Sofie, Tommy, Lars – vet ni vem jag är? Jag heter Ari Noam och jag går första året på Brunnsvik. Det kommer inte att bli ett andra år för mig, om styrelsens planer fortskrider.
Jag tackade nej till en lägenhet i Stockholm och en plats på ett kandidatprogram på universitetet för att komma hit, till en plats där jag kunde få ta mitt skapande på allvar. Avskildheten var en viktig faktor i det beslut som jag, när jag fick veta att jag fått en reservplats på konstlinjen, fattade på bara två dagar.
Efter sex veckor på skolan började jag på allvar tvivla på mitt beslut – det var då vi fick veta att skolan skulle flytta.
Under vår första skolvecka uppstod frågor gällande det som skrivits i tidningarna – rykten och påhitt, bedyrade rektorn. Hon sade att skolan visserligen var i förhandlingar och att det i allra värsta fall kunde bli aktuellt med en flytt – det är sant. Men detta lades också fram som ungefär lika troligt som att blixten skulle slå ned i våra huvuden tre gånger under ett dygn.
Inte ett ord om Borlänge, trots att vi frågade: om detta absolut osannolika skulle ske, var skulle vi hamna? Det rådde sekretess på alla hypotetiska planer B. Något senare fick vi veta att hyreskontraktet hade sagts upp; något som enligt rektorn i princip var praxis under en hyresförhandling, för att diskussionerna skulle röra sig framåt. Vi sade inte ifrån då – vi hade aldrig varit folkhögskolerektorer, och hade inga anledningar att tvivla på vad som sades.
Ett samtalsstöd erbjöds oss för några veckor sedan – detta är också sant. Då levde vi alla sedan månader tillbaka i ett kollektivt missmod. Antalet elever som hoppat av är inte ett korrekt mått på hur många som har mått dåligt och vars studier har påverkats negativt.
Tre lärare har gått sjukskrivna. Två elever har valt att hoppa av sina utbildningar – en av dem fick nyligen avslag på sin vädjan att slippa betala hyra under uppsägningstiden, trots att den press som flyttstriderna inneburit har spelat stor roll för hennes psykiska ohälsa.
Andra, som jag, har velat men inte vågat. För vad väntar oss om vi väljer att sluta mitt under ett läsår? Själv skulle jag bli både arbetslös och hemlös. Ett samtalsstöd räcker inte långt i en sådan situation.
78 procent av alla folkhögskoleelever i Sverige går på externat. De vet inte vad de missar. 2010 gick jag på en annan folkhögskola, Biskops-Arnö.
Många av eleverna på den allmänna linjen där hade flertalet gånger försökt klara av att läsa upp gymnasiebehörigheten. Först som internatboende hade de hittat rätt. De hade tid att fokusera helt på sitt skolarbete; de hade funnit en trygghet i sin levnadssituation. Just därför borde Brunnsvik arbeta för att få ligga i Brunnsvik, där inte mycket finns som distraherar – här bidrar miljöerna och stödet elever linjegränserna emellan till en uppsjö av inspiration och energi. Det är det som har gjort att vi, trots att vi blivit så hårt motarbetade, har orkat kämpa emot flyttbeslutet hela hösten.
Och vi har fortfarande inga tankar på att ge upp.
Ari Noam Vardal, elev vid Brunnsviks folkhögskola
