Gilles Deleuze är den filosof som efterträdde Jacques Derrida som det hetaste namnet i kontinentalt inriktade teorikretsar. Numera är hans ovanliga begreppsvärld en del av vardagsspråket på akademiska institutioner, inom motståndsrörelser och i konstsammanhang. Talande är att det finns en serie på förlaget Continuum i vilken böckerna heter Politisk teori efter Deleuze, Teologi efter Deleuze, Musik efter Deleuze, och så vidare enligt samma mönster. Deleuze är något som redan har hänt. Till och med den israeliska armén använder sig av honom för att utveckla strategier. I sin nya monografi Deleuze – tänkande och blivande har filosofen Fredrika Spindler, verksam vid Södertörns högskola, struntat i fenomenet Deleuze och i stället försjunkit i hans texter. Resultatet, bok nummer tre i en serie som tidigare avhandlat Spinoza och Nietzsche, är en noggrann studie som visar stor förtrolighet med sitt ämne.
Boken är inte en introduktion utan ett antal självvalda nedslag i det Deleuziska tänkandet. Framställningen är som sig bör icke-linjär, och det uppstår möten mellan begrepp från olika verk. Det finns också självreflexiva element. Spindler tänker tillsammans med en annan filosof över vad det innebär att tänka tillsammans med en annan filosof.
Det finns många Gilles Deleuze, och det är inte alla utan endast några av dem som Spindler här lånar sin röst åt. Något annat vore knappast möjligt eller önskvärt, men det kan vara värt att minnas för att slippa onödig frustration över uteblivna aspekter. Närvarande är inte främst den filosof som koncentrerar sig på materia-energins flöde i berggrunder och hamnstäder, utan snarare den som manar till reflektion över filosofins möjlighetsvillkor. Men också maskinontologi och kroppar avhandlas.
I ett av de starkaste avsnitten skriver Spindler om det filosofiska språkets rumslighet. I den västerländska traditionen, med Descartes som främsta exempel, har tanken ställts i kontrast till den tröga materian. Själen har setts som en substans utan utsträckning. Tesen kräver alltid en grund att stå på, problemet har flera nivåer, och distinktionen har sin ”å ena sidan … och å den andra”. Försök föra en diskussion om något filosofiskt ämne i tio minuter utan att använda rumsliga metaforer, så kommer det att bli tydligt i hur hög grad tanken är beroende av rummets dimensioner.
Tanken är förankrad i rummet, men kan den uppfinna nya sätt att verka på? I stället för ett tänkande som söker stadga sig och bygga på solid grund uppmuntrar Deleuze till ett tänkande som rör sig nomadiskt. Spindler frågar hur ett nomadiskt tänkande gestaltar sig, ”i vilket rum och i vilken begreppslighet tar det form, när rötter vill omformuleras som rutter”.
Det radikala och våldsamma i de presenterade tankarna betonas om och om igen. Oberoende av om beskrivningen är berättigad eller ej, så är det svårt att inte bli en smula misstänksam mot ett tänkande som ständigt behöver påpeka sin egen kraft. Efter en stund blir det också tröttsamt med upprepade avfärdanden av allt som är fast, stillastående och färdigt. Precis som den cartesianska tanken måste definiera sig mot det utsträckta rummet tycks det blivande här behöva definiera sig mot det fixa. I stället för att sväva ovanför marken och ropa ”Titta! Jag flyger!” så önskar jag att den bevingade skulle ta sig iväg till nya, tidigare oåtkomliga platser.
Deleuze själv menade att man inte ska fråga vad en text betyder, utan vad den gör och vad man kan göra med den. Det viktiga är hur texten kan göras till ett verktyg – och sedan hur verktyget ska hållas i för att bli ett vapen. Deleuze – tänkande och blivande sporrar dock inte till handling så mycket som den inspirerar läsaren att tillfälligt stanna upp och se sig omkring inuti Deleuzes verk. Man kan invända mot användningsimperativet att ju bättre vi förstår en text, desto mer kan vi också göra med den. Det är ofta svårt att omedelbart se hur något kan användas, och därför behövs det undersökningar som Spindlers, som inte bara förklarar texter utan också umgås med dem och lockar fram nya sidor.
