Sedan strejkrätten inskränktes för fem år sedan saknas ordentliga påtryckningsmedel för arbetstagarna att ta till och som skyddas av strejkrätten. Det är därför hög tid att ta tilllbaka strejkrätten, skriver Cim Héloïse Sävel från SAC:s centralkommitté
Nu är det fem år sedan vi mobiliserade för att bevara strejkrätten. Vi gick samman nationellt, hade strejkrättsmöten från norr till söder, mobiliserade klubbar över alla fackliga centralorganisationer och fristående fackföreningar, och vi gjorde en ganska stor skräll framför LO-borgen i Stockholm.
Men vi lyckades inte säkra strejkrätten från den socialdemokratiska regeringen som bara hade ett mål i sikte – underkuva hamnarbetarna för att säkerställa en flytande internationell handel.
Arbetsplatskonflikter – juridiska träsk
Fastän jag befinner mig i Australien har jag åtagit mig en del arbete med att lösa en arbetsplatskonflikt som angår min pappa. Han har blivit avstängd från sin arbetsplats på väldigt tvivelaktiga grunder och har fått ta hårda konsekvenser därav. Alla hans arbetskamrater vill ha tillbaka honom i arbete men förhandlingarna går inte särskilt snabbt.
Och där är vi, fast i ett juridiskt träsk där arbetsförhållandena inte bestäms av de som berörs, utan av lagar skrivna i fjärran som varken tar hänsyn till situation eller omständighet. De är endast till för att försvara arbetsköparens autokratiska envälde. Var finns vår makt, vårt självbestämmande?
Tidigare har dylika situationer lösts med påtryckningsmedel som skyddats av strejkrätten. En strids- och eskaleringsplan, lite organisering av arbetskamraterna och ett varsel – så kunde vi visa att vi var en allvarlig aktör på vår egen arbetsplats och över våra egna liv. Nu kan vi inte ens ta striden mot ett illegitimt kollektivavtal.
När ska vi börja ställa frågor?
Mot bakgrund av mina fackliga erfarenheter i Australien har jag märkt att vi är dåliga på att ställa frågan. Må det gälla att ställa frågan om inte ens arbetskamrat ska med i facket eller ställa frågan om reformer.
Jag skulle vilja ställa den här frågan: När tar vi tillbaka strejkrätten?
Vi har i decennier varit på defensiven och förlorat mycket makt och många fördelar. Den defensiva ställningen har onekligen inte fungerat och jag undrar om inte bästa försvar är attack. Vi kan inte ha en arbetsmarknad som ser ur som den gör och utvecklingen är inget annat än oroande. Det finns i dagens klimat knappast någon ledande röst för arbetare, en röst som vågar utmana kapitalisternas rovdrift och statens nyliberalism, en röst som vågar hävda arbetarnas position i politiken och arbetslivet.
Jag vill ställa frågan, när tar vi tillbaka strejkrätten?
Vi kommer inte ur vår vanmakt genom att stå på defensiven, i väntan på att parera nästa nyliberala svärdsving. Vår vanmakt kan bara brytas genom vår makt, genom hävdandet och bruket av vår makt. När tar vi tillbaka strejkrätten? Vi är varken maktlösa eller inkompetenta, men vi har blivit otränade och ovana.
Vi har vant oss vid vanmakten, vid defensiven och ledarlösheten. Våra rättigheter och vårt inflytande i politik och arbetsliv kommer inte av några välvilliga politiker eller ens av de byråkratiska fackföreningarna. De är inget annat än segel och när det inte blåser hårt från arbetarnas hamnar, fabriker och kommuner kommer skutan stilla stå och förtvina av havens hårda väder.
Det är bara vi som kan blåsa, bara vi som kan ställa krav på att få återgå i arbete, häva illegitima kollektivavtal och vinna rätten att strejka. Det är bara folk- och arbetarrörelserna som, genom att först ställa kravet och sedan blåsa hårt av sina lungors egna kraft, kan få samhällsskutan att röra sig i någon meningsfull riktning. Det är vi som måste blåsa och sätta vind i seglen.
När tar vi tillbaka strejkrätten?
Cim Héloïse Sävel, ledamot i SAC:s centralkommitté och ATAB
