Samtidskonsten lyckas alltför ofta avdramatisera snarare än att spegla de historiska skeenden som fortfarande väntar på sina konstnärliga uttryck. Som den konservative sociologen Arnold Gehlen konstaterat har konsten letts in i en specialiseringsprocess som av nödtvång subkulturaliserar den, stänger den för gemene man eller lämnar ut den till den trista banaliteten, som en konst ”för alla” i dag måste innebära. Konstvärlden är helt enkelt en intrikat del av den maffialiknande ekonomi som enligt Bolt utmärker vår avreglerade och globaliserade värld. Konstens kritiska potential tycks därför paradoxalt nog ligga i ett resolut avvisande av all tro på konstens kritiska potential, vilket inte föranleder Bolt att ge upp allt hopp utan tvärtom söka motbilder och motröster utanför konstinstitutionerna. Konsten finns, som Bolt vackert skriver på sin karga danska, numera i ”højre grad udenfor”. Vad väntar då på utsidan?
Man bör komma ihåg att det var Bolt som utropade ungdomshuskravallerna som det bästa danska konstverket under de senaste åren. Det uttalandet skvallrar om varför Bolt är som bäst när han skriver mer som en politisk strateg snarare än som en akademisk konstvetare. De inledande essäerna kan nämligen beskrivas som en serie strategiska försök att ringa in hur staten undertrycker och avlegitimerar rörelser. Bolts stora kännedom i estetik och konstfilosofi, och uttalade sympati för marxister som Amadeo Bordiga och Karl Korsch kommer till sin rätt när han undersöker hur stater och institutioner, samt islamistiska terrorister och upproriska befrielserörelser, använder sig av bilder och språk, med andra ord konstnärliga praktiker, för att genomdriva sina målsättningar.
Gillande citerar Bolt den tyske kompositören Karl-Heinz Stockhausens kontroversiella ord att attacken mot tvillingtornen i New York 2001 var det ultimata avantgardeverket. Bilderna på ett attackerat Wall Street fungerade som en estetisk praktik, då de visade ett skadat USA. Ett hotat världssamfund och en mäktig fiende kapabel att slå till mitt i bestens hjärta. De brinnande tornen och de fruktansvärda bilderna på män och kvinnor som i desperationen kastar sig ned mot en säker död blev inskrivna i den bildekonomi som mediesamhället framställer som ett slags skådespel. Bolt återkommer ofta till Guy Debords teori om skådespelet och beskriver hur den kapitalistiska ekonomin, som av nödtvång sliter samhället isär genom klassklyftor och andra konflikter, lappas ihop av skådespelssamhällets produktion av bilder, drömmar och begär. De brinnande tornen blev nämligen inte bara ett vapen för islamisterna utan en del i USA:s kamp mot dem och än mer mot all form av politik med förmågan att utmana systemet. Det är i denna diskussion om politikens estetik som En anden verden är som mest intressant.
Bilder förmedlar affekter och kommunicerar budskap. De är redskap för politisk styrning men också för upproriskt motstånd. Bilden har en strategisk funktion, men inte genom listiga aktivisters eller konstnärers försök att marknadsföra sina jippon – det skulle reducera politik till en form av performanceaktivism – utan genom det faktum att kapitalismen i dag är en ekonomi av bilder och affekter. I samband med upploppen i Grekland 2008 skrev The Economist att proletariatet inte har något att förlora förutom sina webbkameror, och mycket riktigt är bilden inte bara det som får oss att bli en del av det här samhället utan även det som möjliggör att vi kan tänka oss flykt, angrepp, undandragande. Bilder avbildar vägar ut. Vårt tänkande kan inte frigöras från hela den produktion av bilder som skådespelet är en del av, men i denna cirkulation av bilder får vi också skymten av ockuperade torg, blockerade hamnar och ivägjagade politiker. Över hela världen satt folk som fastklistrade framför bilderna som kom från Tahrirtorget. Bilder förenar, men de förenar inte bara människor till ett folk av medborgare och konsumenter, utan även till ett parti av upproriska.