– Jag är optimistisk inför framtiden. Under fem år har vi lyckats på många sätt. Jag ska fortsätta jobba för att hela Kosovos befolkning ska ha ett bra liv.
Orden är premiärminister Hashim Thacis, uttalade den 17 februari 2013 på Kosovos självständighetsdag. En del åskådare skakar på huvudena, andra applåderar sin ledare. Huvudstaden Pristina är smyckad med landets flagga och längst gågatan säljer män t-shirts, kepsar, tändare – allt med Kosovos blå och gula emblem. Försäljningen går bra, gatan är full med glada människor.
I dag firar de. Men när Kosovoborna vaknar i morgon slår verkligheten emot dem igen. Och albanerna, serberna, romerna och landets andra folkgrupper delar en gemensam oro: pengar.
För i ett land där genomsnittslönen per månad är under 3 000 svenska kronor och där en liter mjölk kostar lika mycket som i Sverige, är livet hårt.
– Det går inte att leva här. Vi lever inte. Vi överlever, säger albanska Bedrije Shala.
Efter att ha flytt undan kriget 1999 till ett flyktingläger i grannlandet Makedonien fick familjen klartecken från svenska myndigheter att bo i Sverige. Sverige var bra men hemlängtan stor och när kriget var över återvände familjen för att bygga upp landet.
– Jag lämnade mitt hemland med ledsna tårar. När jag kom tillbaka grät jag glädjetårar, säger hon.
Nu har det gått lång tid sedan ögonen tårades av glädje. Visst händer det att Bedrije Shala är glad. När maken berättar en rolig historia från jobbet, när sönerna kommer hem med full pott på proven eller när hon hjälper kvinnorna i sin organisation.
Men ändå, understryker hon:
– Låt dig inte luras av självständighetsfirandet. Tack Europa och tack USA för självständigheten. Men vi behöver mer. Ekonomin är en katastrof.
Arbetslösheten i Kosovo är cirka 40 procent. För unga och för kvinnor är den ungefär 55 procent, berättar Lina Andéer. Hon är fältrepresentant på den svenska organi-
sationen Kvinna till kvinna och har följt utvecklingen i Kosovo de senaste åren.
– Framtidstron var otroligt stark hos albanerna efter 2008. Jag har märkt att de har blivit alltmer uppgivna. Man ser ingen förändring. Folk är besvikna på hur politikerna sköter landet. Personer på höga politiska positioner lever i överflöd medan den stora massan lever i stor fattigdom, säger hon.
De flesta unga ser ingen framtid i Kosovo, och värst är läget i de serbdominerade områdena. Men det finns ljusglimtar i det nya landet.
– Natos roll är mindre tydlig nu än för några år sedan. Då syntes militärer överallt på gatan. Det betyder att situationen är mer stabil, säger Lina Andéer.
Och så berättar hon om organisationen Mitrovica Womens Association for Human Rights. Tidigare levde albaner, serber, romer och andra etniska grupper huvudsakligen i fred med varandra i Kosovos andra största stad. Men kriget slog sönder sammanhållningen och följden blev att Mitrovica delades. I dag är den norra delen serbdominerad och den södra albansk. Delarna skiljs åt av en bro och på dess norra sida har invånarna lagt ett stort lass sten som omöjliggör för fordon att ta sig mellan sidorna.
Nu har Mitrovicas kvinnor tröttnat på rädslan för varandra och på rörelseofriheten. De har hittat ett gemensamt mål, att bekämpa diskrimineringen av kvinnor. Gruppen anordnar utbildningar om kvinnors rättigheter, de kämpar för att få fler kvinnor i ledande positioner och samarbetar kring kampanjer för att minska mäns våld mot kvinnor.
– Det har gjorts försök innan till multietniska grupper utan framgång. Jag tror att vi klarar det för att vi är kvinnor, säger Vetone Veliu, organisationens ledare.
Som kvinnor är de mer lika än olika, menar hon. Oavsett folkgrupp har kvinnor en lägre ställning än män i Kosovo. De har gemensamma problem – hur de ska ha råd att ge barnen mat och utbildning och hur de ska bryta kvinnors isolering i hemmen.
– I början reagerade folk över att vi umgås. Nu har de vant sig. Det är lättare för oss att träffas i södra Mitrovica. I norr är det fortfarande inte riktigt accepterat, säger Vetone Veliu.
Men hennes organisation är unik i Mitrovica, kanske i hela Kosovo. För på café Bonsai på den serbiska sidan skakar kompisarna Nevena och Marija på huvudet. Albanska vänner? Nej. Korsa bron? Helst inte.
– Vi har varit på södra sidan någon gång för att shoppa. Jag känner mig inte säker där. Folk tittar konstigt på mig. När som helst kan läget förändras, nyligen sköts en man utanför mitt hem, säger Nevena.
Våldsamheter mellan albaner och serber blossar upp med jämna mellanrum och Mitrovica kallas Kosovos krutdurk. Nato har stärkt sin närvaro i staden sedan 2011 i samband med oroligheter vid gränsen mot Serbien. Och trots att serberna och albanerna bor grannar lever de parallella liv. Gatorna och butikerna i norra Mitrovica är fyllda med serbiska flaggor och i södra Mitrovica samsas Kosovos flagga med Albaniens rödsvarta.
– Det är lite som en tävling. De signalerar att det är deras land,
vi gör likadant, säger Nevena.
Och känslan av att vara två folk som har rätt till samma land eldas på av regimen i Belgrad och Kosovo. Belgrad håller fast hoppet hos många kosovoserber om att Kosovo snart ska bli serbiskt igen och den kosovoalbanska ledningen låtsas att de har kontroll över hela Kosovo när de egentligen inte kan kontrollera de serbiska delarna.
Med en sådan inställning är vägen mot samexistens lång, menar Lina Andéer.
– Serbien har inte erkänt Kosovo. Innan man på högsta nivå kommer fram till en kompromiss mellan dem om Kosovos ställning så kommer situationen bland befolkningen inte kunna förändras, tror hon.
