Hungerstrejkerna i Gävle, Boden och Holmsund är avslutade och den stora uppståndelsen har lagt sig. Är krisen över nu? Visst fick de svältande löfte att Migrationsverket ska se över deras ärenden?
Nej, afghanerna befinner sig fortfarande mitt i krisen. De ska fortfarande utvisas till ett land som de var beredda att gå i döden, för att komma ifrån. Migrationsverket har bara lovat att om det finns nya omständigheter så kan de få en ny prövning.
Nu behöver de och andra utvisningshotade afghaner vårt stöd mer än någonsin. Ska man kunna riva upp ett utvisningsbeslut genom att hungerstrejka?, undrade många.
Frågan är fel ställd. Ska man fatta utvisningsbeslut som driver människor till hungerstrejk?, är den fråga som borde ställas.
FARR har granskat ett antal av utvisningsbesluten. De flesta är människor ur minoritetsgrupper. (Just de som är särskilt utsatta för hot från extrema beväpnade grupper, krigsherrar och korrupta statstjänstemän i Afghanistan.) De flyr inte för att det är oroligt i allmänhet, utan för att de råkat i en omöjlig knipa. Det kan vara ett barn som kidnappats till tvångsäktenskap eller som våldtagits och därefter hotas med hedersmord. Det kan vara en affärsman vars rörelse milisen vill använda, eller en tonåring som utsetts till självmordsbombare. Det kan vara en hotad konvertit. Huset kan vara nedbränt, fälten kan vara beslagtagna. Nästan alla har familjemedlemmar som dödats.
Utredningarna börjar alltid med att personernas trovärdighet ifrågasätts för att de har så dåliga id-handlingar. De fortsätter med att det ”inte är så farligt” som personen påstår och till slut kommer beslutet att de kan återvända – om inte till hemorten så till Kabul.
Många som passerat andra EU-länder skickas härifrån. Även barn överförs utan hänsyn till vad de upplevt på vägen, trots åratals diskussioner inom EU om hur hårt ungdomar på flykt drabbas av detta. EU-domstolens generaladvokat vill sätta stopp för den hanteringen.
Samtidigt i Afghanistan: Attackerna från väpnade motståndsgrupper ökade med nästan 50 procent första kvartalet i år jämfört med samma kvartal 2012. Målen är nu inhemska i större utsträckning. Flyktingar tvingas återvända från grannländerna och samtidigt ökar antalet internflyktingar inom landet – de är nu nästan en halv miljon. Kvinnor och barn drabbas värst av våldet. Av de ungdomar som förpassats till Afghanistan ger sig många av på flykt igen. De internationella organisationernas rapporter känner vi igen i de öden vi läser om i asylutredningarna. Men asylbesluten bygger på rapporter och ställningstaganden från 2010.
Nu 2013 är de flesta iakttagare ense om att motståndsgrupperna i Afghanistan laddar upp inför att de utländska trupperna lämnar landet, och att läget för mänskliga rättigheter kommer att förvärras.
Försvaret anser att svenska soldaters tolkar kommer att behöva beskydd. Men samtidigt är Sverige berett att svika afghaner som kommit hit för att söka skydd av liknande skäl.
Nu lyder Migrationsverkets fråga till varje person som protesterar mot sitt utvisningsbeslut: Har du nya omständigheter som kan ge dig en ny prövning?
FARR kommer att hjälpa till med detta. Men, återigen, frågan är fel ställd. Rätt frågor ska ställas både till Migrationsverket och till politikerna: Hur många nya omständigheter i Afghanistan krävs innan
Sverige stoppar utvisningarna? Hur många fakta och avståndstaganden behövs för att sluta skicka ut barn och vuxna som söker skydd?
Ge afghanerna skydd i Sverige!
