”Sture la handen på Antons axel, nickade mot de båda stirrande avdelningscheferna och sa: Ta de där båda med dig ut, så skall jag och direktören ta oss ett snack som gentlemän”.
Arbetarna på fabriken tog sin vanliga förmiddagspaus klockan nio, men den här pausen den här dagen skulle förändra mångas liv för lång tid framöver. Något de, inte ens i sin vildaste fantasi, kunde tänkt sig innan de gick in i lunchsalen.
Britta som var sist vid kaffeautomaten, tog några sockerbitar från stora plastlådan och en sked och rörde sakta om i koppen medan hon förflyttade sig till bordet och de andra arbetskamraterna.
Bengt flyttade sin stol, för att bereda plats, men stelnade till i rörelsen när dörren kastades upp med en smäll och direktören, åtföljd av två avdelningschefer, rusade in röd som en tomat i fejset.
– Vad tusan håller ni på med?
Fackordföranden, Sture, satte ned sin kopp på bordet och vände huvudet mot direktören, inte utan en viss ansträngning eftersom han satt med ryggen åt sällskapet som just stormat in.
– Förlåt, vad menar du med det? frågade han försynt.
– Vi har en Order som vi skall leverera innan torsdag, så för helvete se till att gå ut och jobba innan ni alla får sparken, skrek direktören med gäll röst. Avdelningscheferna såg först förvånade ut, innan de nickade instämmande och blängande mot arbetarna vid bordet.
– Jag har jobbat här i tjugosju år, sa Sture lugnt och fortsatte: Och vad jag vet har vi alltid fikat vid den här tiden och leveranserna har alltid blivit färdiga i tid och levererade utan problem. Och vad jag vet är inte den här leveransen mer högprioriterad än någon av de tidigare!
– Ni hör väl vad jag säger! Ut och jobba! Det är jag som bestämmer! Direktören pekade med handen mot dörren. De flesta kunde se att han skakade av upprördhet och ilska.
Personalen tittade på varandra, tvekade villrådigt innan de sakta reste sig upp och drog sig mot dörren till verkstadshallarna. Britta, som aldrig hann sätta sig ned, var den ende som gick mot diskhon, där hon hällde ut kaffet och började diska sin kopp. Alla andras koppar blev kvarlämnade på bordet, fulla eller halvfulla.
– Ut kärring! vrålade direktören, röd som en tomat i ansiktet.
Sture och Anton, huvudskyddsombudet, dröjde sig kvar innanför dörren. Sture tog tag i den hastigt springande Britta, som tappat koppen av förskräckelse och lämnat vattnet rinnande från kranen.
– Det är lugnt Britta! Vi skall tala med direktörn och se till att du får en ursäkt senare, men först vill vi själva ha en förklaring till det hela!
Han vände sig mot direktören, medan Britta smet ut och Anton stängde dörren efter henne.
– Förklaring! Här behövs inget förklaras! Jag är direktör och ni andra är här för att arbeta! Vi betalar inga löner för att ni skall sitta och lata er i lunchrummet. Jag har väl aldrig hört något så, så stolli… Orden tröt, medan ansiktsfärgen steg. Nu hade det skiftat från ljusröd tomat till mörkröd, hårdkokt kräfta och än verkade inte ilskan och temperaturen ha nått sin topp. Risken var väl att direktören skulle hinna få en hjärtinfarkt, innan han kyldes ned till normal temperatur igen.
– Skall vi ta en kopp kaffe och sätta oss ned och diskutera det inträffade här, eller är det bättre vi tar det inne på direktörens kontor, för det här vill vi ha en förklaring till, sa Sture och pekade mot matbordet.
– Du skall fan inte ge mig order! Du låter ju värre än kärringen jag gifte mig med! Vad är detta för sätt, att inte lyda när jag säger till! Jag, jag…
Sture la handen på Antons axel, nickade mot de båda stirrande avdelningscheferna och sa:
– Ta de där båda med dig ut, så skall jag och direktören ta oss ett snack som gentlemän.
– Fasoner! Kommunister! Skrek direktören och hoppade av ilska medan avdelningscheferna, som tydligen fått nog av stolligheterna, tysta droppade av i sällskap med Anton.
– Seså, kom och sätt dig nu direktörn så skall vi tala om det här! sa Sture när de blivit ensamma.
Men direktören snurrade runt som på en femöring och såg sig misstänksamt omkring.
– Vad vet du? Var är hon?
Sture satte sig ned och greppade Antons kopp, som han visste att Anton inte hade rört och höll fram den mot direktören.
– Här! Ta den! Så skall jag vi försöka lösa dina problem. Men först, säg mig vad som hänt!
Direktören tvekade, fortfarande misstänksam och oförstående. Sedan föll han i gråt och berättade allt, hulkande och rakt på sak. Frun hade en affär. Något hon tydligen haft under en längre tid och nu ville hon skiljas. Detta hade han fått reda på i telefon för bara någon timme sedan. Hon hade skrattat åt honom och sagt att hon skulle ha hälften av vad en försäljning av företaget skulle inbringa.
När de kom ut ur rummet några timmar senare, hade mycket förändrats på företaget som skulle beröra både direktören och de anställda.
För att inte frun skulle få någon större del av försäljningen av företaget skulle direktören sälja detta billigt till de anställda. De kunde driva den som ett kooperativ, föreslog han godhjärtat. Direktören kunde även tänka sig att stanna kvar och hjälpa dem med det administrativa, som en vanlig löneanställd, om det var vad de önskade.
Dock fick Sture lova att aldrig berätta för de andra anställda vad som var den egentliga anledningen till avyttringen och till direktörens vredesutbrott tidigare och i gengäld lovade direktören att genast be Britta om ursäkt för oförskämdheterna tidigare!
Ja, sedan levde de nöjda och lyckliga i resten av sina liv – som i alla andra historier med sådana slut!
Slut!
Kevin Iversen skriver noveller som ofta handlar om utsatta människors vardag. Han har även skrivit två barnböcker som går att låna på bibliotek. Den ena, “Att sova över hos en kompis”, handlar om barns fantasier. Den andra som Kevin Iversen skrivit ihop med sin son Peter heter “Utmaningen” och handlar om mobbning i skolan.
Kevin Iversen har skrivit sedan slutet av 1970-talet.
