Wyndham Lewis är 31 år gammal då han startar Blast. Den utgör delvis ett svar på den italienska futuristen F.T. Marinettis Londonbesök där han presenterat sitt estetiska program med såväl teknikhyllande som skanderande ljuddiktning.
Lewis ser England som ett än modernare alternativ. Det är ju i själva England som industrialismen skap ats. Till skillnad från Marinettis retrofuturistiska framtidsomhuldande vill Lewis framhålla samtiden: ”We stand for the Reality of the Present – not for the sentimental Future, or the sacripant past”.
Lewis vorticistiska (från vortex, engelska för virvel) estetiska projekt är ett betonande av individualitet, den samtida moderniteten, energin och en gränslöshet. Den säger sig ställa sig utanför ett klassperspektiv: ”The Man in the Street and the Gentleman are equally ignored.” Förhållandet till hemlandet är komplext: ”BLAST First (from politeness) ENGLAND CURSE ITS CLIMATE FOR ITS SINS AND INFECTIONS” samt ”BLESS ENGLAND, Industrial island machine, pyramidal workshop, its apex at Shetland, discharging itself on the sea.”
Vad som på allvar kännetecknar det vorticistiska projektet är undanglidande. Det tycks snarast innefatta allt som Lewis tycker är bra. På så vis blir Lewis en föregångare till en spretig postmodern urvalsprincip.
Det första över 200 sidor tjocka numret av Blast innehåller bland annat teckningar, ofta i ett slags hastig kubistisk stil, dikter av Ezra Pound, en recension av en bok av Kandinsky och en kort tveeggad hyllning till suffragetterna (med förmaningen: ”IF YOU DESTROY A GREAT WORK OF ART you are destroying a greater soul than if you annihilated a whole district of London.”)
Mest iögonfallande i det första numret är den hårda typografin med linjer, ovanliga kombinationer av gemener och versaler, varierande bokstavsstorlekar samt vilda radbrott som påminner om såväl Factory Records omslag som tidskriften OEI och konkret poesi. Det sägs att en alkoholiserad sättare betalades med sprit för det omfattande arbetet.
I de långa uppräkningarna över vilka som är blast respektive blessed synliggörs en begynnande modern konsumtionskultur på ett sätt som kan likna samtida populärkulturell journalistik, dock med en mer högstämd ton:
”BLESS the HAIRDRESSER/He attacks Mother Nature for a small fee./Hourly he ploughs heads for sixpence,/Scours chins and lips for threepence./He makes systematic mercenary war on this/ WILDNESS./He trims aimless and retrograde growths/into CLEAN ARCHED SHAPES and/ ANGULAR PLOTS.”
1915 utkommer det sista numret. Ett specialnummer om första världskriget. Den händelse som också kommer tillintetgöra den tidiga modernismen och dess utopier. I detta nummer rapporterar konstnären Henri Gaudier-Brzeska om krigets tjusning direkt från skyttegraven:
”THIS WAR IS A GREAT REMEDY./IN THE INDIVIDUAL IT KILLS ARROGANCE, SELF-ESTEEM, PRIDE./IT TAKES AWAY FROM THE MASSES NUMBERS UPON NUMBERS OF UNIMPORTANT UNITS, WHOSE ECONOMIC ACTIVITIES BECOME NOXIOUS AS THE RECENT TRADE CRISES HAVE SHOWN US./MY VIEWS ON SCULPTURE REMAIN ABSOLUTELY THE SAME.”
Under texten finns en notis om att Gaudier-Brzeska dödades i ett anfall 1915.
Lewis gör ett misslyckat försök att återskapa grupperingen kring Blast efter kriget. Vissa har dött eller lämnat det modernistiska projektet.
Att så här 100 år senare läsa Blast är delvis att ge sig hän åt något främmande (till skillnad från att läsa texterna i en antologi med standardiserad sättning och redaktionella kommentarer). I någon mån rör det sig givetvis om en fetischering av det faktiska objektet, att avståndet till upphovsmannen upplevs som närmre, men också en faktisk möjlighet att ta in materialet som ett unikt tidsdokument, samt reflektera över sociologiska och redaktionella dimensioner (exempelvis pris, adress, errata, typografi och planerad utgivning). Men framförallt är det en spännande, kompromisslös och humoristisk läsning: ”Blast sets out to be an avenue for all those vivid and violent ideas that could reach the Public in no other way.”