Maja Alskog Bredberg lämnade ett liv som PR-strateg för att odla sin egen mat. Men det behövs mer än så för att rå på den orättvisa globala fördelningen av mark – en grundstomme i kapitalismens framväxt, menar Samira Ariadad och ser att motkraften finns i organisering, fler rörelser för matsuveränitet och att vi slutar utgå från städerna .
PR-strategen Maja Alskog Bredberg lämnar sitt yrke för gott, blir trädgårdsmästare, och skriver om mat, jordbruksrevolution och PR i Till Växten – En kärlekshistoria. Så vad hände?
Nästan alla har fattat att klimatförändringar, och dess ”utmaningar” är ett faktum och både finanshajar och allehanda företag försöker tjäna pengar på denna nya ”trend” som de kallar det. Se till exempel IBMs topplista över trender 2024, där hållbarhet samsas med generativ AI, som om det inte finns någon motsättning.
Under Maja Alskog Bredbergs jobbresa till World Economic Forum i Davos 2020 verkar hon få samma uppfattning. Dagarna bestod då av säljbara löften om hållbarhet och grön tillväxt, av att ”fossilberoende branscher, likt bilindustrin, förklarade hur mycket de faktiskt värnade om miljön”.
Allt det här fick ett avsky att växa sig starkt hos henne och inte minst såg hon hur hennes egen bransch, PR-branschen, möjliggjorde att den här förstörelsen får fortgå. Samtidigt som alla egentligen bara ville förändra världen till det bättre. Hon såg att det inte skulle hända där hon befann sig.
Rörelse tillbaka till jorden
Bredberg börjar att röra sig tillbaka till jorden. Att ägna sig åt den, odla den. Att börja skilja skog från plantager. Bli ödmjuk inför det organiska som växer, fröet, liv och dess materiella förutsättningar.
Det börjar på ett sätt genom kopplingen till en plats, ett torp hon och hennes familj köper för hennes reklampengar. Och det är kanske inte en slump att det är bortanför stadens hets som det finns plats för att hennes egen samhällskritik i fråga om vår matproduktion kan växa.
Hon är såklart inte först ut utan kan sägas vara del av den fjärde gröna vågen i Sverige. Alla kan inte flytta ut på landet och odla grönsaker säger kompisar i städerna, men alla kan flytta till städerna heller.
Men var ska vår mat komma ifrån? Ska den fortsätta förstöra planeten och ska den fortsätta vara baserad på andras slit? Bönderna som knappt går runt?
Orättvis fördelning av mark nyttjas av kapitalister
Diskussionen får mig att fundera på de olika ingångar som finns till att organisera sig för matsuveränitet, oavsett vart vi bor. Höga livsmedelspriser och dåliga arbetsvillkor, utarmning av jorden och hoten mot den biologiska mångfald som håller ihop ekosystemen. Vi har alla skäl att bry oss. Skäl till att kräva tillbaka den jord som blivit stulen från oss, i form av allmänningar och gemensamt ägda odlingsmarker.
Men innan vi börjar kräva någonting kanske vi ska gå igenom vad som gått förlorat och hur en ny form av den kan se ut. För en enkel översikt är David Jonstads, Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (2016) ypperlig.
Den går igenom hur orättvis fördelning av marken och jordbrukets produktion är en grundstomme i kapitalismens framväxt. Två grundvärden: Skapa industrier och få dit billig arbetskraft byggde hela det kapitalistiska maskineriet.
Då var det av vikt att ta marken ifrån människor, som tidigare brukade den som en allmänning och delade arbetet i form av ömsesidig hjälp i byalag. I detta, inte alltid så hårda liv som man kanske tror fanns inte många skäl att börja jobba för kapitalisten.
Rent konkret bestod förändringen i jordbruksreformer som skiftesreformerna, där små jordplättar tvingades ihop till större och där byns samägda tillgångar, som fisket i en sjö, fråntogs dem.
Jordbruk för profit inte för matförsörjning
Det är såhär man skapar en stor klass jordlösa som får bli lantbrukare på andras mark, man skapar statare. Jordbruket skulle drivas som en industri för profit, inte för matförsörjning, oavsett vilka liv man berövar på vägen. Vilket också hände, när vi exporterade mat medan folk svalt, under svältåren 1867-69.
Det är dessa reformer, tillsammans med konstgödslet, fossila bränslen och de lömska hybridfröerna som gjort att jorden armas ut.
Till Växten består både i en kritisk framställning av jordbruksrevolutionen och personliga aspekter av att bryta kopplingen till naturen. Inte bara i fråga om mat utan även med kvinnokroppens tämjande med skönhetsrutiner och all konsumtion som går åt för att dölja åldern.
Arbetarna bakom jordbruken är inte osynliga även om de oftast nämns i förbifarten. Som den ukrainska flykting som fick salpetersyra på foten på en odling i Skåne, eller kvinnliga arbetare på druvodlingar i Sydafrika som utnyttjas sexuellt för att få behålla jobbet.
Vår mat kommer till hälften från svenska bönder som knappt går runt (förutom storbönderna då) med migrantarbetare som hjälp, eller från slavarbetare i växthus som i i Mar Del Plastico i spanska Almería. Just de senare ägnar Bredberg ett helt läsvärt kapitel åt, och intervjuar bland annat fackföreningen SOC-SAT.
Bredberg beskriver sin personliga resa, späckat med liknelser till olika växter och djurs liv, ibland blir det nästan för mycket. Men hon sätter fingret på något alltfler känner, i takt med att stressen sätter sig i fler kroppar, som ju samhällsandan och våra institutioner redan låtsas inte finns annat än för att arbeta eller av estetiska skäl. Fler ifrågasätter hur vi lever, och hur vi kan undslippa att bara arbeta och konsumera, grunden till den fjärde gröna vågen.
Matsuveränitetsrörelse i sin linda
Ett initiativ och en rörelse med kraft saknas. Jag undrar vilka som finns för att ta emot eller nå ut till både Bredberg och hennes läsare. De som känner igen sig, de som är redo att göra något åt det.
Den svenska matsuveränitetsrörelsen är enbart i sin linda, med NOrdbruk Matvärn och kulturfrö-föreningar som Sesam. Och förstås organisering av migrantarbetare som arbetar på de svenska jordbruken och plockar bär i skogarna.
Dessutom permakulturföreningar och föreningar för biologisk mångfald och hur man bidrar till det i sin trädgård och odling.
Men någon större koppling mellan dessa till varandra eller till de som faktiskt producerar en stor del av maten, bönderna, särskilt ekobönderna, känner jag inte till.
Coronapandemin, kriget i Ukraina, torka och översvämningar har gett både våra myndigheter (MSB, Jordbruksverket och så vidare) insikter om att just-in-time-leveranser kanske inte kommer i tid och hur fragilt vårt beroende av global handel för vår livsmedelsförsörjning är.
Vi måste prata mat- och marktillgång
I takt med det finns det luckor för förändring där folket kan hålla i rodret.
Därför är det viktigare än någonsin att vi blir en rörelse som pratar om mat- och marktillgång, om en jord som går att leva på, som inkluderar andra än vit medelklass. För bland ekoby-gemenskaperna i landet är det lite väl många vita glada själar som inte ser problem med att inkludera alla som vill prata ekologi och gemenskap, även fascister. Vi vet vart det barkar.
För att få tillbaka makten över vår mat och våra liv behöver vi en rörelse där olika grupper samarbetar i någon gemensam riktning, vare sig det gäller andelsjordbruk eller kräva tillgång till mark både i och utanför staden.
Men jag antar att vi först behöver vi ta oss ur arbetets gisslan-grepp om oss för att lyckas planera för vår egen tid.
Kanske kommer det vara svårt i städerna, och särskilt så länge vi inte vägrar att betala för våra allt dyrare levnadskostnader. Men börjar vi med att gemensamt ta hand om våra behov, kanske vi redan är på väg att skapa just en sån rörelse.
Samira Ariadad är frilansskribent och framtidsspanare, jobbar inom IT och är aktiv i ett byalag.
