Språk är makt, inte sällan den typ av makt som vi utövar över oss själva. Det är den del av samhället som varken syns eller luktar, men som lyckas ta sig ända in i vårt väsen för att påverka förnimmelser av verkligheten. Tidigare begrepp kan hjälpa till med att förstå att det inte finns något slumpmässigt i hur språket utvecklas. Fanns det inte en tid då det pratades om medborgare och individer, om patienter och elever? Dessa ”människor” utbildades i institutioner där de fick kunskap. Det kanske till och med var ”lojala” med varandra i samhället på ett sätt som nu framstår som lika patetiskt programmerat att bli musealt som regalskeppet Wasa. I dag finns i stället brukare och kunder, enheter eller humankapital. De minsta kunderna bland oss får kompetenser och färdigheter, ofta från ett skolföretag, och lär sig att lojalitet betyder att vara lydig gentemot arbetsgivaren. Att hålla tyst är en baskompetens i en värld där ”valfrihet” endast betyder större frihet för en kapitalstark minoritet och där militärer kan skickas till strid, inte för att kriga, utan för att skapa fred.
Arne Klyve och Jon Severud har skrivit en bok som både är humoristisk och arg, men först och främst nödvändig. De skildrar hur ”New Public Management”, definierat som en oaptitlig blandning av avdankade näringslivsideal från 1950-talet och ett sovjetiskt styrsystem, infiltrerat det norska språket. Deras Ordbok for underklassen beskriver tyvärr också den svenska verkligheten allt för väl. New Public Manegement är ett nyliberalt projekt som syftar till att få det offentliga samhället att avskaffa sig självt och som sedan utmålar denna process som en rationaliseringsvinst. Det allmänna ska drivas som kapitalistiska företag eftersom det på denna jord inte finns något mera effektivt än det privata näringslivet (kriserna till trots). Medborgaren blir till kund i samhällets företag som ska konkurrera, medan det allmänna samtidigt subventionerar de kommersiella alternativen. Ur detta ska enorma fördelar komma. Allt utmålas som win-win med evangelisk glöd samtidigt som samhällsklyftorna ökar och byråkratin växer. De som hamnar vid sidan av är missbrukare i vid bemärkelse: de är misslyckade brukare.
Det vi kan kalla ”högerspråk” har två huvudegenskaper. Först och främst bryts kollektivet ned till diskreta ”enheter” som kan fås att passa in i ekonomiska utvärderingsmodeller, oavsett hur absurd denna förmenta rationalism är. Alla andra världen förutom de ekonomiska offras. Sedan sprids en riklig dos cynism över den nya samhällsordningen, oblygt inspirerad av propagandamaskinen i George Orwells 1984. Nedskärningar blir ”omorganiseringar”, ”frihet” är något som står i proportion till plånboken. Individen ”äger” själv ansvaret för sin framtid. Svårt att hitta jobb? Förmodligen har du misslyckats med ditt positiva tänkande. Som tur är kan samhället anställa en hel yrkeskår för att säga att det är ditt eget fel. Klyve och Severud briljerar i definitionen av ”Coachning”, högerspråkets stormtruppsideologi: ”populært og kostbart semiprofesjonelt kvakksalveri”. Det är här som New Public Manegement möter New Age med katastrofala följder. Inte undra på att ”Upplysning” är ett arkaiskt begrepp från 1700-talet utan moderna ersättningsord.
Ordbok for underklassen beskriver träffande språk som maktteknik. Boken blir till en manual för alla som vill förstå den rådande nyliberala maktordningen, vilken utgör ett direkt hot mot den allmänna sfär som tillhör medborgarna. Den tydliggör det som hellre verkar i det fördolda och blir till en appell för en återerövring av språket. Men samtidigt ligger inte lösningen enbart i, som författarna ibland verkar mena, en återgång till de ord som sållats bort. Det behövs också nya ord för en ny tid med nya utmaningar, ord som strävar att motverka bilden av individen som kund och samhället som ett stort företag. Det måste också vara ord som hela tiden menar vad de säger och inte motsatsen.
Morten Strøksnes beskriver i bokens förord en utveckling där staten har efterapat näringslivet till en sådan utsträckning att det börjar bli svårt att skilja dem åt. Ideologin må vara höger, men resultatet är nog så sovjetiskt när statstjänstemän tar på sig den stora visionär-rocken och pekar med hela handen mot den enda rätta vägen i rädsla för att inte göra fel. Sjukdomen sprider sig genom samhällskroppen ända ut till de utrotningshotade humanisterna på universiteten som spenderar sin tid med att söka pengar med nyspråkets värdeord och nervöst väntar på att bli utvärderade enligt illa anpassade statistiska modeller. Han frågar sig i vanmakt: hur kunde detta kunde ske? Det är dags att vi alla frågar oss det samma och på allvar funderar på hur ett alternativ till högerspråk. Vägen till återerövrad makt asfalteras med ord.
Axel Andersson
[email protected]
