Moderaternas flirtande med Sverigedemokraternas väljare blir allt ihärdigare. Strategin är inte ny, hur lyckad den är beror helt på hur skickligt partiet vars väljarbas man försöker underminera är på att hantera dragkampen om rösterna.
En av den moderna historiens mest framgångsrika desarmeringar av en högerradikal rörelse var när Margaret Thatcher slog undan benen för National Front i början av 80-talet. Hårdför lag-och-ordningspolitik från inrikesministern – med det övertydliga namnet William Whitelaw – och ett alldeles lagom litet krig om några öar i sydatlanten säkrade de nationalistiska högerväljarna för det konservativa partiet. Samtidigt trängdes National Front hårt på gatorna av en bred antirasistisk och antifascistisk vänsterrörelse när de försökte sig på traditionell fascistisk provokationstaktik. National Front utplånades som massrörelse och dagens British National Party har inte klarat att suga upp den potentiella väljarbas som ändå finns bland invandrar- och EU-fientliga britter.
Liknande försök i Frankrike från den borgerliga högern att utmana Front National på deras egen hemmaplan har gått betydligt sämre, och i dag är det ett något uppsnyggat och på ytan mindre tokrasistiskt Front National som går framåt, inte högern.
Migrationsminister Tobias Billström har gjort sig känd som en iskall politiker. Delvis kommer det med yrket, statsråd med ansvar för avvisningar kommer alltid att framstå som känslokalla vid ett eller annat tillfälle, i och med att de personligen inte får gripa in och stoppa enskilda avvisningar.
Tobias Billström verkar dock aktivt ha axlat rollen av röstmagnet för främlingsfientliga. Det är han som är Moderaternas alltmer öppet rasistiska alibi – medan Fredrik Reinfeldt koketterar med en afrikan någonstans långt bak i släktträdet, som om den omständigheten spelade den minsta roll för andra än de som ohjälpligt sitter fast i 1920-talets rasbiologi. Att Fredrik Reinfeldt känt sig tvingad att distansera sig från Tobias Billströms senaste groda förtar inte det intrycket.
Denna vecka har Billström gått över alla gränser. Väl medveten om att sympatierna för dem som gömmer flyktingar går långt in på den liberala planhalvan gör han ett uttalande som går ut på att de som hjälper papperslösa inte är ”blonda och blåögda”, utan ofta landsmän till de gömda. Underförstått har andra motiv än ren altruistiska. Om han därmed vill säga något om att fattiga människor från andra länder blir utnyttjade som billig rättslös arbetskraft och att det händer att det är folk från samma länder som utnyttjar, så har han valt en mycket underlig retorik där godhjärtade ”blonda och blåögda” ställs mot kalla och beräknande utlänningar.
Inte heller säger Tobias Billström något om att den modell för arbetskraftsinvandring som regeringen varit upphov till är källa till mycket av detta utnyttjande, och att det uppenbarligen, som i fallet med de kamerunska skogsarbetarna, knappast bara eller främst är ”landsmän” som står för utnyttjandet.
Eller att de som upphandlar exempelvis städtjänster från oseriösa bemanningsentreprenörer inte sällan är etablerade företag med just hans ”blonda och blåöda” svenskar som ägare.
Moderaternas färd högerut på migrationspolitikens område är säkert inte enbart valtaktik, liksom det knappast var det för varken tories i Storbritannien eller för Frankrikes förre president Sarkozy. Det finns gott om exempel på moderatstyrda kommuner där ointresset att ta emot flyktingar är kompakt. Och det var inte så länge sedan, när Sverigedemokraterna bara var en heilande pöbelhop, som de mörkblå ”respektabla” invandrarfientliga och patriotiska ungdomarna kände sig fullkomligt bekväma i Moderata ungdomsförbundet. Det var på den tiden folk som Beatrice Ask, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson ledde Muf.
I dag leder de landet.
