Sedan fem år tillbaka har jag arbetat på en arbetsplats med följande villkor: Jag vet bara en vecka i taget hur mycket jag får jobba. Jag kan därför aldrig planera något. Jag tjänar 90 kr i timmen. Jag pendlar långt till mitt jobb. När jag börjar kl 15 går jag hemifrån kl 13.30. Jag slutar […]
Sedan fem år tillbaka har jag arbetat på en arbetsplats med följande villkor:
Jag vet bara en vecka i taget hur mycket jag får jobba. Jag kan därför aldrig planera något.
Jag tjänar 90 kr i timmen.
Jag pendlar långt till mitt jobb. När jag börjar kl 15 går jag hemifrån kl 13.30. Jag slutar kl 21 och är hemma kl 22.30, utom på söndagar då jag är hemma kl 22.45.
Jag jobbar alltid kvällar och nästan alltid på helgerna. Det innebär att jag sällan kan gå på möten eller föredrag.
Min a-kassa har under tiden jag jobbat sänkts tre gånger, först till 70 procent, sedan till 65 procent och sedan ytterligare en gång efter det att jag arbetat ihop 300 nya a-kassadagar.
Dessutom innebär det faktum att jag arbetat ihop 300 nya a-kassedagar att jag inte är berättigad till Nystartsjobb eller Särskilt anställningsstöd (SAS) eller Starta eget bidrag.
När jag fick möjlighet att jobba mycket från januari till maj gjorde jag det. Tio av veckorna under denna period arbetade jag 6 dagar i veckan. Sex dagar i veckan innebär för mig pendling på 18 timmar per vecka och under tio veckor blir det 180 timmars pendling mellan Malmö och Lund. Jag arbetade 11 söndagar från 13 – 21 och var då hemifrån i mer än 11 timmar. Jag försökte att inte ta rast. Jag jobbade mer än sju timmar i sträck utan rast, rekordet är söndagen den 13 maj då jag jobbade sju timmar och 57 minuter utan rast. Jag äter medan jag gör intervjuerna, alla våra raster är obetalda nämligen.
Vad gör samhället efter det att jag har jobbat så mycket jag har kunnat? Jo, man sänker min a-kassa. Det särskilt elaka är att om jag hade haft den högsta a-kassan på 680 kronor om dagen hade jag inte fått sänkt, då hade jag fått behålla 680 kronor om dagen, även när a-kassan går över till aktivitetsstöd. Detta visar att Alliansens politik slår extra hårt mot de allra svagaste, vilket är skrämmande. Varför är det bara de med låg a-kassa som får en sänkning?
En annan sak som är konstig som jag räknat på är att jag hade tjänat på att inte få nya a-kassedagar. Hade jag haft aktivitetsstöd hade jag fått behålla mitt aktivitetsstöd och kunnat arbeta kvällar och helger som jag redan gör och då kunnat få mycket bättre ekonomi än vad jag nu kommer att få. Har man aktivitetsstöd så behöver man inte deklarera jobb på kvällar och helger nämligen.
Jag tycker man ska sluta förfölja oss deltidare med låg a-kassa.
Lena Meigård