Under de senaste åren har flera tusentals människor, flera av dem romer och andra personer från relaterade minoritetsgrupper som ashkalier och egyptier, återvänt till Kosovo från västeuropeiska länder. Tyskland är ett av de länder som utvisar romska, ashkaliska och egyptiska familjer – de så kallade RAE-grupperna – som har bott där länge, ofta 15 år eller mer. Deportationerna sker inom ramen för ett ”återtagandeavtal”. Men Kosovo har varken den ekonomiska strukturen eller en säker och stabil social miljö för att kunna ta emot dessa familjer.
I staden Leposavic i norra Kosovo lever de deporterade barnen och deras föräldrar en marginell tillvaro. Familjerna befinner sig i extrem fattigdom, nästan helt utan inkomstmöjligheter. Fembarnspappan Besim Hajolli är förtvivlad.
– Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa min familj. Jag kan inte hitta något jobb och känner mig hjälplös och deprimerad, säger han.
Bostäderna är trånga, ohälsosamma och osäkra. Många familjer lever dessutom i ständig rädsla för att bli hemlösa. En av dem är sexbarnsmamman Mirveta Berisha.
– Vi lever i min brors hus, men jag tror inte att han kommer att tolerera oss mycket längre här. Vi har ingen annanstans att ta vägen, säger hon.
De flesta av de deporterade familjerna känner sig inte säkra i Kosovo. De skräms av all den diskriminering och rasism som de möts av, från så väl den albanska majoriteten som den serbiska minoriteten.
– Jag är ofta rädd för att gå på gatorna. Jag har redan attackerats flera gånger för att jag är rom, säger Kevin Qunaj, som är född och uppvuxen i Tyskland innan han 18 år gammal deporterades med sin familj.
Tillgången till utbildning är också problematisk. Tre av fyra barn kan inte gå kvar i skolan på grund av fattigdom, språkbarriärer, diskriminering och brist på nödvändiga handlingar.
– Jag vill åka tillbaka hem till Tyskland, där jag studerade till sjuksköterska. Här i Kosovo kan jag inte gå i skolan och jag har inga vänner, säger sjuttonåriga Nermina Mujolli.
Barn är särskilt utsatta vid deportationerna. De flesta av dem har inte bara vuxit upp i Tyskland utan är dessutom födda där. De känner och upplever sig som tyskar. På frågan om vilket land han betraktar som sitt hem, svarar fjortonårige Nasmija Hasani.
– Kosovo är inte mitt land. Mitt hem är i Tyskland. Det finns inget här för mig.
Före utvisningen, har de flesta barn aldrig satt sin fot i Kosovo.
– Mitt modersmål är tyska och mitt hem är i Tyskland, säger sextonåriga Valentina Hajolli.
De som talar lite albanska eller serbiska behärskar ofta språket tillräckligt bra för att följa skolundervisningen. Men de flesta av barnen känner sig rotlösa, socialt isolerade och upplever att de går miste om sin identitet.
– Alla mina vänner är i Tyskland. Här känner jag inte någon, säger elvaåriga Nadira Mujolli sorgset.
Och situationen för familjerna i Kosovo har inte förbättrats under de senaste åren. I stället för att ha en chans att bli fullvärdiga medborgare i det tyska samhället, lever nu barn och deras föräldrar ett liv i utanförskap i Kosovo. Allt barnen någonsin drömt om var att få ett vanligt liv, men de känner nu att alla deras förhoppningar och drömmar har krossats.
Unicef, Europarådet och flera hjälp- och intresseorganisationer har kritiserat deportationerna hårt. Som en konsekvens av kritiken har Tyskland nu reviderat sina rutiner genom att göra vissa undantag för utvisningar av barn i skolåldern. Ändå lever fortfarande runt 12 000 personer ur RAE-grupperna, varav hälften barn, under hot om att skickas tillbaka till Kosovo under de kommande åren.
Översättning och bearbetning: Cecilia Irefalk
