Studentprotester mot kvotering som ger vissa förtur till statliga jobb har resulterat i våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor, där 147 personer ska ha dödats, rapporterar Reuters. Arbetaren har pratat med bengaliska Zinnat Parvin som inte får tag på sin man som befinner sig i Bangladesh efter att staten stängde ner internet.
– Ryggen var full av gummikulor, man kunde inte se huden, berättar Zinnat Parvin om en bild hon har sett från protesterna i Bangladesh. Zinnat Parvin kommer från Bangladesh och följer vad som rapporteras från landet. Vad som sker gör henne märkbart berörd.
– Jag kan inte må bra när Bangladesh inte gör det, säger hon. Att inte vara i Bangladesh känns dubbelt. På ett sätt är hon tacksam över att hon och hennes barn inte är i landet, hade hon varit i Bangladesh hade hon kanske inte kunnat hålla sig från att gå ut på gatan och protestera.
Den norska politikern, stortingsledamoten och partiledaren för Sosialistisk venstreparti 1975–1976, har avlidit 96 år gammal. Inte minst hennes arbete kring manliga härskartekniker har blivit legendariskt.
Berit Ås 1976. Foto: Henrik Laurvik/TT
Berit Ås var i grunden lärare. Från mitten av 1950-talet forskade hon i arbetspsykologi, något som under 1990-talet resulterade i en professur.
Samtidigt var hon en stridbar och kraftfull politiker, en brinnande feminist, först på kommunal nivå för Arbeiderpartiet och därefter som partiledare – Norges första kvinnliga – för Sosialistisk Venstreparti, som hon också var med och grundade.
Hon har berättat att hon redan som fyraåring försökte organisera gråsparvarna hemma på gården och hon ägnade sig åt favoritämnet ledarskap och maktfrågor under hela sitt liv.
Född 1928 var hon först med mer än partiledarskapet. 1971 genomförde hon tillsammans med andra kvinnor en strykningskupp som gav kvinnlig majoritet i bland annat Oslos kommunledningar, och hon var en stark kraft i kampen mot en norsk anslutning till EG, en strid som blev framgångsrik.
Inte minst har Berit Ås har gått till historien genom att vara den som i slutet av 1970-talet plockade upp och politiserade den norska psykologen Ingjald Nissens nio härskartekniker, som denne från början definerade år 1945.
Berit Ås spred fem av dessa över hela den feministiska rörelsen. Hon gjorde dem till ett användbart verktyg inte minst i arbetslivet; genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signalera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället kunde kvinnor stötta varandra.
Genom att definiera och påvisa hur härskarteknikerna användes strukturellt kunde forskare världen över arbeta vidare för att hitta motstrategier, bland annat de fem bekräftarteknikerna.
Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Hon arbetade vidare med listan och utökade den genom åren, ofta tillsammans med andra forskare.
Ami Lönnroths intervjubok Förbannad är jag ganska ofta, samtal med Berit Ås (Ordfront 2008), är en läsvärd berättelse om hennes uppväxt och politiska liv.
”Liberalerna har sedan 2022 varit en del av makten och deras regeringsunderlag vilar på Sverigedemokraterna. Ett parti med djupa rasistiska rötter.” Erfan Kakahani från Sundsvall är vänsterpartist och inte liberal, men i denna debattartikel tillåter han sig att drömma om hur en dag i deras skor hade sett ut.
Jag är inte liberal, men om jag var det, föreställer jag mig att en dag skulle kunna se ut så här. Liberaler, ni får gärna rätta mig om jag har fel.
Du vaknar, klär dig och ser dig själv i spegeln. Du är stolt liberal. Frihetens, demokratins och individens rättigheter är dina ledstjärnor. Du påminner dig själv om att du står på rätt sida av historien. Känslan av stolthet fyller dig när du tänker på allt ditt parti står för.
Och så börjar dagen.
Erfan Kakahani.
Första mötet handlar om att skrota flygskatten – så att de som redan har råd att flyga kan flyga ännu mer. “En seger för friheten,” tänker du för en stund, tills du minns alla forskare och klimataktivister som varnar för att vår planet är på väg att förstöras. Men vad gör väl det? Du tröstar dig själv med att kärnkraften kanske blir klar om trettio år.
Privatiseringspolitiken
Nästa punkt på dagordningen? Folkbildningen. Den svenska demokratins stolthet, som når ut till en miljon människor varje år. Kvinnor, lågavlönade och asylsökande – alla får hjälp att utbilda sig och hitta sin plats i samhället. Men idag ska du godkänna att en tredjedel av finansieringen dras in. “Det handlar om prioriteringar,” mumlar du, men du vet egentligen att det är ett svek mot allt du en gång stod för.
Sedan kommer skolfrågan. Du kallar er själva stolt för skolpartiet, samtidigt rasar Sverige i internationella kunskapsmätningar. Privatiseringarna har blivit en katastrof – åtta av tio svenskar vill ha bort det system ni försvarar. Du är dock ideologiskt övertygad. Trots att verkligheten säger något annat.
Privatiseringarna har nått också andra områden: järnvägen, posten, apoteken – allt har blivit sämre och dyrare. Trots detta fortsätter du att försvara privatiseringspolitiken, som om ideologin är viktigare än den uppenbara verkligheten.
Varför finns vi?
Innan arbetsdagen är slut är det dags att hantera angiverilagarna. Du vet att dessa nya lagar, som bryter mot grundläggande demokratiska principer, går emot allt du en gång trodde på. De är en del av Sverigedemokraternas övervakningspolitik. Du ser hur den öppna och fria politiken du en gång kämpade för nu är en kuliss framför ett repressivt system.
Kvällen kommer och du känner en tomhet som är svår att ignorera. Du har stått upp för en politik som inte längre har något med liberalism att göra. Du har böjt dig för Sverigedemokraternas agenda och bidragit till att underminera de värderingar du en gång höll kärt.
Och så är det dags att gå till sängs. Du känner en viss stolthet över att ha varit med och styrt, att du är en del av makten. Du släcker lampan och ögonlocken blir tunga, men då kommer tankarna som gnager i dig varje kväll, de viskar frågan som du inte kan ignorera: “Varför finns vi?”
“Ingen frågade oss, vi fick aldrig vara experter, inte ens när det gällde våra egna liv.” Henrik Johansson om restaurangmomsen, varför han skriver och vikten av att lyfta berättelser underifrån.
Jag är författare. Då och då dyker den där frågan upp. Varför jag började skriva. Det kan vara i intervjuer eller på skrivarlinjer. Egentligen är det en fråga som kräver ett längre svar: med om och men och kanske. Men i ett av svaren finns restaurangmomsen med.
Jag spolar tillbaka. För fjorton år sedan hade restaurangmomsen sänkts i Frankrike och Finland och som en bea till pommes dök debatten upp i Sverige också. Anders Borg var finansminister och var helst en skattekrona kunde gå till privata intressen var han där och försökte minska statens inkomster. Borg räknade med att en sänkning skulle ge 3 500 nya jobb och kosta 5,4 miljarder i utebliven skatt (ingen journalist frågade om en kostnad på drygt 1,5 miljoner per jobb var rimligt, men så är de ju inte matematiker heller).
Själv jobbade jag som kock på ett av Petter Stordalens hotell. Här pågick momsdebatten över skärbrädor och hackad lök, över en öl vid bardisken när vi kockar slutat för dagen och servitriserna hade några timmar kvar på skiftet. Argument stöttes och blöttes, upphöjdes och sänktes i takt med kaffe och tempo. Skulle en rätt som nu kostade 125 kronor verkligen sänkas till 112 kronor? Skulle inte bara mer pengar hamna i krögarnas fickor?
Att en fråga som angick oss debatterades i tv och tidningar var engagerande, men det var också här besvikelse förvandlades till ilska. Jag såg tv-debatter och läste tidningar, men våra röster fanns aldrig där. Vi som jobbade på golvet fick aldrig komma till tals. Journalisterna frågade ekonomer, krögare, politiker, Anders Borg och hans moster.
Varför frågade ingen oss?
Men ingen frågade oss, vi fick aldrig vara experter, inte ens när det gällde våra egna liv.
Egentligen var jag inte förvånad. Jag var gammal nog att veta hur samhället fungerande, men det var ändå så tydligt, så påtagligt, när det handlade om den bransch där jag själv jobbade. Jag reagerade med ilska. Varför frågade ingen oss? Men svaret på den frågan kan också vara: ingen frågar oss för att vi inte existerar, våra åsikter, vi själva, är inte intressanta. Inget vi gör eller säger har ett värde.
”Tigandet var tystnadens skrik” är ord som talar till mig från andra sidan graven. Meningen är myntad av författaren, gruvarbetaren och Arbetarenskribenten Kurt Salomonson som gick bort i juni och jag tänker på vad det gör med människor att vara utsatta för ett offentligt ointresse, att aldrig bli tillfrågad, aldrig bli lyssnad på. Man tystnar, inte för att man inte har något att säga, utan för att ingen lyssnar.
Salomonson syftade på hur på hur han kunde skriva om sin hemby först när han flyttat därifrån.
Det är inte nödvändigt att överge en bransch för att kunna skriva om den, men vad som är nödvändigt är detta: att ta ord och plats, att lyfta berättelser underifrån, att låta människor vara experter på sina egna liv, att vara expert på sitt eget liv, att lita på sina erfarenheter och kunskaper.
Liberalernas kommunalråd Axel Darvik överklagade kommunens bojkott av varor från bland annat Israel och polisanmälde även det rödgröna styret som fattade beslutet. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT, Henrik Montgomery/TT och Jonas Dagson/TT
Liberalerna överklagade: Nu upphävs Göteborgs bojkott av Israel
Göteborg stads bojkott av israeliska varor stoppas nu av förvaltningsrätten. Beslutet hyllas av Liberalernas kommunalråd Axel Darvik som menar att det rödgröna styret smutsat ner stadens anseende.
Det var i maj som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet beslutade att Göteborgs kommun inte längre ska köpa in varor från Israel med hänvisning till ockupationen av Västbanken och det pågående kriget i Gaza.
– Våra skattepengar ska inte gå till att ekonomiskt stödja ockupationsmakter, sade kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Jonas Attenius då.
Beslutet, som även gällde varor från Ryssland och Marocko, fick stor uppmärksamhet.
Nu upphävs bojkotten efter en dom i förvaltningsrätten. Domstolen skriver i ett pressmeddelande att kommuner inte får lov att ägna sig åt sådant som enbart staten ansvarar för, som exempelvis utrikespolitik.
Liberalerna polisanmälde bojkotten
”Att manifestera sitt ogillande av vissa staters agerande i ett beslut om bojkott är ett exempel på en opinionsyttring inom det utrikespolitiska området som det ankommer på staten att göra” skriver förvaltningsrätten i sin dom.
Beslutet välkomnas av det liberala kommunalrådet Axel Darvik som också var den som överklagade bojkotten till förvaltningsrätten samt polisanmälde de rödgröna politiker som fattade beslutet.
– S, V, MP i Göteborg har medvetet slagit in på en väg där man bryter mot lagen och riskerar stadens sammanhållning och anseende, säger han i ett uttalande till Svt Väst samtidigt som han kallar bojkotten för ett ”förkastligt och farligt sätt att bedriva opinion på”.
”Riksdagens årliga öppnande är alla före detta elevrådsordförandes revansch.” Johan Apel Röstlund om en sorglig tillställning som inte ens kungen lyckades rädda.
Det var en sömnigt sorglig tillställning där statsminister Ulf Kristersson under tisdagseftermiddagen lyckades säga i princip allt och ingenting under de dryga 40 minuter han höll låda.
Innan honom talade naturligtvis kungen och för er som inte lyssnade så vet ni ju hur det brukar låta. Ett monotont mumbojumbo om landets läge i prövningarnas tid och Nothing in the news but the blues, som det brukar heta.
Roskildefestivalen som aldrig blev av
Riksdagens årliga öppnande är alla före detta elevrådsordförandes revansch och våta dröm om en Roskildefestival som högst troligen aldrig blev av. Ett välstruket och vattenkammat monstermingel där män i för hårt åtdragna slipsar tar varandra på alldeles för stort allvar.
Fast visserligen. Världen befinner sig i ett sjujävla kaos och läget här hemma har minst sagt varit ljusare. Klimatkris, skjutningar och konflikter. Lägg dessutom till en offentlig sektor i uppror och där allt fler går på knäna så är det lätt att hålla sig för skratt.
Och som lök på laxen en regeringsförklaring från helvetet. Det kändes åtminstone så i den där fuktigt kvävande sensommarvärmen som fortfarande dröjer sig kvar över Sverige och som påminner lite som Tidögängets obefintliga klimatpolitik: Klibbig, kladdig och rätt äcklig på sina håll.
Men Kristersson malde på och informerade oss om allt som regeringen och Sverigedemokraterna planerar att ställa till med.
Det var visst nått om (ännu) hårdare tag (igen), nolltolerans och naturligtvis Nato. Stramare regler, bidragstak och återvandring. Eller var det ökenvandring jag hörde?
Kuken, tänkte jag hur som helst när han äntligen pratat klart, nu blir det åka av igen och full fart mot avgrunden.
Är det så konstigt att man längtar bort ibland och vad skulle det egentligen kosta att kasta allt över bord och rätt och slätt lämna hela skiten för en stund. Drömma kan man ju – eller åtminstone kunde. Om något bättre, men det känns avlägset nu.
För här var det minsann varken vackra illusioner eller framtidstro. Inte ett ord om en demokrati på dekis men desto mer om gårdsförsäljning av alkohol (inte mig emot, visserligen) och uppluckrat strandskydd.
Först i slutet några korta svävande ord om utsläpp och miljö. Knappast förvånande i och för sig, när både den egna expertmyndigheten och andra djupt kunniga på området toksågat Tidögängets bristande klimatengagemang.
Världen kändes plötsligt vissen och allt fint som bortblåst. Hopplöst nattsvart helt enkelt.
Tillsammans stiga vi mot mörkret
Protesterna mot den blåbruna regeringens politik har visserligen redan pågått i två år och lagom till att riksdagsledmöterna pliktskyldigt vallades in i på Kungliga Operan för den efterföljande festen samlades även demonstranterna där utanför. Enade mot rasism, ett rungande nej till den redan så hårt kritiserade angiverilagen och mot fortsatta affärer som gynnar Israels pågående folkmord.
Att man ens fortfarande, i det här nådens år 2024, ska behöva protestera mot skiten…
Jaja, en stor eloge och varm kram till er som slöt upp.
Och så var det där med minister-skiften. Företagarnas vd och den tidigare Timbro-chefen Benjamin Dousa får det ärofyllda uppdraget att fortsätta strypa bistånden och Maria Malmer Stenergard, SD:s nickedocka och bästa vän, blir ny utrikesminister sedan Tobias Billström en gång för alla (förhoppningsvis) slängt in handduken efter påstådda interna strider mellan UD och statsministerns stab.
Man har helt klart haft roligare tisdagseftermiddagar framför radioapparaten.
Men grattis Sverige. Tillsammans stiga vi mot mörkret.
De svenska systrarna Manel Klai och Rima Klai är fast i Gaza med man och barn. Deras familj i Sverige har vid flera tillfällen vänt sig till Utrikesdepartementet för hjälp. Nu uppmanar systrarna Sverige att hjälpa dem och andra svenskar i Gaza att komma hem.
Manel och Rima Klai är tvillingar och flyttade till Gaza för 12 år sedan. De gifte sig där och fick barn.
– Den 7 oktober förändrades våra liv totalt. Vi har varit tvungna att fly från ett hus till ett annat, i hopp om att en vacker dag kunna kunna resa härifrån tillsammans med våra barn till våra föräldrar i Sverige, säger Manel Klai i ett filmklipp som Arbetaren har tagit del av.
Båda systrarna har spelat in uttalanden där de uppmanar Sveriges regering att hjälpa dem och alla andra svenskar i Gaza att komma hem till Sverige.
Rima Klai tillsammans med Abdalla, Safia, Jawad och Elias.
I slutet av förra året träffades Rima Klais hem av en raket och hennes 8 åriga dotter Khadija dog.
Rima Klai beskriver tumultet när deras hem attackerades, hur hon fann sig själv ute på gatan lutad över sitt åtta månader gamla spädbarn och omgiven av rök och stenar. Ryggen smärtade och hon kämpade för att andas. Hon fördes till sjukhus med ambulans. Där träffade hon sina barn, ett av dem skrek med ansiktet fullt av blod, ett annat hade djupa sår och ett tredje hade svullet ansikte och ena ögat fullt av grus.
Det var hennes man som berättade att deras dotter hade dött. “Orden kom som en chock och fick mig att glömma all min smärta och allt runtomkring mig… MIN DOTTER, MIN DOTTER skrek jag och grät högt…” skriver Rima Klai i ett textmeddelande.
– Jag och mina barn är svenska medborgare, Khadija var också svensk medborgare. Jag vet inte hur jag ska beskriva vår sorg, ilska eller vrede. Det finns inte ord som kan beskriva vad vi känner, säger Rima Klai i videoklippet som Arbetaren har fått ta del av.
Svåra levnadsvillkor
Nu lever Rima Klai i ett tält vid havet med barnen, sin man, hans mamma och bröder. Levnadsförhållandena är tuffa och det sprids sjukdomar.
— Det har spridits hudinfektioner. De ser ut som brännsår på huden, berättar hon för Arbetaren via Whatsapp.
För Rima Klai, som också brutit ryggen i en attack, är det svårt att tvingas böja sig ner i tältet. Ljuden av kriget har de dock tvingats vänja sig vid.
– Vi hör alltid flygplan och senast för tre minuter sedan hörde jag skott. Man tvingas stänga av känslor. Just nu ser jag ingen framtid. Allt känns svart men vi måste tro, säger Rima Klai.
Ständigt på flykt
Systern Manel Klai befinner sig i Khan Yunis när Arbetaren når henne via Messenger. Där bor hon tillsammans med familjen hemma hos hennes mans syster. De senaste månaderna har de bott på olika platser. De har rört sig fram och tillbaka till Rafah.
För några dagar sedan gick de två timmar till havet, eftersom Israel meddelade att alla behövde flytta på sig för att vara säkra. Husen runt omkring dem är förstörda, men deras står i alla fall upp även om det också har hål i sig, berättar Manel Klai.
– Det är inte såhär jag vill se mina barn, att de får gå och hämta vatten och mat. De har ett ansvar som barn inte borde behöva ha. Barn ska ju ha sina tankar på att plugga och leka.
SvD avslöjade i januari att ett 10-tal personer med anknytning till Sverige strukits från de evakueringslistor som Sverige skickade till Israel. Det var Utrikesdepartementet som, enligt SvD, beslutade att ta bort personerna från listorna efter att de flaggats av Säpo.
Manel Klai berättar i sitt uttalande att de fått reda på att deras namn hade blivit flaggade.
– Efter alla svårigheter vi gått igenom får vi reda på att mitt namn och min systers namn varit flaggade. Att Sverige valde att inte rädda oss eller våra barn.
Varför personer har flaggats är okänt. Enligt Ove Bring professor i internationell rätt ska regeringen hjälpa medborgare hem, men det finns en undantagsparagraf om “särskilda hinder” som skulle kunna förklara hur regeringen resonerat, skriver SvD.
Said Mahmoudi professor emeritus i folkrätt vid Stockholms universitet är tydlig med att han tycker att svenskarna i Gaza ska få hjälp hem och jämför situationen med den då svenskar levde kvar i IS-kontrollerade territorier efter att IS hade besegrades.
– Den stora frågan då var: kan en stat vägra ta emot sina egna medborgare? Det rådde ingen enighet om detta bland jurister. Men de flesta var eniga om att det saknades lagstöd för att vägra, säger Said Mahmoudi till SvD.
Kvinnorna ifrågasätter att de flaggats av Säpo
När Arbetaren pratar med Rima Klai är hon frågande inför att deras namn skulle vara flaggade.
– Vi har inte gjort någonting. Vi har levt här och uppfostrat våra barn, säger hon.
Hoyem Klai är lillasyster till tvillingarna. Enligt henne var det en journalist som berättade att systrarnas namn var flaggade.
– Det var en journalist som kommit fram till det. De är flaggade på inga grunder alls. Det är baserat på inget. Men oavsett ska det inte innebära ett hinder; alla ska ha lika rätt till hjälp, anser Hoyem Klai.
När Arbetaren söker Säkerhetspolisen hänvisar deras presstjänst frågor kopplade till konsulärt stöd till svenskar i konfliktzoner till Utrikesdepartementet. De skriver även: “Säkerhetspolisen går inte heller in på frågor kopplade till enskilda individer eller kring våra arbetsmetoder.”
Manel Klai beskriver hur det kändes när hon fick reda på det.
– Jag tänkte; har jag väntat på vår tur i onödan och så har vi ingen tur. Var allt hopp i onödan?
I uttalandet som riktar sig till Sverige, säger hon:
– Jag vill bara säga, ifall att det skulle vara till någon hjälp, att om ni har någon makt alls att kunna ta ut oss härifrån med våra män och barn, på vilket sätt som helst, så snälla var inte osäkra. Ni kommer inte ångra att ni räddade våra liv, säger Manel.
Båda systrarna beskriver hur andra länder tagit hem medborgare.
– Det är många länder som hade medborgare i Gaza som tog ut dem snabbt. Vi är besvikna på att Sverige inte gjorde likadant. Vi har en plats i Sverige. Varför har de förbjudit oss från att komma?, säger Manel Klai.
Släktingar som är fast i krigets Gaza
Tvillingarnas lillasyster Hoyem Klai berättar hur det känns att ha familj som är fast i Gaza.
– Det är tufft. Man känner många känslor, skuld, att det är orättvist. Vi har fortfarande hopp och försöker göra allt vi kan.
De har kontakt via whatsapp, när systrarna har täckning i Gaza. Hon berättar att barnen varit sjuka och har haft utslag.
SVT har tidigare rapporterat om hur släktingar i Sverige kämpat för att få hem tvillingarna och deras barn från Gaza. Pappan Taher Klai åkte strax innan årskiftet till Egypten i ett försök att få hem döttrarna.
Med på resan var även tvillingarnas lillasyster Hoyem Klai. Hon berättar för Arbetaren hur de bland annat försökte få hjälp via företaget Hala. En tidigare resebyrå som sedan Israel gick in i Gaza börjat ta ut stora summor för att få försöka få ut personer ur Gaza.
– Vi betalade och väntade. Sedan eskalerade situationen och gränserna stängdes. Nu står allting stilla sedan några månader tillbaka. Nu kan bara Sverige hjälpa, de har mycket mer makt.
Vid upprepade tillfällen har familjen sökt UD. Men Hoyem Klai menar att det inte leder någonstans.
– De ger ingen känsla av sympati. Det verkar som att de ger rutinsvar eftersom alla säger samma sak.
Jerash Holdings är en av de största klädtillverkarna i Jordanien och levererar sedan över tio år åt kända märken som The North Face, New Balance och Timberland. Här svarar de på kritiken.
I ett längre reportage granskar Arbetaren de svåra villkoren för migrantarbetare på Jerash Holdings textilfabriker i Jordanien i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Migrantarbetarna vittnar om låga löner, långa arbetsdagar och kontrakt som löper i treårsperioder utan semester.
Oryana Awaysheh är verkställande chef på Jerash Holdings. Hon skriver en längre kommentar över mejl till Arbetaren.
Företaget levererar åt välkända klädmärken som The North Face, New Balance och Timberland och inledde nyligen ett samarbete med två europeiska varumärken.
“Som du kanske vet är Jerash Holdings den största kontraktstillverkaren av globala klädmärken i Jordanien. Att ta hand om våra anställda har alltid varit en topprioritet för Jerash. Dessutom har vi åtagit oss att kontinuerligt förbättra hållbarheten och minska påverkan på miljön, samt att ge tillbaka till samhället”, skriver Oryana Awaysheh i mejlet och fortsätter:
“För att ens kvalificera sig som en betrodd tillverkningspartner för dessa globala varumärken måste Jerash genomgå rigorösa kontroller, som inkluderar intervjuer med arbetare och inspektion av boenden, utförda av tredjepartsobservatörer som väljs ut av kunderna.”
Har en psykolog i sovsalen
Hon skriver att Jerash Holdings samarbetar med den jordanska regeringen för att anställa fler syriska flyktingar, skapar arbeten för hundratals kvinnor på landsbygden samt deltar i projektet “Better Work Jordan”, som drivs av den Internationella arbetsorganisationen ILO.
Hon skriver att man uppfört nya “gröna” studenthem och att Jerash Holdings har en psykolog från Bangladesh på plats som ger råd till arbetarna vid behov och som bor i samma sovsal som migrantarbetarna.
“Vi har också ett arbetsutskott där de anställda har valt sina fackliga representanter som regelbundet träffar Jerashs högsta ledning. Dessutom har Jerash skapat ett team som är inriktat på att samtala med anställda på produktionsgolvet om alla relevanta frågor. Eftersom vår personalstyrka kommer från många olika länder har vi även sociala sammankomster för speciella tillfällen och högtider, där vi firar alla nationaliteter”, skriver Oryana Awaysheh i mejlet.
Anställda på era fabriker säger att deras kontrakt löper under tre år och att de under hela denna tid bara har en ledig dag i veckan. De har två månader (obetald semester) vart tredje år för att besöka sina familjer i hemlandet. Tycker du att det här är anständiga arbetsvillkor för migrantarbetarna på fabrikerna?
När det gäller kontrakten för de anställda har vi ett enhetligt kontrakt enligt kollektivavtalet i klädsektorn i Jordanien, som överensstämmer med jordansk arbetsrätt och internationella standarder. Villkoren i kontraktet anges i de anställningsavtal som arbetarna undertecknar i sitt hemland innan de reser till Jordanien. Villkoren är godkända av olika statliga myndigheter och ambassader.
Atlanta Garment MNF och Jerash Holdings tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Samtidigt vittnar textilarbetare som Arbetaren träffat om svåra villkor. Foto: Julia Lindblom
Bakom sömmarna: Livet i Jordaniens dolda textilindustri
Bortom modevärldens glittrande fasader sliter tusentals migrantarbetare under svåra förhållanden i Jordaniens textilfabriker. Många lämnade sina familjer för drömmen om en bättre framtid. De mötte i stället ett system som utnyttjade deras utsatthet till max. Arbetaren var på plats för att ta del av historierna.
– De här människorna är mitt allt. Jag saknar dem så mycket.
Anam har tagit fram sin mobiltelefon och sveper fram några bilder som visar hennes familj. Ett foto föreställer hennes tvååriga son uppklädd i finkläder på en trappa.
Hon kommer från en liten stad i Bangladesh och har nyligen börjat arbeta på textilfabriken Jerash Holdings strax utanför Jordaniens huvudstad Amman.
Vi befinner oss i en övergiven och sliten fabrikslokal i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab, som gjorts om till en arbetarbostad.
Enligt kontraktet kommer det dock ta minst tre år innan Anam får återse sin älskade familj.
Anam och hennes kollegor arbetar på fabrikerna Jerash Holdings och Atlanta Garment MNF, som tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, Adidas, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Den logistiska kedjan är lång. Kläderna produceras i fabrikerna i Jordanien, exporteras till den israeliska hamnen Haifa och skeppas därefter vidare till USA.
Det är fredag, den enda lediga dagen på veckan. En helig dag för att besöka moskén i industriområdet, eller umgås med vänner och ringa längre videosamtal till familjen i hemlandet.
I det här rummet, det innersta utefter en dunkel korridor, pågår dock ett babyshower-firande den här dagen.
Khadija, 25, är gravid i sjunde månaden och hennes vänner har samlats för att fira med maträtter och delikatesser. Maten har dukats upp på en plastduk på mattan i det lilla rummet.
Khadija firar sin babyshower tillsammans med vänner som arbetar på fabriken. Varje person har tagit med sig en maträtt. Foto: Julia Lindblom
Khadija arbetar på en lokal livsmedelsbutik i närheten. Men flera av hennes vänner som deltar i firandet arbetar på textilfabrikerna i området Al Souq Sahab.
Anam, som bor i byggnaden, har stigit upp tidigt på morgonen för att hjälpa till med festmåltiden. Hon har tillagat den i den trånga korridoren, på ett pentrykök på ett rangligt träbord som enda arbetsyta. Det saknas nämligen fungerande kök i arbetarbostaden.
– Alla har tagit med sig någonting i dag. Och vi har lagt ut för maten med egna pengar, säger hon.
“På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger”
Firandet pågår i timmar. Men samtidigt talar vi om arbetsvillkoren på fabrikerna i Al-Sahab. De flesta i rummet arbetar på textilfabrikerna Atlanta och Jerash.
Fabrikerna finns listade i den öppna amerikanska databasen Open Supply Hub, som kartlägger textilindustrier runt om i världen, och har enligt denna tusentals anställda. Enligt den amerikanska tullmyndighetens databas importerade både the North Face och New Balance stora mängder kläder från fabrikerna i augusti.
En arbetarbostad i industriområdet Al-Tajamouat utanför Amman. Foto: Julia LindblomFredagseftermiddag i industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman. Atlantas grå fabrik hägrar i bakgrunden. Foto: Julia Lindblom
Sanjida, 35, har två barn i Bangladesh som hon försörjer. Hennes son, 11 år, går i skolan och hennes dotter, 18 år, studerar en vårdutbildning.
Varje kväll ringer hon trots tidsskillnaden hem till familjen. Hon oroar sig över barnens framtid.
Under sina sex år i Jordanien har Sanjida inte rest hem till Bangladesh en enda gång.
– Efter tre år ska företaget betala biljetterna för ett hembesök, och om jag inte reser till Bangladesh ska jag få ersättning. Men de kompenserade mig aldrig för biljetterna, säger hon och tillägger:
– På sex hela år har jag bara varit i Amman två gånger. Mest för att handla lite, aldrig för nöjes skull.
I industriområdet Al-Tajamouat i Al Souq Sahab utanför Amman ligger många textilfabriker, där kläder tillverkas för kända klädmärken. Foto: Julia Lindblom
Tillverkar 16 plagg i timmen
Varje timme måste Sanjida tillverka minst 16 plagg i Jerash texilfabrik. Textilarbetarna i rummet vittnar om svåra villkor på fabrikerna.
Ingen av de Arbetaren intervjuar vågar ställa upp med namn av rädsla för repressalier.
– Den ordinarie arbetstiden ligger på närmare 11 timmar och enligt schemat varar skiften mellan 7:30 till 18:00, men ofta förekommer övertid och ibland kan arbetsdagen pågå i 14 timmar, berättar Sanjida.
Under det ordinarie skiftet förekommer två raster, då företaget bjuder på en lunch som oftast består av kyckling och ris. Men under fredagar måste arbetarna tillaga sin egen mat.
– I själva fabrikerna är arbetet uppdelat i sektioner: vissa arbetar med knappar, andra med färger, andra med att sy sömmar, fortsätter hon.
Det saknas fungerande kök i arbetarbostaden. I stället tillverkas maten i sovrumskorridoren på enkla pentrykök och disken diskas intill toaletterna. Foto: Julia Lindblom
Saknas facklig organisering
Ingen av migrantarbetarna i rummet har organiserat sig i en fackförening, men Sanjida säger att de ibland ber Bangladeshs ambassad i Jordanien om hjälp.
Trots de långa arbetsdagarna brukar plagg även tillverkas på kvällar och nätter, och säljas i de lokala butikerna i industriområdet.
Textilarbetarna på Atlanta och Jerash fabriker får enligt de anställda ingen semester under sitt treårskontrakt. I stället får de efter att ha fullgjort kontraktet möjlighet att resa till hemlandet i två månader.
Företaget betalar då flygbiljetterna, men själva semestern är obetald.
Det är svårt att sjukskriva sig. Arbetarna måste få ett särskilt sjukskrivningsintyg från en läkare för att kunna ta ut frånvarodagar. De kan inte ta ledigt av andra skäl.
Sanjida har under sina sex år i Jordanien inte rest hem till Bangladesh en enda gång. Foto: Julia Lindblom
Grundlönen ligger enligt kontraktet på 145 jordanska dinarer, vilket motsvarar cirka 200 dollar i månaden. Utöver detta erbjuds en övertidsersättning på mellan 40 och 45 dinarer.
– I fabrikerna får vi inte prata med våra kollegor eller använda mobiltelefoner. Men ibland spelar de bangladeshisk musik i högtalarna, säger en kvinna.
De kvinnliga textilarbetarna i rummet vittnar om att det finns många papperslösa arbetare på fabrikerna som får betalt kontant och som då skickar hem lönen via Western Union.
Babyshower-firandet pågår i ett sovrum i korridoren. Foto: Julia Lindblom
– Vi skulle vilja klaga, men vågar inte eftersom vi är rädda för att förlora jobbet. Om man till exempel inte återvänder hem efter att ha fullgjort ett treårskontrakt betalar företaget ingen kompensation. Målen är svåra att uppnå och om vi gör misstag blir cheferna arga, säger en annan kvinna.
Efter festmåltiden diskas tallrikarna i de rostiga handfaten intill de fallfärdiga toaletterna.
Längs med korridoren ligger sovrummen. Det bor uppemot tio personer i varje rum, män och kvinnor åtskilda. I samtliga rum står blåvita symaskiner längs väggarna.
Disken efter festmåltiden rengörs i de slitna handfaten intill toaletterna. Det saknas fungerande duschar. Det finns istället duschslangar inuti toalettbåsen. Foto: Julia Lindblom
Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar
Det finns dock organisationer som kämpar för att förbättra villkoren för migrantarbetare i Jordanien. I ett stort höghus intill en bullrig motorväg i västra Amman ligger migranträttsorganisationen Tamkeens huvudkontor.
– Fabriksarbetare i textilsektorn tvingas arbeta under omänskliga förhållanden med långa arbetstider, låga löner och utan tillgång till sina pass, vilket hindrar dem från att lämna arbetet, säger Linda al Kalash.
Hon är grundare till Tamkeen och berättar att hon startade organisationen för att förbättra migrantarbetares villkor i Jordanien.
Atlanta Garment MNF tillverkar sportkläder åt kända amerikanska märken som the New Balance, The North Face, Calvin Klein och Timberland. Foto: Julia Lindblom
– I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.
Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976.
– Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare, säger hon.
En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom
Tamkeen är en av de organisationer som försöker ha närvaro bland migrantarbetare i textilsektorn i Jordanien. Linda al Kalash berättar att strejker var vanligt förekommande inom textilsektorn för tjugo år sedan, men att de minskat de senaste åren.
Hon säger att Tamkeen åtagit sig flera fall av exploatering inom textilsektorn.
– Arbetarna led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kan inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren.
Tvångsarbete utreds på Needlecraft
Ett annat område som hyser många textilfabriker ligger i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa, Jordaniens näst största stad. Men till skillnad från i Al Souq Sahab syns inga lokala bangladeshiska butiker i industriområdet.
Nästföljande dag åker Arbetaren dit i bil för att fotografera fabrikerna och husen som rymmer sovsalarna. Det är lördag, och omöjligt att genomföra intervjuer.
En stor blå skylt listar fjorton textilfabriker som ligger i området.
I industriparken ad-Dulayl ligger många textilfabriker. Foto: Julia Lindblom
I våras avslöjade den brittiska dagstidningen inews svåra förhållanden på Needlecrafts textilfabriker i ad Dulayl, som tillverkar kläder för globala varumärken som Under Armour, Columbia och American Eagle. Tusentals migrantarbetare från Sydostasien tvingas enligt rapporter arbeta upp till 16 timmar om dagen.
Detta sker ofta i sweatshopliknande-förhållanden, med temperaturer som når upp till 40 grader i lokalerna eftersom luftkonditioneringen påstås vara avstängd för att spara på elkostnaderna.
Arbetare och tidigare anställda vittnar i tidningen om att fabriken konfiskerar människors pass så att de inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen.
Den brittiska tidningens granskning ledde senare till att den amerikanska tullmyndigheten inledde en utredning gällande tvångsarbete på Needle Craft.
Klädmarket Figs, som också sponsrade USA:s lag till Olympiska Spelen, har nu gett löfte om att avsluta importen från tillverkaren.
Tidningen har även rapporterat om flera självmord bland kvinnliga fabriksarbetare på fabrikerna.
Needle Crafts sovsalar för kvinnor finns enligt källor inuti de gula arbetarbostäderna i industriparken ad-Dulayl utanför Zarqa. Foto: Julia Lindblom
Självmord bland arbetare
En ung kvinna från Bangladesh, Tureza Akter, som arbetar på Fine Apparel-fabriken Needlecraft tog sitt liv i november 2023.
I granskningen berättar ”Angelo”, släkting till en migrantarbetare som fortfarande arbetar på fabriken, om bakgrunden till självmordet.
Enligt Angelo hade Tureza Akter fått en halv månadslön avdragen eftersom hon inte uppnått sina dagliga mål, och även tvingats utstå förnedrande sexuella övergrepp av platschefen. Tureza Akter utsattes för tvångsarbete, systematisk misshandel och sexuella trakasserier.
Inews intervjuade Tureza Akters svägerska, Ismu, i Bangladesh, som berättar att 21-åringen brukade ringa hem och gråta efter arbetspassen.
– Jag är 100 procent säker på att hon dog på grund av att chefen torterade henne… Om hon inte hade behandlats så illa skulle hon inte ha dött och inte haft självmordstankar, säger Ismu i reportaget.
Needle Craft har efter granskningen sagt till tidningen att de agerat på uppgifterna och att de “främjat en säker, respektfull och stödjande miljö för alla, fri från rädsla och hot”. Det säger sig ha infört en förbättrad handledarutbildning samt rekryterat arbetsmiljöinspektörer och psykologer. De hävdar att företaget endast behållit anställdas pass med anledning av förnyelse av visum.
En lagerbyggnad tillhörande Needle Crafts fabrik i området. Foto: Julia Lindblom
Migrantarbetare gick ut i spontan strejk
Arbetaren har tagit del av en rapport från den jordanska migranträttsorganisationen Tamkeen, som dateras till endast dagar efter självmordet. Självmordet ska inte ha varit det första på fabriken den hösten.
Foto: Julia Lindblom
I rapporten beskrivs hur misshandeln och dödsfallet ledde till stor upprördhet bland arbetarna på fabriken. Senare gick arbetarna ut i en spontan strejk.
– Arbetarna presenterade en lista med krav, som inkluderade skydd mot alla former av våld eller hot på arbetsplatsen och ersättning för övertidsarbete, säger Linda al Kalash, ordförande för migranträttsorganisationen Tamkeen.
Hon säger att strejken fortgick tills dess att rykten började cirkulera, bland annat om fler självmord och att en bangladeshisk arbetare fått en huvudskada. Till sist hölls ett möte mellan företagsrepresentanter och arbetare på fabriken där man slöt en överenskommelse, och senare återgick migrantarbetarna till arbetet.
– Dessa rykten spreds troligen i syfte att skrämma arbetarna och tvinga dem att avsluta strejken och acceptera företagets villkor. Det hölls ett möte och företaget lovade förbättringar, men efter en uppföljning visade det sig att åtgärderna endast höll i sig någon månad. Företagets löften var mest ett sätt att få arbetarna tillbaka till jobbet, säger Linda al Kalash.
Foto: Julia Lindblom
“Fabrikerna utövar tvångsarbete”
Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label Foto: Privat
Dominique Muller, utredare på den brittiska människorättsorganisationen Labor behind the Label, har under året följt utvecklingen inom den jordanska textilindustrin.
– Unga utsatta migrantarbetare tvingas stanna under hela kontraktstiden om fabrikerna håller inne pengarna för hemresan – och detta räknas som tvångsarbete, säger Dominique Muller till Arbetaren och fortsätter:
– Företag som köper från Jordanien har ett ansvar att omgående kräva förändring. Det här är en industri som bygger på kvinnliga migrantarbetare som tjänar fattigdomslöner och som dagligen utsätts för verbala, fysiska och sexuella övergrepp. Företagen som importerar sina kläder från Jordanien måste omgående agera, säger hon.
Fängelseliknande bostäder
I industriparken ad-Dulayl ligger de dammiga vägarna öde den här eftermiddagen. Här ligger fabriker men också stora gula betonghus, som hyser sovsalar för de kvinnliga migrantarbetarna på Needlecraft och andra textilfabriker. Det sitter galler över de fängelseliknande små fönstren.
Området förefaller spöklikt övergivet, men inuti fabrikerna pågår arbetet bakom stängda dörrar, som om tiden utanför stod stilla.
Anam, Sanjida och Khadija heter egentligen något annat, men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.
Semestersäsongen är slut. Men vem fick egentligen vila under sommaren? Per-Anders Svärd har läst en ny rapport om våra semester- och fritidsvanor röjer den bestående ojämlikheten på vår lediga tid.
Rätten till vila och återhämtning i form av begränsad arbetstid och semesterledighet är inget vi fått gratis. Tvärtom är varje arbetsfri timme något som vanligt folk har fått kämpa till sig. Ytterst har den striden handlat om vad samhällets överskottsproduktion ska användas till. Ska arbetsprodukten fördelas så att så många som möjligt kan leva ett gott liv? Eller ska den omvandlas till privat rikedom för ett fåtal?
På papperet gäller i dag åtta timmars normalarbetsdag och minst fem veckors semester för alla arbetstagare. Men att mängden fritid är förhållandevis jämnt fördelad är bara en sida av saken. En lika viktig aspekt är ledighetens kvalitet – det vill säga möjligheten till meningsfull fritid.
På den punkten består ojämlikheten. I LO:s rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän granskas hur olika samhällsgrupper använder sin lediga tid. Här framgår det att fritidens kvalitet tydligt varierar mellan olika samhällsskikt.
Människors semestervanor är ett exempel. År 2022 kunde sjuttio procent av tjänstemännen åka bort på semester i minst en vecka. Det kunde bara hälften av arbetarna göra. Så har det sett ut sedan 1980-talet.
Så präglar ojämlikheten fritiden
Och problemet gäller inte bara resandet. Ojämlikheten präglar fritiden över huvud taget. Var tionde arbetare har inte råd att regelbundet delta i någon fritidsaktivitet som kostar pengar. Många måste tacka nej till att träffa vänner och släkt för att fika eller äta middag för att de inte har råd. Närmare var femte barn i låginkomsthushåll har fått avstå från att följa med vänner på aktiviteter för att det kostar för mycket.
Därtill finns skillnader mellan könen. Inom både arbetar- och tjänstemannagruppen har kvinnor lägre löner än män. Kvinnor måste oftare avstå från att träffa vänner eller spendera pengar på sig själva.
Att ha möjlighet till återhämtning är särskilt viktigt för grupper med fysiskt ansträngande arbeten. Ungefär hälften av undersköterskorna och byggarbetarna uppger att deras uppgifter kräver stor kroppslig ansträngning. I många arbetaryrken, särskilt de som domineras av kvinnor, är det svårt att anpassa arbetstakten eller ta pauser under arbetsdagen.
Som en följd saknar dessa grupper ofta ork att träffa vänner eller ägna sig åt aktiviteter efter jobbet. Fritiden måste i stället läggas på återhämtning.
Skillander i lön, hälsa och livskvalitet
Problemet med ojämlikheten går därmed bortom löneskillnaderna. Det handlar också om hälsa och livskvalitet.
Ingen lever två gånger. De möjligheter vi har till en meningsfull och njutbar existens har vi under detta liv och ingen annan gång. Man kan därför tycka att alla borde ha samma rätt till vila, avkoppling och nöjen. Det ter sig stötande att människors utsikter att leva friska, långa och givande liv ska distribueras längs ekonomiska skiljelinjer.
Samtidigt är det inte tjänstemännen som är huvudproblemet. Tjänstemannagruppen har visserligen gynnats av den nyliberala skattesänkningspolitiken, men de har inte vunnit tillnärmelsevis så mycket som den mikroskopiskt lilla ekonomiska eliten.
Så kan vi motverka de skenande klassklyftorna
Av de enorma resurser som dragits undan från välfärden och omfördelningssystemen under de senaste årtiondena har hundratals miljarder varje år förts över till de allra rikaste. Den misär många upplever både på jobbet och på fritiden kan ytterst spåras till den klasspolitik som har förvandlat Sverige till en maskin för att tillverka miljardärer.
Men vi måste inte ha det så. Det överskott vi alla är med att skapa i arbetslivet skulle i stället kunna användas för att skapa kollektiv rikedom. Vi skulle kunna minska arbetstiden i tunga yrken, bygga prisvärda semesteranläggningar, sänka kostnaderna för grönt resande och organisera kostnadsfria fritids- och kulturaktiviteter i våra lokalsamhällen.
Kampen för en begränsad arbetstid handlade alltid om att skapa utrymme för ett gott liv. Vad man vill fylla det livet med varierar förstås från person till person, men för att det ska förverkligas vi alla ha tillgång till samma sak: fri tid av hög kvalitet. För det borde vi vara beredda att avvara några miljardärer.
Fem män från olika länder reste till Sverige för att arbeta med hopp om ett bättre liv, men deras drömmar krossades när de började arbeta för Nordiska Golv. Nelson, Azamat, Harry, Francisco och Carlos vittnar alla om liknande upplevelser. Deras berättelser belyser den brutala exploateringen av migrantarbetare i dagens Sverige. Nu hoppas de att en kommande rättegång om människoexploatering ska ge dem den rättvisa de förtjänar.
I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv – som bytt namn till Svealandsbygg – utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige. I somras väcktes ett åtal om människoexploatering i Södertörns tingsrätt mot det ökända företagets vd, Christian Erdal, och rättegången vankas i januari nästa år.
Åtalet är resultatet av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år, och som ursprungligen omfattade hela 40 målsägande. När fallet nu går till åtal har antalet målsägande dock skurits ned till tre.
Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.
Arbetaren har intervjuat fem tidigare anställda på byggbolaget. Här är deras berättelser.
Nelson Alexander Torres Escobar
Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige. Foto: Julia Lindblom
Nelson fick kontakt via Facebook med en person som behövde arbetskraft i Borlänge. Tillsammans med en kollega köpte han biljetter och reste dit under perioden 2019-2020.
– Väl på plats började vi arbeta med två olika uppgifter: en grupp fokuserade på fasaderna och vi andra arbetade inuti lägenheterna med ombyggnad, målning och putsning. Vi stötte på problem med fasaderna på grund av det extremt kalla vädret. Färgen frös när vi försökte måla.
Nelson och hans kollegor fick ett helt lägenhetsprojekt att ta hand om.
– Trots att vi arbetade intensivt under två veckor, fick vi aldrig traktamentet som utlovats för mat och resor.
Bostadsförhållandena var usla, och 15-20 personer bodde tillsammans i en stuga långt ifrån arbetsplatsen.
– Första veckan fick jag sova på golvet med endast en filt. Vi hade ingen gas och det lilla elektriska köket fungerade inte. Vi var tvungna att gå till en stormarknad som låg en timmes promenad därifrån för att köpa mat. På grund av det kalla vädret och bristen på ordentliga arbetskläder och utrustning var förhållandena mycket svåra.
Nelsons och hans kollegor arbetade långa dagar på bygget, ibland från gryning till klockan tio på kvällen. Efter att ha arbetat där ett tag insåg Nelson att han aldrig skulle få lön.
– Vd:n lovade hela tiden att pengarna skulle komma, men inget hände. Vi talade med chefen och gav honom ett ultimatum: betala oss åtminstone för maten eller så slutar vi. Han svarade att om vi hade pengar att äta hemma, hade vi pengar att äta där också. Till slut valde vi att lämna projektet eftersom vi inte fick någon ersättning och inte ville hamna i juridiska problem.
Nelson är 27 år gammal och arbetar för närvarande på en restaurang, efter att ha arbetat med målning i nästan två år.
– Målningen ledde till ryggskador eftersom det involverade mycket tungt arbete. Jag har bestämt mig för att söka ett jobb som inte kräver så mycket fysisk ansträngning. Jag vill gärna fortsätta bo i Sverige eftersom jag trivs med den svenska livsstilen. Jag hjälper också min familj i El Salvador med min inkomst.
Nelson har hopp om att rättegången ska leda till positiv förändring för migrantarbetare i Sverige.
– Jag hoppas att rättvisa kommer att skipas och att andra migrantarbetare inte ska utnyttjas på samma sätt. Jag önskar att regeringen gör det lättare för migranter att rapportera missförhållanden utan rädsla. Många migranter, som inte talar språket eller är osäkra på sina rättigheter, utnyttjas på grund av sin sårbarhet. Fler ska kunna stå upp för sig själva utan rädsla för att bli utvisade.
Carlos Alexander Hernández Garcia
Carlos Alexander Hernández Garcia hoppas en dag kunna återförenas med familjen i Sverige. Foto: Julia Lindblom
Carlos började arbeta som målare på Nordiska Golv i oktober 2020. Målet var att tjäna pengar för att hjälpa familjen i El Salvador och få ett bättre liv.
– Jag kom till Sverige för att undkomma problemen i mitt hemland, där gängvåldet är utbrett och gör livet svårt. Jag ville ge min familj en bättre framtid och hoppas fortfarande att en dag kunna återförenas med dem här.
Precis som andra migrantarbetare genomled Carlos slavliknande villkor på Nordiska Golv. Han arbetade från söndag till söndag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, utan lön.
– Min vän Nelson och jag tog jobbet med löften om biljetter, mat och en plats att vila. Men allt visade sig vara tomma ord.
Carlos fick ingen säng att sova i, och det saknades värme och varmvatten i huset där han och de andra migrantarbetarna bodde.
– Vi fick inte ens mat. Trots detta fortsatte vi arbeta hårt. Vi drevs av hoppet att kunna tjäna pengar till våra familjer. Men arbets- och levnadsförhållandena var usla.
På arbetsplatsen bodde Carlos i ett överfyllt rum tillsammans med 10-15 personer som alla sov på golvet.
– Vi hade inget varmt vatten, vilket gjorde att det blev en utmaning att ens duscha. Familjen blev ledsen och oroade sig för mig när de insåg hur svårt jag hade det. Och jag kunde inte ringa dem för det fanns knappt mobiltäckning där vi befann oss.
Under arbetsdagarna arbetade Carlos tillsammans med andra målare och takläggare. Säkerheten var obefintlig, och han såg ofta kollegor bli skadade på jobbet.
Carlos hade dock vänner som flera månader senare hjälpte honom att ta sig ur situationen.
– Vi lämnade arbetsplatsen och började söka andra möjligheter. Trots det kalla vädret, bristen på ordentliga kläder och de långa arbetsdagarna, försökte jag hålla modet uppe.
Carlos hoppas på att rättegången ska resultera i att rättvisa skipas, och att ingen annan behöver genomlida det han har gått igenom.
– Jag fick ingen hjälp från facket och är rädd för vad Cristian Erdal, personen bakom företaget, kan göra. Jag har läst om hans kriminella aktiviteter och det gör mig orolig, säger Carlos.
Carlos hoppas på att kunna återförenas med familjen i Sverige. Han har inte träffat dem på fem år.
– Att vara invandrad arbetare i Sverige kan vara svårt och osäkert, och arbetsförhållandena varierar beroende på sektor. Men trots den negativa erfarenheten, gillar jag Sverige som land och hoppas att framtiden ska bli ljusare. Jag vill inte att någon annan migrantarbetare ska behöva uppleva det här, och hoppas att min historia kan hjälpa till att förhindra att detta upprepas.
Azamat Akhorov
Azamat Akhorov väntar fortfarande på lönen. Foto: Julia Lindblom
En annan person som arbetat under svåra förhållanden på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov.
Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm.
Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.
– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.
Christian Erdal rapporterade nyligen Azamat Akhorov och andra tidigare anställda till Kronofogden.
– Jag fick ett meddelande om att jag köpt en maskin till Nordiska Golv, och har nu tvingats betala 60 000 kronor ur egen ficka.
Harry Vado
– Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar, säger Harry Vado. Foto: Julia Lindblom
Harry blev anställd som målare på Nordiska Golv. När han kom till arbetsplatsen, blev han snart kontaktad av byggmästaren och chefen Christian Erdal.
– Han hade fått för sig att eftersom jag kunde lite engelska, skulle jag ta ansvaret för hela arbetet. Jag var tveksam – jag hade ju bara kommit dit för att måla – men chefen försökte övertyga mig. Han lovade mig en mycket bra betalning: 30 000 kronor för en veckas målning av en lägenhet. Det lät som ett schysst erbjudande, så jag accepterade och gick in i rollen som ansvarig.
Arbetarna tvingades leva under knappa förhållanden, i två stugor som låg ungefär 30 kilometer från arbetsplatsen.
– Förhållandena var allt annat än bekväma. Det var vinter, och vi hade varken värme eller ordentliga sängar. Rummet var trångt och vi var över tjugo personer som trängdes i det lilla utrymmet, utan tillgång till mat. Jag fick ett förskott – men bara till mig. De andra arbetarna fick inga pengar alls.
Christian började trakassera Harry med ständiga samtal om hur arbetet fortskred.
– Hans frustration visade sig på ett obehagligt sätt, särskilt när han talade nedlåtande om de andra arbetarna från Nicaragua. Det kunde jag inte stå ut med. Jag konfronterade honom och sade att det inte var rätt att nedvärdera dem som arbetade hårt för honom. Jag var tydlig med att om han inte betalade dem, skulle de sluta arbeta.
Men trots att Harry till sist fick 12 000 kronor på löningsdagen, förblev de andra kollegorna utan lön.
– De hoppades på att få sina pengar senare, men pengarna kom aldrig. Christian är fortfarande skyldig dem för arbetet.
Harry menar att den kommande rättegången är viktig för de som utsatts.
– Jag önskar två saker: rättvisa för den omänskliga behandling vi utstod och att alla de som arbetade på Nordiska Golv verkligen får den betalning de är berättigade till. Jag vill att Christian ska hållas ansvarig så att han inte kan fortsätta utnyttja arbetare på det här sättet. I rättegången är det tre målsäganden. Men det var inte bara tre personer som drabbades, utan mer än 20. Det känns som en skam att vi ännu inte har fått den rättvisa vi förtjänar.
Harry har bott i Sverige nästan tio år nu. Resan började med arbete på ett byggnadsställningsföretag, och senare som målare.
– Numera arbetar jag med takläggning och har fått mitt personnummer och identitetskort. Jag försöker hitta ett mer stabilt jobb.
Francisco Lopez Solano
Francisco Lopez Solano beskriver arbetsvillkoren på Nordiska Golv som ”fruktansvärda”.
– Christian lovade att betala oss, men vi fick ingen lön alls. Jag arbetade på ett större projekt i Borlänge där vi skulle bygga åtta, nio hus från grunden. Mitt jobb var att måla och bygga ställningar.
Francisco Lopez Solano. Foto: Privat
När Christian ringde och erbjöd jobbet, trodde Francisco att han skulle få en ordentlig lön.
– Men allt jag fick var 500 kronor för mat, och jag var tvungen att be mina kollegor om pengar. Boendeförhållandena var också usla. Jag bodde i ett hus utan el, värme, varmvatten eller kök. Jag sov på golvet, liksom många andra.
Francisco Lopez Solano hoppas på att rättvisa ska skipas för alla de migrantarbetare som jobbade ärligt men inte fick betalt.
– Jag saknar min familj mycket. Mina barn och min fru är kvar i Nicaragua, och jag hoppas att staten kan hjälpa mig att ta hit dem så att de också kan jobba här. Efter jobbet på Nordiska Golv tvingades jag plocka pantburkar för att överleva och skicka något till mina barn.
Hans råd till andra byggnadsarbetare i Sverige är att undvika svarta jobb.
– Det är riskfyllt, och du vet aldrig om du kommer att få betalt. De utnyttjar utländska arbetare och behandlar dem illa. Jag har förklarat för polisen att detta fick stora konsekvenser för mig. Det var mitt första jobb som nyanländ i Sverige.
Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal.
