I den klassiska sketchen ”Barnjournalen” i programmet Nöjesmassakern från 1985, frågar Sven Melander lilla Anna vad hon önskar sig mest i hela världen. Hon svarar först lydigt en docka, och sedan efter påtryckningar en cykel, mat och så vidare. Melanders mer och mer desperate karaktär får till slut lägga orden i hennes mun. ”Fred” är det rätta svaret. Svenska barn önskar sig fred på jorden. Förutom att driva med journalisters ledande frågor kan sketchen också ses som en, måhända överdriven, illustration av svårigheterna med att definiera vad det betyder att önska och vad som är skillnaden mellan önskan, begär och behov.
De största mästarna kan få alla sina färdigheter att rymmas i den enklaste linje. Den franske filosofen Jean-Luc Nancy har skrivit en liten kort bok, Vous désirez?, som kan läsas av alla, från barn något äldre än Anna till vuxna. Grundfrågan är kyparens: ”Vad önskar ni er?”. Boken kommer i rätt tid. Det är fler än studenter av filosofi eller psykoanalys som behöver fråga sig vad en önskan är i ett samhälle där frågan så ofta kommer tillsammans med ett svar som genererats industriellt: vi önskar oss cyklar, pengar, ny heminredning, hamburgare och så vidare.
Jean-Luc Nancys huvudpoäng är att önskan måste skiljas från termer som omgärdar och inkräktar. Önskan är önskan efter något okänt som vi inte riktigt vet vad det är, och det allra viktiga med önskan är att den existerar. I själva verket garanterar önskan vår existens. Önskan att fortsätta mot något okänt är lika med liv. Den som tappar förmågan att önska slutar att leva. Önskan har inte svar, men den har mening. Jean-Luc Nancy separerar önskan (désir) från behovet (besoin) och lusten eller begäret (envie). Både behov och begär har konkreta saker som sina mål. Begär har vi efter det som vi inte riktigt har fysiskt behov för, men som vi kan identifierat och är sugna på. Han åtskiljer även vilja från önskan. Om vi vill något har vi idén att våra handlingar kan få viljan att bli verklighet och det finns alltså något konkret som viljan siktar mot.
Konsumtionssamhällets objekt, enligt Jean-Luc Nancy, definieras av något som nästlar sig in mellan ett behov och ett begär. Något, kan vi lägga till, som vi också måste fås att vilja. Barnets nappflaska är enligt Nancy urbilden. Säkert inte omedvetet lånar han alltså vad den brittiske psykoanalytikern Donald Winnicott skulle ha kallat ”övergångsobjekt”. Det som är en del av modern men ändå utanför moderns kropp och som hjälper barnet att forma en uppfattning om gränserna mellan sig själv och modern och resten av världen. Genom Jean-Luc Nancy går det att se konsumtionssamhällets ting som övergångsobjekt som aldrig leder till någon övergång men som i stället låser subjektet till industrins produktion. Önskan ska hela tiden ledas till ett begär som kan få fysisk gestalt och sedan maskeras som behov för att framstå som en nödvändighet.
Jean-Luc Nancy accepterar att önskan i grund och botten är önskan efter det omöjliga, det som inte kan fås (fred på jorden, Anna). Men snarare än att låta detta bli något negativt vänder han på resonemanget. Det är bara i önskan efter det omöjliga som det går att överge de givna begränsningarna. Önskan är en kraft, en inspiration och en motor som leder framåt. Vi önskar oss framför allt att bli något som är annorlunda från det vi är, kanske även från det vi känner till. Det finns hela tiden ett uns av galenskap i önskan då den öppnar sig mot oändligheten.
Om frågan är ”Vad önskar ni er?” så går det enligt Jean-Luc Nancy att formulera ett svar som hela tiden samtidigt erkänner att ting och enskilda upplevelser endast kan stilla behov och begär och andra tillstånd där vi längtar eller åtrår något. I detta ligger också en lika enkel som elegant kritik av det materialistiska samhället. Inget fel i att ha behov och begär, tvärtom helt naturligt, men problemen börjar uppstå i samma ögonblick som vi sammanblandar dem med önskningar. När vi nästan vet svaret innan vi har tillfrågats vad det är vi vill ha är det något som inte stämmer. Vi har då blivit färdigprogrammerat av en industriell apparat att låta våra liv levas i banor runt deras produkter som om vi omöjligen kunde ha subjektivitet utan dem. Det gäller snarare att önska att vi kan återerövra vår egen förmåga att önska.
Att definiera begrepp är långt ifrån någon tröttsam akademisk övning i Jean-Luc Nancys pedagogiska hand. Denna ”filosofi för alla” visar också med tydlighet att tänkandet kan vara en radikal handling i en värld där vi uppmanas att följa våra begär.
