Drygt två timmars bilresa väster om Chiles huvudstad Santiago, i den strategiskt viktiga hamnstaden Valparaíso längs Stillahavskusten, leker nioåriga Mario Izquierdo med sina vänner utanför familjens hus. Det är en dag i september och året är 1973.
På avstånd hör pojken något som låter som gevärsskott och snart lägger sig ljudet av flygplansmotorer över gatorna. Oroliga föräldrar ropar in sina barn från lekplatser och fotbollsplaner. Via radioapparaterna nås Chiles befolkning av nyheten att militären, under ledning av general Augusto Pinochet, attackerat presidentpalatset. Senare samma dag tar den folkvalde presidenten Salvador Allende sitt liv efter ett radiotal till befolkningen. I byar och städer runt om i landet utbryter panik. Under de följande dagarna arresteras, torteras och avrättas tusentals vänsteranhängare och fackligt aktiva samtidigt som en våg av flyktingar i desperation försöker lämna landet. Santiagos stora fotbollsstadium används som läger för arresterade regimkritiker eftersom landets fängelser är överfulla. Efter tre dagar har militären tagit kontroll över landet.
Det har gått 40 år men trots att Mario Izquierdo bara var ett barn vid den blodiga militärkuppen minns han fortfarande allt väldigt klart.
– De dödade mig visserligen inte, men de tog mitt liv ändå. Det kan jag aldrig förlåta, säger han och berättar att resten av familjen, tre syskon och föräldrar, fortfarande bor kvar i Chile.
Själv bor Mario Izquierdo i Gävle där han är fackligt aktiv och engagerad inom Vänsterpartiet. Han kom till Sverige 1986 efter att ha levt gömd i hemlandet ett par år i väntan på att lyckas ta sig ut.
Det dröjde fram till gymnasieåldern i början av 1980-
talet innan Mario Izquierdo började engagera sig politiskt i hemlandet. Något som var förenat med livsfara i den stenhårda militärdiktaturen.
Salvador Allende valdes till Chiles president i november 1970 som ledare för vänsterkoalitionen Unidad Popular. I USA, där Nixonadministrationen redan långt innan valrörelsen haft ögonen på Allende och socialistpartierna i landet, började flera högt uppsatta företagsledare och tjänstemän oroa sig för att amerikanska storbolag med verksamhet i Sydamerika skulle komma att förstatligas av den nya socialistregeringen. Den chilenska högeroppositionen hade vid tiden för kuppen under flera år tagit emot stora summor pengar i stöd från såväl amerikanska storföretag som av CIA.
Efter valsegern började Salvador Allendes arbete med att reformera det chilenska samhället. Ekonomin gick bättre med den socialistiska politiken. Men Allendes nära förbindelser med Kuba och Fidel Castro skrämde landets höger som också, precis som amerikanerna, fruktade planerna på förstatligandet av delar av näringslivet. 1972 gick flera stora åkeriägare ut i strejk, även då ekonomiskt stöttade av USA, vilket orsakade kaos i det chilenska samhället.
– Det var ofta som min pappa inte kunde ta sig till jobbet då bussarna inte gick eller när lastbilar blockerade vägarna. Det orsakade långa köer i livsmedelsbutikerna och någonstans förstod man att något var på väg att hända, säger Mario Izquierdo.
Samtidigt sökte militären gång på gång igenom familjen Izquierdos hem. En ingift släkting hade arbetat inom Allendes parti och var efterlyst av den fruktade hemliga polisen Direccíon de Inteligencia Nacional.
Några år senare kom Mario Izquierdo i kontakt med ungdomar på universitet som arbetade politiskt inom den underjordiska oppositionen. Resorna till huvudstaden blev allt fler och efter att ha fängslats en kortare tid tvingades Mario gömma sig för att inte
gripas igen. Genom sina kontakter lyckades han efter några år
av politiskt arbete ta sig till Sverige.
De första åren beskriver han som förvirrade. Som chilensk flykting var man hela tiden tvungen att vara på sin vakt, särskilt som familjen fortfarande befann sig i Chile. Landets säkerhetstjänst försökte med varierat resultat infiltrera exilchilenare runt om i hela världen.
– Det finns saker jag fortfarande inte vill prata om när det gäller mina år som politiskt aktiv i Chile. Men flera kamrater försvann och mina första år här präglades av en stor försiktighet och tystnad. När jag tänker tillbaka på vad som hände i september 1973 är det med stor sorg, säger han.