Längst med en gropig upptrampad jordväg skumpade en rejäl ungersk Csepel-lastbil fram, genom den grönskande Pustan. På det höga flaket stod ett tjugotal upprymda ryska och ungerska kamrater tätt intill varandra. De bar höga stövlar, stiliga uniformer och upp till trettio medaljer beroende på rang och grad. Längst fram, närmast förarhytten, stod den reslige Kamrat Bajuskin samt den trinde men betydligt kortare kamrat Kopasz.
Det glada sällskapet skrålade, sjöng och skålade i stora vattenglas till brädden fyllda med väldestillerat plommonbrännvin. Till det åt de nygräddade salta Pogácsa. Det var en varm molnfri sommardag och den kvava luften vibrerade som i en cowboyfilm. Det var helt enkelt makalöst vackert och vid den onåbara horisonten bildades brandgula och blodröda färgkombinationer.
Både framför och bakom lastbilen kämpade ett tiotal svarta ryska Csajka-bilar för att inte gira av vägen. De var förhållandvis stora, robusta och otympliga och såg ungefär ut som en kombination mellan Cadillac och Mercedes. De svarta draperierna var visserligen neddragna men fönstren hade inga pansarglas. På den här tiden var det nämligen ännu inte så vanligt med terrorister. Det största problemet för chaufförerna bestod således i att inte krocka med lastbilen, de andra bilarna eller som sagt gira av vägen och sjunkna ner i den mjuka bördiga sandjorden som spred sig i alla riktningar i det öppna, släta och till synes oändliga landskapet.
Titt som tätt passerade konvojen det ena mer storslagna kollektivjordbruket efter det andra. Längs med vägen sprang små grisar, får och kycklingar, utkommenderade skolbarn och den övriga jordbruksbefolkningen vinkade glatt till kamraterna på lastbilsflaket och avgaserna från den starka välsmorda dieselmotorn blandades med doften av gödsel och plommonbrännvin. Detta är mig sannerligen en idyll, tänkte kamrat Kopasz. Hans kala hjässa blänkte i solen och han hoppades innerligt att också Kamrat Bajuskin och de andra ryska kamraterna var belåtna med vad de såg. För han ville så gärna överraska dem och visa hur väl landet hade utvecklats.
När de ungerska kamraterna för en tid sedan fick reda på att de ryska kamraterna skulle komma på besök hade de samlats på ett styrelsemöte i huvudstaden. Några kloka kamrater hade då föreslagit att man skulle byta ut alla äpplen mot apelsiner på träden i det grönskande landskapet. För till skillnad från äpplen var nämligen apelsiner en stor sensation som garanterat skulle överraska de ryska kamraterna. Eftersom det inte fanns några apelsiner i Östeuropa på den tiden beslutade man sig emellertid för att byta ut äpplena mot citroner.
Efter några timmar stannade lastbilen vid en på förhand utvald fruktodling. Csajka-bilarna fick tvärnita och strax därefter klev det ut ett femtiotal svartklädda tjänstemän. Under tiden hade de ryska och ungerska kamraterna klivit av flaket med hjälp av en liten stege och inlett en rask promenad in i terrängen. Tjänstemännen följde efter på behörigt avstånd. Längst fram i följet spatserade Kamrat Bajuskin och ett steg bakom honom skyndade kamrat Kopasz. De gestikulerade ivrigt och småpratade om både det ena och andra.
Plötsligt stannade Kamrat Bajuskin upp varpå han ogenerat plockade ned en frukt och provsmakade. Först grimaserade han illa och strök sedan sina syrligt våta fingrar genom mustaschen.
– Vad är detta? frågade han kamrat Kopasz.
Kamrat Kopasz sträckte på ryggen och svarade stolt.
– Det är den ungerska apelsinen!
De ryska kamraterna skruvade något oroligt på sig och sänkte blicken ned mot marken. Kamrat Bajuskin såg däremot nöjd ut och höll upp frukten mot den glödande solen:
– Det är ett mirakel! utbrast Kamrat Bajuskin högtidligt och kramade om kamrat Kopasz, varpå sällskapet skrattade och applåderade.
Niclas Mossberg arbetar som lärare på Sandbackaskolan i Arvidsjaur. Han är född i Göteborg och växte upp i Trollhättan. Han har tidigare arbetat som ställningsbyggare, cirkelledare på ABF och projektforskare i historia vid Åbo Akademi. Novellen är skriven med inspiration från den ungersk-tjeckiske manusförfattaren och regissören Péter Bacsós (1928–2009) film A tanú (The Witness) från 1969.