Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt – sammanfattningen av 40 års forskargärning – har redan utnämnts till ett epokgörande verk och rentav jämförts med Sigmund Freuds Drömtydning.
Kahnemans studieområde är mänskligt tänkande som, visar han, är långt mer komplicerat än vi föreställer oss. Vi är, citerar han ur titeln till en forskarkollegas verk, ”främlingar inför oss själva”.
Centrala begrepp för Kahneman är indelningen av det mänskliga tänkandet i system. ”System 1” arbetar snabbt och automatiskt, men är otillgängligt för vår medvetna observation. ”System 2” är vårt medvetna resonerande – som dock är bortkopplat större del av tiden än vi tror.
System 1 har tillgång till mycket stora mängder inlärd information och är ändamålsenligt i många vardagssituationer – dess effektivitet förklarar exempelvis hur bilförare sekundsnabbt förmår fatta adekvata beslut i en komplicerad trafiksituation. Men det följer helt andra regler än de logiska, och kan därför tidvis leda fullständigt fel.
System 1 har således mycket svårt för andelar och sannolikheter och svarar därför på frågorna ”Hur stor del av alla män tror du har fått en hjärtattack?” och ”Hur stor del av alla män tror du är över 55 och har fått en hjärtattack?”, genom att överväga vilket av ”man som fått hjärtattack” och ”man över 55 som fått hjärtattack” som låter mest rimligt och välbekant. Således kommer den stora majoriteten av alla tillfrågade att spontant ge det logiskt omöjliga svaret att den andra andelen är större än den första. Först om frågan ställs som ”Av 100 män, hur många tror du…” svarar majoriteten rätt – den visuella bilden av en grupp om 100 män som delas in i grupper och undergrupper leder tankegången korrekt.
Ett detaljerat scenario som är beskrivet med levande och övertygande detaljer framstår av samma anledning ofta som sannolikare än ett allmänt hållet – trots att det i verkligheten är tvärtom.
System 1 är oförmöget att hantera tvivel, konstaterar Kahneman. Han citerar en episod ur sin egen erfarenhet från den israeliska arméns mönstringskontor, där han och hans kollegor efter någon timmes intensiva tester tyckte sig ha en klar och tydlig bild av vilka som utgjorde framtida ledarämnen, vilka som var medelmåttiga och vilka som skulle bli rena katastrofer. Trots att de gång på gång fick bekräftat att deras bedömningar nästan saknade värde i förhållande till rekryternas faktiska senare prestationer, fortsatte de att uppleva sina intuitioner som lika starka och övertygande.
Hjärnan formar sin uppfattning baserat på den information som finns till hands, och den upplevs ofta som lika säker vare sig den bygger på ett grundligt underlag eller på knappa och osäkra uppgifter.
Kahneman är en självkritisk och prövande forskare, men i vissa fall kan man, med tanke på forskningens utomordentligt höga nivå, tycka att han alltför oreflekterat accepterar den egna disciplinens metoder.
Ta det experiment som visar att människors bedömning av tillfredsställelsen med sitt eget liv har en tydligt korrelation med dagens väder. Visst är det ett intressant resultat. Men man saknar en reflektion över underligheten i hela situationen – att en främmande människa ringer upp och helt opåkallat ställer grundläggande existentiella frågor, som hen förväntar sig ett tämligen omedelbart och dessutom siffergraderat svar på.
Många – inte alla – av Kahnemans och hans kollegors resultat baserar sig på laboratorieexperiment där situationen ur försökspersonernas perspektiv präglas av att vara obekant, frikopplad från sociala sammanhang, med inget eller ganska lite på spel (90 procents chans att vinna 100 dollar eller 75 dollar i handen?) och naturligtvis med en medvetenhet om att man deltar i ett experiment.
Det gör inte resultaten ogiltiga, men man hade gärna sett en grundligare reflektion om vad detta skulle kunna innebära.
Experimentet som visar att försökspersoner ger mer bidrag till räddandet av delfiner än till hudcancerforskning när de får frågorna var för sig, men tvärtom när de får dem direkt efter varandra (då blir det tydligt att den ena handlar om människor, den andra inte) är mindre verklighetsfrämmande. Men kanske inte mindre underligt. Kahneman konstaterar att försökspersonerna uppenbarligen bytt ut den ursprungliga frågan – hur mycket tycker jag det är rimligt att ge i bidrag till delfiner? – mot en enklare: hur starkt känner jag för hotade delfiner? Men han reflekterar inte riktigt över att den förstnämnda frågan inte riktigt har något logiskt svar. Han beskriver ofta sina slutsatser som att den mänskliga hjärnan är dåligt anpassad till det moderna samhällets krav. Men man skulle naturligtvis också kunna formulera det som att dagens samhälle – med dess överflöd av information om för oss själva ofta helt oväsentliga förhållanden, dess krav på att vi ska ta ställning till ofta abstrakta och oklara frågeställningar, och där en stor del av våra samlade erfarenheter kommer från massmedier som följer en helt annan logik än verkligheten – är dåligt anpassat till den mänskliga hjärnan.
Kahneman är restriktiv med att dra samhälleliga slutsatser av sina resultat. Och det är kanske lika bra: ett av de få tillfällen då han försöker göra det är när han vill visa på världens oförutsägbarhet med argumentet att om Hitler aldrig hade fötts skulle sett mycket annorlunda ut. Att Tyskland på 1920–30-talen väntade på en karismatisk och auktoritär ledare, och ”om inte Hitler, så någon annan som Hitler” är tydligen tankegångar han är obekant med.
Inom vänstern har man gärna tagit fast på Kahnemans vederläggning av den klassiska nationalekonomins grunder. Vilket är alldeles korrekt. Kahneman visar experimentellt bortom alla tvivel att föreställningen om en rationellt kalkylerande, vinstmaximerande individ helt enkelt saknar grund. I verkligheten följer människor ofta helt andra principer – utifrån gällande ekonomiska teorier blir det obegripligt varför samma person som är villig att betala högst 3 dollar för en dekorerad kaffemugg inte vill skiljas från den för mindre än 5. Men här finns så mycket mer att hämta.
Insikterna i Tänka, snabbt och långsamt är betydelsefulla, men vid närmare eftertanke slås man av att de i en hel del fall bara är fullständigt revolutionerande i förhållande till de dominerande vetenskapliga teorierna, medan de inte kommer som en fullständig chock för det sunda förnuftet.
Försäkringsagenter och andra praktiska affärsmän har uppenbarligen sedan länge förstått de reaktionsmönster kring risker och chanser som den teoretiska mikroekonomin till största delen vägrat acceptera till och med efter att de bevisats sanna. Att människor är mer lättlurade och impulsiva i ett bekymmersfritt tillstånd när deras reflekterande ”system 2” är avstängt är välkänt för reklammakare och reklamsäljare sedan länge (se exempelvis Sven Lindqvists klassiska Reklamen är livsfarlig, för en analys av trevlighetens fundamentala betydelse i reklamen, eller Ben Bagdikians The media monopoly, som konstaterar att annonsplats intill starkt engagerande och tankeväckande program är mindre värd än annonsplats intill lekprogram och såpoperor). För att förstå varför teorin om rationella marknadsaktörer överlevt så länge – och fortfarande överlever i många sammanhang, trots klara motbevis – måste man se på vilken politisk funktion den fyller, men det funderar boken inte över. Av massmedierna ofta anlitade experter lyckas sällan bättre än slumpen på att förutsäga den politiska utvecklingen inom olika områden. Men det hänger kanske samman med att de heller inte bedöms och belönas för sin förmåga till träffsäkra förutsägelser, utan för sitt bidrag till tittarsiffrorna?
Som många andra har gjort konstaterar Kahneman att professionella investerare når samma resultat som en apa eller yuccapalm (om än något bättre resultat än amatörinvesterare, som i genomsnitt förlorar pengar). I just det här fallet går han faktiskt utanför mekanismerna i de enskilda hjärnorna och observerar att finansmännens illusioner om nyttan med sin egen verksamhet naturligtvis upprätthålls tack vare ett socialt sammanhang där de hela tiden bekräftas. Men man kan gå ett steg längre: under de senaste årtiondena har allt större del av de producerade värdena i världen sugits upp av finanssektorn. Kan inte det ökande antalet placerare som med allt mer komplicerade modeller och system ägnar sig åt ett meningslöst spel mot varandra ses som ett sätt att få det att verka mer rimligt och mindre uppenbart parasitärt?
Men boken kan också användas för praktisk vägledning. Politisk och facklig aktivism är inte mer immun än någon annan sorts verksamhet för de individuella och kollektiva tankefällor som Kahneman varnat för. Tvärsäkra förutsägelser om en egentligen mycket osäker framtid är exempelvis inte speciellt svåra att hitta i vänsterpressen.
Kahnemans slutsatser om hur ett resonemang framkallar, och dess trovärdighet är beroende av, inre bilder och metaforer bekräftar exempelvis George Lakoffs teorier om metaforens betydelse i politisk retorik. Efter att ha observerat hur studenter påverkades av att lära sig om ett Milgram-liknande experiment, konstaterar han att deras verkliga syn på den mänskliga naturen inte verkar förändras alls av att lära sig psykologisk teori. Ett konkret exempel på hur en specifik person reagerat i experimentet påverkade däremot deras världsbild. Något som den som är intresserad av politisk agitation och propaganda naturligtvis kan lära sig en hel del av.
