Vem äger rösten i berättelsen om vår samtid? Inte är det arbetarklassen i alla fall. Så när jag såg Gabriela Pichlers film Äta sova dö passade jag på att suga i mig allt av bilder, ord, stämningar och känslor som liknar det jag vet, kommer ifrån och lever med – verkligheten. Sedan biobesöket har filmen varit i mitt medvetande nästan dygnet runt. Det var länge sedan jag fick uppleva något som är så nära mina egna erfarenheter. Resten av tiden matas man i kulturutbudet med livspusslare i Solsidan eller en neurotisk överklass som tävlar i att tycka synd om sig sjäv.
Sedan typ alltings början har det varit vigt åt konstnärer, författare, filmare och andra tänkare att tolka och skildra den värld vi lever i, vår samtid. Deras verk i form av bilder, böcker, filmer, drama, design och hantverk med mera blir till fossilerade artefakter som framtida historiker och forskare kommer att sitta och skriva avhandlingar om. Vad betyder det då att 90 procent av studenterna på landets högre konstutbildningar är medelklass eller överklass (källa: Högskoleverket) och heter saker som von Busch och Ritscher? Vilken värld skildrar man då i sin konst? Och om man är från en priviligerad överklass och pluggar master i design, för vems behov kommer man att formge då? Jag tycker att det är ett stort problem som måste tas itu med, det måste göras något åt det här. Frågan är bara hur.
Ett alternativ skulle kunna vara att införa något slags social kvotering på skolorna. Det vill säga att andelen intagna ska baseras på samma fördelning av klassrepresentation som i övriga samhället. Då skulle den stora majoriteten av elevantalet utgöras av personer med arbetarbakgrund, en något mindre del medelklass och en ytterst liten del överklass. Tanken på att alla de ”riktiga” konst- och designstudenters som tar sin privilegierade position som självklar helt plötsligt skulle få kämpa om ett fåtal platser, den är onekligen lockande. Men samtidigt är det ju naivt att tro att en grej som kvotering skulle funka i praktiken. Dels är det mer eller mindre dödfött att hoppas på att våra politiker skulle lyssna och genomföra en socialt progressiv förändring, när de gjort precis det motsatta de senaste decennierna. Dels är själva kvoteringsaspekten problematisk i sig, eftersom man kan fastna i en fälla där man själv eller andra känner att man inte kommit in på egna premisser.
Den bästa lösningen skulle vara att göra som arbetarrörelsen gjorde för 100 år sedan, gå samman och skapa egna verksamheter, oberoende från makten. Det finns massvis av folk som Gabriela Pichler där ute, regissörer, serietecknare, författare, formgivare och konstnärer från arbetarklassen som vill berätta historier för andra, för sina kamrater.
