milstolpe, en erkänd rättighet för kvinnan. De senaste 20 åren har diskussionerna däremot tagit fart ordentligt. Enligt Laiga, en förening för gynekologer som menar att de gynekologer som självmant valt att arbeta inom den offentliga vården även ska utföra aborter, hävdar till och med att det inom fem år kommer att vara omöjligt att få abort i landet. Vad har hänt under denna tid? I Italien, liksom i de flesta andra EU-länderna, har högerregeringar kommit till makten. Men situationen är speciellt problematisk här.
I en nyligen utkommen bok beskriver bioetikern Chiara Lalli svårigheterna med att få abort. Anledningen är att tre fjärdedelar av gynekologerna är samvetsvägrare. I Frankrike är motsvarande siffra 10 procent.
I Italien vägrar dessutom nästan 52 procent av narkosläkarna och 44 procent av övrig sjukvårdspersonal att assistera vid aborter. En regelrätt blockad. Går det att tala om rätt till abort under dessa omständigheter?
– Som allt i Italien måste man ha klart för sig att det skiljer sig mycket från region till region. I norr är det hyfsat, i centrala Italien sämre och i södern uruselt. Enda regionen i norra Italien där det finns stora svårigheter är i Venetien, säger doktor Paola Tommasi.
Och just i Venetien, där bland annat Verona och Venedig ligger, arbetade doktor Tommasi tills hon gick i pension förra året.
– Jag arbetade på Borgo Roma-sjukhuset i Verona där hade vi en väldigt duktig överläkare. Han flyttade till Rovigo och när han några år senare återkom till Borgo Roma-sjukhuset blev han tvungen att avstå från sin tjänst som överläkare om han fortsatte göra aborter, berättar doktor Tommasi.
Att stämningen är upphettad pekar ett annat exempel från doktor Tommasi på:
– En kollega till mig fick ett sammanbrott när han fick veta att barnen i hans sons skola varje dag uppmanades att be för Paolos pappa som dödade småbarn.
Förutom att kvinnor ofta hamnar i dramatiska situationer sätter detta också en stor psykisk och professionell press på de gynekologer som inte vägrar, då de enbart får göra aborter. Speciellt svårt är det på mindre orter. Om den enda gynekologen som accepterar att göra aborter är på semester eller sjukskriven går kvinnan över tiden och aborten är inte längre möjlig.
– Lag 194 är en bra lag, aborterna har minskat drastisk. Kvinnan som vill utföra abort följs av personal på speciella obligatoriska rådgivningsbyråer, consultori, man diskuterar igenom problemen, ser om det finns andra möjligheter och så vidare. Kvinnan lämnas inte ensam. Det är lagen, som ger gynekologer rätt att vägra utföra aborter om de arbetar inom den offentliga vården, som måste ändras, säger Paola Tommasi.
– Jag kan lova att det inte är roligt att syssla enbart med aborter, det kändes ibland som om jag ville kräkas och blev gråtfärdig. De gynekologer som vägrar utföra aborter borde arbeta med något annat, inte inom den offentliga vården, fortsätter hon.
Dessa samvetsvägrande gynekologer blir fler och fler. Antalet som utför aborter ligger i dag runt 150 personer. Föreningen för icke samvetsvägrande gynekologers farhågor känns allt konkretare. Vad ligger bakom denna expansion av samvetsbetänkligheter? Gynekologen som gör aborter är persona non grata, det är omöjligt för honom eller henne att göra karriär, det är svårt att få anställning. Även de gynekologer som inte skulle ha något emot att utföra aborter tvingas tänka om på grund av alla hinder de möter.
Anledningen till att karriärer sätts på spel är att så gott som alla höga poster, i detta fall klinikchefer, är tillsatta efter partitillhörighet. Som politiskt ”parti” får man också räkna Vatikanen, och ett imperium, om än andligt, släpper inte frivilligt ifrån sig makten.
Vänster eller höger – ingen vill avstå från kyrkans röster.
Katolikernas röster fanns koncentrerade i det kristdemokratiska partiet (DC). Med korruptionsskandalerna i början av 1990-talet försvann alla de traditionella partierna. Majoritetsval infördes och partierna blev tvungna att ställa sig på den ena eller andra sidan. På högerkanten bildades Berlusconis Forza Italia där MSI, postfascisterna och Lega Nord ingick. På vänsterkanten bildades Demokratisk Vänster. Hälften av DC gick med Berlusconi, hälften med Demokratisk Vänster. Katolikerna finns med andra ord i alla partier. I stället för att minska kyrkans inflytande har de senaste årens politik tvingat partierna att hålla sig väl med kyrkan för att inte mista dess röster.
