Tidigare självklara begrepp som ”arbetarklass” tycks allt mer oklara i den offentliga debatten. Men genom att blicka tillbaka på händelserna som föregick revolutionsvåren 1848 går det att knyta an dåtidens klasskonflikt till dagens. Det menar Alexander Ekelund som introducerar den tyske kulturhistorikern Patrick Eiden-Offes perspektiv för svenska läsare.
De ekonomiska klyftorna har vidgats i snabb takt under de senaste decennierna. Klasskampen fortgår, inte minst genom fortsatta offensiver från kapitalägarnas sida, men hur de traditionella klassbegreppen ska användas för att förstå dagens samhälle tycks ha blivit allt mer oklart.
Positioneringar utifrån en självklar identitet som ”arbetarklass” – för att inte tala om ”proletär” – har blivit sällsynta. Efter decennier av försvagat gräsrotsengagemang, begränsad arbetsplatskamp och minskat statligt stöd till folkbildning och kultur – i synnerhet med de drastiska nedskärningarna som gjorts efter 2022 – riskerar den bildningstradition som arbetarrörelsen länge burit upp att snart raseras helt.
Andra sätt att kategorisera har blivit vanligare i den svenska offentliga debatten, inte minst att intressera sig för kategorier kopplade till migration, etnicitet eller rent av ”ras”. Den folkliga vreden av i dag riktas allt oftare mot marginaliserade invandrargrupper liksom mot storstädernas utbildningselit – som representanter för ”makten” i kraft av kulturellt och symboliskt kapital – snarare än mot den ekonomiska eliten.
Klassidentitet – kategori som gått i arv
Inom arbetarrörelsen strider man fortfarande för klassbegreppet – ”arbetarklassen” är fortfarande det politiska subjekt som vänsterradikaler primärt sätter sitt hopp till. Men när en identitet som arbetarklass bejakas i dag är det sällan i den revolutionära betydelse som begreppet en gång hade: att representera en klass som ”inte har något annat att förlora än sina bojor”, som Karl Marx och Friedrich Engels formulerade det revolutionsåret 1848.
När klassidentitet tas upp i dag är det ofta som en kategori som gått i arv – en benämning för social bakgrund – och inte en kategorisering av individens position inom det ekonomiska systemet.
Den ungerske filosofen Gáspár Miklós Tamás menar att arbetarrörelsen tidigt tillägnade sig en förståelse av klass och klasskamp som snarare motsvarar Rousseaus än Marx perspektiv: när lönearbetet började bejakas ledde det till att det ursprungliga klassbegreppet ersattes av något som mer påminner om ett kastbegrepp. Detta förändrade också den politiska horisonten: i stället för arbetarklassens avskaffande, som Marx tog sikte på, började man verka för dess ”upphöjande och triumfatoriska överlevnad”.
Samtida diskussion om klass liknar den under tidigt 1800-tal
Förutsättningarna för den samtida diskussionen om klass har börjat påminna allt mer om situationen under det tidiga 1800-talet. I boken Die Poesie di Klasse: Romantischer Antikapitalismus und die Erfindung des Proletariats (2017) (som nyligen kom ut i engelsk översättning, The Poetry of Class: Romantic Anti-Capitalism and the Invention of the Proletariat), intresserar sig den tyske litteratur- och konstvetaren Patrick Eiden-Offe för idéutvecklingen under Vormärz (före mars), perioden som föregick den revolutionsvåg som i mars 1848 svepte fram över Europa.
I kölvattnet av den franska revolutionen och Napoleonkrigen hade de sociala och politiska förhållandena börjat förändras i många europeiska länder: adelns makt minskade liksom de gamla gillesstrukturernas och ”fritt” lönearbete fick allt större ekonomisk betydelse, bland annat okvalificerat industriarbete. I denna situation hamnade klassbegreppet i fokus i debatten. Det var då begrepp som ”borgare”, ”proletär” och ”arbetarklass” utkristalliserades i sin moderna form.
Det tidiga 1800-talets engelska litteratur är känd för romantisk antikapitalism, med klassiska verk av Lord Byron, Percy Bysshe Shelley och Mary Shelley – dikten Drottning Mab ska ha fått en närmast religiös betydelse för generationer av radikala arbetare. Men Eiden-Offe finner liknande motiv också i den tyska litteraturen, hos författare som Ludwig Tieck, Georg Weerth och Ernst Dronke.
Med romantisk antikapitalism avses en kritik där värden och ideal från det förgångna görs till utgångspunkt för en kritik av kapitalismen. De tyska litterära verkens framställningar av klassförhållanden ställer Eiden-Offe i relation till Marx och Engels, med bland annat det viktiga verket Die Lage der arbeitenden Klasse in England från 1845, och texter av andra framträdande socialister som Wilhelm Weitling och Moses Hess.
Under Vormärz var frågan om klassificeringar, avgränsningar och kollektivens politiska potential fortfarande öppen. Vilka är egentligen detta ”vi” som reser krav på reformer frågade sig Weitling i tidskriften Der Urwähler när motsättningarna tilltog 1848 (som gesäll hörde han själv till de ofta kringresande hantverksarbetare som ofta hade en central i den tidiga arbetarorganiseringen). Många svar på denna fråga hade presenterats i tyska tidskrifter och pamfletter under de föregående åren: borgare – en vitt definierad klass av stadsbor – medborgare, proletärer, proletära borgare, fria intellektuella, arbetare. Men dessa kategorier tydliggjordes och fick betydelse inte bara genom filosofiska och politiska traktat utan också genom sociala reportage, statistiska undersökningar och inte minst litterära gestaltningar.
Eiden-Offes perspektiv på kampens poesi
Eiden-Offe analyserar hur samhällsutvecklingen avspeglas i de litterära framställningarna under perioden – sett till protagonister, taktiker och klassallianser. Flera verk tar avstamp i enskilda tragiska öden för att skildra en händelseutveckling där kollektiv solidaritet uppstår – när andra arbetare inser att det lika gärna kunde varit dem som drabbats – och ett individuellt hämndbegär växer till ett kollektivt. Den sociala banditen var den mest klassiska rollen i skildringar av uppror, men med nya motståndsformer introducerades också nya rollfigurer. När organiserad förstörelse av maskiner blev ett utbrett fenomen i Europa i slutet på 1700- och början av 1800-talet – liksom vid plantagen i de amerikanska sydstaterna – blev maskinförstöraren en litterär figur, exempelvis Louise Otto-Peters roman Schloss und Fabrik (Slott och fabrik) 1847. Berättelserna kom dock successivt att inriktas allt mer på den öppna motståndsform som arbetarrörelsen framförallt förknippas med: strejken. Det finns en poetisk aspekt i klasskampen i sig eftersom den, genom att störa, innefattar ett element av obestämbarhet.
För Marx grundar sig klassidentitet i första hand i den antagonistiska relationen till en annan klass, och inte specifika kollektiva egenskaper: ”Klassen – ‘klassen för sig’ – ‘konstituerar sig själv’ i kampen, i en kamp där klass står mot klass”. Att målet för processen därmed samtidigt förstås som dess förutsättning är en paradox som Eiden-Offe fäster vikt vid i sin analys. Det handlar om en motsättning som inte kan lösas på teoretisk nivå men som kan överskridas dialektiskt i kampen: när klassen representerar sig själv i form av en myt. Denna aspekt av klassidentiteten – kampens ”mytopoetiska dimension” – innebär att sådana kollektiva projektet också löper risken att förlora sig i myterna.
I den mån människor i dag upplever sig stå inför en stundande samhällsomdaning handlar det snarare om fruktan för en fullständig kollaps än något som liknar förväntningarna under Vormärz – om en revolutionär process som skulle öppna upp för politisk emancipation. I den mån den tekniska utvecklingen fortfarande inspirerar till ett framstegstänkande i dag, tycks det allt mer handla om framsteg som frikopplats från mänsklig agens och utopiska drömmar. Som Eiden-Offe ser det finns det dock viktiga lärdomar att hämta från 1840-talet, inte mist sett till den mångfald av perspektiv som kännetecknade motståndet och klassmobiliseringen. Mot bakgrund av den historiska diskussionen menar han att den individualisering – som kännetecknar samtiden – inte ska ses som en motsats till klassformationen utan en sida av processen som märkts många gånger genom historien.
