Det var någonting med doktorns attityd som irriterade mig. Jag hade drabbats av en parasit under en resa och han ville få mig att tycka att det var något naturligt. Att vi till stor del består av bakterier och parasiter och att vi lever av varandra. Att jag hade föga glädje av just den här parasiten verkade han inte bry sig om.
Jag tyckte ännu sämre om hans förslag till botemedel. Ännu en parasit. En parasit som skulle leva av den första parasiten och på så sätt göra den svagare. Den nya parasiten skulle givetvis även den leva av mig, men doktorn hävdade att den sammanlagda påfrestningen på min kropp skulle minska. Jag skulle visserligen fortsätta vara sjuk, men sjukdomen skulle hållas under kontroll. Jag skulle fortsätta vara trött och svag eftersom parasiterna konsumerar det mesta av den näring jag sätter i mig och den energi jag trots allt producerar. Men inte lika svag som om jag bara haft en parasit.
Två månader senare har jag inte bara vant mig. Jag betraktar också parasiterna, som jag döpt till M och S, som något oundvikligt och självklart. Jag betraktar dem till och med som en sorts medmänniskor. Eller kanske medorganismer. Eller organismindivider. Jag har accepterat dem, börjat resonera med dem och försöker komma fram till konstruktiva lösningar tillsammans med dem. Jag tar ansvar. Trots att det kan vara jobbigt ibland. M är verkligen en parasit i ordets rätta bemärkelse och S skulle jag snarast beskriva som en skvallerbytta och ögontjänare.
Häromdagen berättade S att M planerar att intensifiera sin verksamhet under de perioder jag sover. M tänker stoppa in ett sugrör i örat för att suga ut den extremt näringsrika substans som skyddar min hjärna. S menade dock att detta inte var något problem, att det till och med kunde vara nyttigt då jag hade för mycket substans och utsugningen skulle leda till att trycket mot hjärnan minskade och den svåra huvudvärk jag då och då drabbades av skulle lindras. Så länge det skedde under kontrollerade former alltså. Med kontrollerade menade S att det borde föras in ett sugrör i andra örat också, för att reglera det andra. S erbjöd sig frikostigt att sköta den uppgiften. Men det var givetvis lögn. Huvudvärken försvann inte utan blev bara värre. Dessutom kunde jag inte sova av allt sörplande. Parasit M måste bort.
Jag beslöt mig för att strunta i läkarvetenskapen och ta saken i egna händer. Jag hällde gift i örat innan jag gick och la mig. Men bara i det ena. Jag hade inte hjärta att ta kål på S också. När jag vaknade var M borta. Men borta som i försvunnen, inte död. S måste ha skvallrat. Inte nog med det. När jag inventerade de skador som M åsamkat mig gjorde jag en fruktansvärd upptäckt. M hade tagit med sig min lever. Jag tog genast upp problemet med S som ju också i högsta grad borde vara orolig. Nu får det vara stopp på stölder av vävnad, organ och kroppsvätskor. Men till min stora förvåning höll inte S med mig. Visserligen menade S att vi skulle få det svårt utan min lever. Men förbud löser ingenting, utan skapar bara nya problem och ger incitament till mindre transparens och kortsiktighet. Det måste finnas drivkrafter. Utrymme för pigga entreprenörer att hitta effektiva lösningar.
S avslutade med att kalla mig systemkramare och stoppade in sitt sugrör igen.
