Björn Elmbrants Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar euron är strukturerad i nio kapitel som studerar krisen dels ur olika tematiska perspektiv dels utifrån hur den uttrycker sig i olika hörn av Europa, mycket av det i form av reportage från platserna – Grekland, Irland, Spanien.
Boken är mycket lättläst, vilket förstås huvudsakligen är en styrka. Nationalekonomi (politisk ekonomi) presenteras ofta som ett avskräckande svårgenomträngligt ämne som bara specialister begriper sig på. Elmbrant har alltid haft – så även här – en god förmåga att klargöra utan att överförenkla. Boken innehåller bland annat en pedagogisk ordlista.
Samtidigt är bristen på fördjupning något av en svaghet. Det riktigt grundliga tuggandet av siffror eller lusläsningen av finanstidningar som kunde ha avslöjat helt nya sammanhang saknas. Därmed inte sagt att inte Elmbrant ibland kan dra intressanta slutsatser även ur allmänt tillgänglig information: ett exempel är jämförelsen mellan resultaten av Irlands traditionellt nyliberala politik och Islands långt mer framgångsrika oortodoxa (framtvingad av massdemonstrationer).
Skildringarna från de olika krisländerna är rutinerad journalistik, fulla av talande och överraskande iakttagelser (300 döva som demonstrerar utanför grekiska socialdepartementet, ilsket gestikulerande). Men författaren tränger sällan in på djupet i sina intervjuer. I en av bokens starkare passager heter det om vardagslivet under krisen: ”Antagligen förekommer gräl om pengar. Rädslan för att mista jobbet ökar friktionen med arbetskamraterna. Skräcken för att barnen ska få det sämre än man själva haft det. Oron för föräldrarnas krympta pensioner. Ibland självmordstankar. Kylan som kramar hjärtat vid synen av en tiggare – kan jag också en dag falla ned i avgrunden? Sömnlösheten. Känslan av att bara vara en kugge i någon annans maskineri.”
Men Elmbrant klarar inte riktigt av att själv gestalta detta i konkreta exempel (vilket han i för sig erkänner: ”den djupare berättelsen vågar man sällan formulera när utomstående ställer fyrkantiga frågor” – men min egen erfarenhet är att människor tvärtom snarast uppskattar att kunna berätta om sådana erfarenheter för just en utomstående), och inte heller hinner intervjupersonerna utveckla sina politiska reflektioner ordentligt. Den grekiska skribenten C.J. Polychroniou påpekar att en anledning till att protesterna ännu inte blivit till en fullskalig revolt är att många greker känner sig, och delvis var, medskyldiga i landets korruption; den nivån av komplexitet kommer aldrig fram i Elmbrants reportage.
Redan i Dansen kring guldkalven framgick att Elmbrant politiskt ligger ganska nära den svenska huvudfåran: han ifrågasatte inte så mycket den nyliberala samhällsomvandlingen som hur den genomfördes. Där befinner han sig fortfarande. Han är en samhällskritiker från mitten.
I Europas stålbad diskuterar han naturligtvis allvarliga systemfel. Men han behåller det kontrollrumsperspektiv (med ett uttryck ursprungligen myntat av nyliberaler, men som lika väl kan användas för vänsterkritik) som är så karaktäristiskt för keynesianismen. I grunden välvilliga politiker och experter sitter i kontrollrummet till ekonomins komplicerade maskineri och vrider på rattar för att försöka få det att fungera så smidigt som möjligt.
Skribenten inser förvisso att det finns intressegrupper som pressar politiken åt olika håll och naturligtvis är han inte obekant med med Bryssellobbyismen. Faktiskt finns det intressanta uppgifter i boken om hur storbankernas intresseorganisation IIF deltog i toppmöten och ett antal EU-parlamentariker, däribland svenske folkpartisten Olle Schmidt, systematiskt lämnat in motioner kalkerade ur finanslobbyns publikationer. Men Elmbrants utgångpunkt är ändå förslag för att bättre balansera och reglera dessa krafter – en ”fiskal union” (budgetunion vore ett korrektare svenskt uttryck) med större överföringar mellan fattiga och rika länder, exempelvis, eller en europeisk centralbank som agerade med större beslutsamhet som ”lender of last resort” – inte att omvälva styrkeförhållandena i grunden. Fast han skildrar protesterna i Spanien, Grekland och andra länder tycks ändå den tänkta publiken för boken främst vara policymakare – eller väljare som ska välja mellan olika policymakare – snarare än människor engagerade i aktivt motstånd.
Särskilt välvillig är Elmbrant mot diverse federalister – den gamla socialdemokratiska drömmen om ett socialt EU lyser tydligt igenom. Det vi ser är ”inte en superstat, som EU-kritikerna brukar måla upp, utan en vinglig och försvagad union”, hävdar han.
Men när, som han själv konstaterar, ”eurozonens ledare kan tvingas till en allt mer auktoritär maktutövning” och det ”nyligen avslöjades att att det bildats en informell exekutiv som kallas Frankfurtgruppen, som består av Merkel, Sarkozy, ECB, IMF, kommissionens ordförande och finanskommissionär och eurozonens ordförande” som fattar de verkliga besluten om krishanteringen – vad är detta om inte byggandet av en (antidemokratisk) europeisk superstat? Han ägnar också anmärkningsvärt lite utrymme åt de nya lagar som pekar just mot en superstat. Det så kallade sex-packet, som flyttar över stora budgetbefogenheter till EU-nivå och särskilt till kommissionen, nämns bara i bokens ordlista, och ”euro-plus-pakten” finns inte nämnd någonstans över huvud taget.
Finanskrisen, och specifikt Europas kris, är ingen konspiration, utan det delvis oförutsedda resultatet av kolliderande krafter. Men en annan tolkning än att som Elmbrant leta konstruktionsfel med euron och EU-projektet, finns till exempel i Walter Formentos maktblocksteori (se Arbetaren Zenit nr 50/2011).
Där framstår åtstramningsfanatismen mindre som kortsynthet och mer som vad han kallar den ”tysk-franska fraktionens” medvetna strategi för att hävda sig på världsmarknaden: ena Europa till ett gemensamt ekonomiskt block med den tyska modellen som förebild. Då måste alla länder, och särskilt de mindre produktiva, skära ned på välfärd och levnadsstandard tills de kan exportera sig ur krisen. I Lissabonstrategin liksom i EU:s policydokument i allmänhet finns knappast något annat begrepp som upprepas så systematiskt som ”konkurrenskraft”. Vägen dit går knappast rakt fram och den är omgiven av maktstrider, men när det gäller huvudriktningen är såväl de största ländernas regeringar, EU-byråkratins ledning och de stora europeiska näringslivsorganisationerna eniga. I förlängningen hotar naturligtvis samtidiga åtstramningar att leda in i depression, och i knivskarp konkurrens kan inte alla vara vinnare.
Med tanke på Elmbrants politiska perspektiv är bokens final desto mer anmärkningsvärd. För Europas stålbad avslutas inte med någon uppsättning förnumstiga råd om hur allt borde ställas till rätta, utan i djup pessimism. I den mån något hade gått att göra är det troligen redan för sent. Bryssel fortsätter att insistera på att euron är oantastlig, men ”historien visar att ett stort antal människor utgår från att ett nederlag är otänkbart strax innan allt rasar ihop”, skriver han. Alla lampor i kontrollrummet blinkar röda och instruktionsboken har blivit oanvändbar.