Ted: Lori, Hey. You are home. Early!
Lori: Who are these girls.?
Ted: Lori, this is Angelique, Heavenly, Sherine and Sauvignon Blanc. I swear to God, her name is Sauvignon Blanc.
Dialogen är hämtad ur filmen Ted som handlar om en snubbe och hans pårökta teddybjörn. Jag tänker inte gå in på den utan istället förklara varför en prostituerad aldrig skulle kunna heta Pinot Noir.
Jag var 17 år när jag såg vinfilmen Sideways första gången. Jag fick alltså inte handla på Systembolaget än, men jag älskade allt och ville bara lägga på gubbhullet och gå in i filmen. Flanera bland rankorna i den kaliforniska solen, prata om aromerna och årgångarna och dofta, smaka, dofta. Det frestade rejält att få trösta sig med druvguld och vara vinexpert med producentkontakter. Att få dränka huvudet i spottunnan när allt gick åt helvete. Jag ville också veta varför det pratades så mycket om druvan pinot noir, och varför alla försökte odla den trots att den verkade vara i princip omöjlig att ha att göra med.
När jag blev 20 sökte jag därför jobb på Systembolaget. Jag blev hopplöst förälskad i druvan sauvignon blanc. Denna aromatiska druva som blir friska, lätta och fruktiga viner med aromer som drar åt nässlor, krusbär, fläder, svarta vinbärsblad och passionsfrukt. På en vecka upptäckte jag det ”perfekta äktenskapet ” mellan mat och dryck: ett glas med sauvignon blanc till en nygrillad getostskiva på en timjantoast.
När jag läste på om druvan och såg vinjournalister och författare snäsa åt min nya älskling, som påstods vara ”lätt att bli förälskad i, lika lätt att tröttna på” kände jag mig både oförstående och sårad. Jag vet inte vad jag blev mest skärrad över. Att det jag ansåg vara min upptäckt bara var en fånig fluga som inte höll i längden, eller det faktum att jag på något vis identifierade mig själv med sauvignon blanc. ”Om du vore en druva, vilken skulle du då vara?” Jo, jag är nog ganska glad, frisk och lätt att ta till sig. Därför har jag alltid varit avundsjuk på sådana som anses svåra men ändå värda att jobba för. Som pinot noir.
Pinot noir förknippas främst med Côte d’Or i centrala Bourgogne, och är en av de tre champagnedruvorna. Numera kämpar vinodlare och producenter världen över med denna kräsna skönhet och dess tunna, sköra skal. Kryddiga, lätta viner med toner som drar åt jordgubbar, hallon och med åren fuktiga höstlöv och svamp. Den är med andra ord ganska ansedd, och kallas inte för inte ”the heartbreak grape”. Sauvignon blanc är däremot druvan som eliten fnyser åt. Tråkigt med någon som bjuder ut sig så, man tröttnar ju efter en natt.
Och visst älskar väl även jag numera pinot. Det verkar nästintill omöjligt att inte trilla dit. Men eftersom jag efter min druv- och existenskris är lite känslig tänker jag aldrig sluta tjata på experterna som tjatar om den åtråvärda hjärtekrossaren. De flesta har ofta fallit för sauvignon blanc i början av vinkarriären och jag har lust att skrika: ”Jag vet! Du har gjort en klassresa i druvlandet. Men du kan väl vara så pass storsint att du ger lite cred åt babyn som gjorde att du fick upp ögonen för alltihop?”
För att pinot ska kunna vara den vi vill ha men inte kan få, måste det finnas en motsats. Utan dikotomier verkar vi nämligen inte förstå någonting. Hora/madonna, blondin/brunett, sauvignon/pinot och så vidare i all evighet.
Genusforskaren Ulrika Dahl skrev nyligen i tidningen Ottar om hur vi tänker oss blondiner som någonting lätt och gott. Vit, våt och kåt. Rolig i början men alldeles för ytlig för någonting mer långsiktigt. En blondin vill vi känna, inte tänka på. Eller med. Slampiga smaskiga sauvignon blanc. En blond hordruva alltså. Den alla vill ligga med på högstadiet. Och de som inte får det – exempelvis medelklassungar med kultursinne och akademiska ambitioner som senare i livet kanske kommer att skriva krönikor i tidningars kulturdel – måste beklaga sig om hur jävla mycket de led när de pluggade i stället för att knulla och/eller sörpla sauvignon blanc. De sparade sig ju i stället, och nu kan de dricka champagne och lagrad bourgogne från det tillfälliga exklusiva sortimentet på Systembolaget och slippa må dåligt över vad högstadiehoran har för sig i dag.
Det lär väl fortsätta så här ett tag. Som Ulrika Dahl avslutar sin text: ”Kanske är det så att Blondes have more fun i ett kolonialistiskt heteropatriarkat […], där ärvda och erövrade femininiteter organiseras i hårfärgshierarkier; där yttre attribut och ytor […] görs till tecken på inre känslostrukturer och drifter.”
Vi får inte ge upp. Även om det inom en snar framtid förmodligen kommer en skön uppföljare där Ted presenterar nya frugan.
– I swear to God, her name is Pinot Noir.