I mer än 40 år har Ken Loach hållit upprorets flagga högt, vare sig det rört sig om storstrejker och revolutioner eller om nedtrampade individer som tar lagen i egna händer när gamla partier och fackbyråkrater svikit dem grundligt. I Loachs filmer och tv-produktioner är det inte bara rätt att göra uppror, det är en absolut livsnödvändighet även i historiska situationer då utsikterna att lyckas förefaller vara nära noll. Ja, kanske är det till och med då som det är allra nödvändigast att demonstrera sitt mänskliga egenvärde genom en akt av motstånd, som när byggjobbar-prekariatet i slutet på Riff-Raff (1991) bränner ned bygget i protest mot arbetsvillkoren. Det handlar om att hålla den frihetens låga som skiljer oss från maskiner och arbetsdjur vid liv. Och det handlar om att föra hoppet vidare till nya generationer, som i den magnifika avslutande dubbla begravningsscenen i Land & frihet (1995).
Änglarnas andel har manus av Paul Laverty som, liksom Loachs tidigare manusförfattare Jim Allen (död 1999), förmodligen är lika mycket upphovsman till filmerna som regissören själv. Laverty föddes i Indien till en irländsk mamma och en skotsk pappa. Han studerade till advokat i Glasgow och engagerade sig tidigt i människorättsfrågor. Bland annat verkade han i Nicaragua under sandinisternas krig mot USA-finansierade Contras på 1980-talet, en upplevelse som inspirerade den första filmen Loach och Laverty samarbetade på, Carlas sång (1996). Därefter har det också blivit film om det irländska frihetskriget, Frihetens pris (2006). Men den miljö som oftast återkommer i deras filmer är nutidens Glasgow; Carlas sång börjar där, Mitt namn är Joe (1998), Sweet Sixteen (2002) och En öm kyss (2004) utspelar sig alla där, liksom nu Änglarnas andel.
Utgångspunkten var att Loach och Laverty ville göra film om de mer än en miljon unga människor som är arbetslösa i dagens Storbritannien. Hur påverkas de av den ständiga bristen på trygghet? Av att det är omöjligt för dem att planera och bygga en normal framtid? Vad händer med deras syn på sig själva när de klassas som ”oanställningsbara”? Det är frågor som förstås är lika aktuella här hemma. Men trots ämnet skiljer sig Änglarnas andel från de tidigare Glasgowfilmerna genom att vara en komedi i ljusa toner, närmast en feelgoodfilm, komplett med lyckligt slut och allt.
I centrum för handlingen står Robbie (Paul Brannigan), en kille i 20–25-årsåldern som växt upp med småkriminella föräldrar och mer eller mindre fostrats in i samma bana. Nu väntar hans flickvän barn samtidigt som Robbie nätt och jämnt undkommer ett fängelsestraff för misshandel. I stället döms han till samhällstjänst. Han bestämmer sig för att ta tag i sitt liv för sitt barns skull, men hans bakgrund vill inte släppa greppet om honom och ärret på hans kind skrämmer bort arbetsköparna. En dag tar övervakaren, som är whiskyfantast, med Robbie och några andra i samma situation till ett destilleri. Där visar det sig att Robbie besitter en extrem näsa för whisky. Upptäckten ger honom så småningom en möjlighet att börja ett nytt liv med familj och fast jobb. Men vägen dit går via en fräck stöld. När ett unikt fat med exceptionellt dyr whisky (vi pratar miljoner) ska auktioneras ut lyckas Robbie och hans vänner stjäla några flaskor, en mängd som ungefär motsvarar den som sägs avdunsta på naturlig väg under framställningen – ”änglarnas andel”.
Men även om filmen alltså får ett lyckligt slut, där det precis som i exempelvis Raining Stones (1993) framgår tydligt att ”lag” och ”rätt” är långtifrån samma sak, så lämnar Loach och Laverty inte helt socialrealismen bakom sig. För Robbies del är slutet förvisso närmast sagolikt, som i vilken romantiserad Hollywooddröm som helst. Men för hans vänner innebär det extra tillskottet i kassan förmodligen inte mer än att de kan leva lite mindre knapert en tid. Ingen långsiktig mirakellösning presenteras för dem. Deras vinst ligger i stället i själva upproret och den glädje och ökade självkänsla det för stunden ger dem. Det är en feelgoodfilm i Ken Loachs anda. Svensk biopremiär på annandagen.
