Efter att jag fått sparken från mitt första jobb luffade jag runt i Europa. Jag hamnade på Ibiza där några engelsmän bjöd med mig på en fest i en vik på norra sidan av ön. De hade fixat ett rejält ljudsystem och spelade bland annat en dansant och rå popmusik med släpig sång med tydlig brittisk accent. En musikstil som kom att döpas till Madchester eftersom banden – som Happy Mondays, 808 State, A Guy Called Gerald, The Charlatans och Stone Roses – kom från staden Manchester. Särskilt Stone Roses var stilbildande, inte bara musikaliskt. Alla med minsta självaktning ville klä sig, se ut, röra sig och röka på precis samma sätt som bandets frontman Ian Brown. Alla dansade till madchester.
Många menar att 1980-talet tog slut i samma stund som Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” spelades på MTV för första gången. Men 80-talet – denna mörka tidsålder med ett nyliberalt systemskifte som hade den dåliga smaken att även färga av sig på kulturen – tog slut när vi började dansa till house, techno och madchester på klubbar, stränder, i tomma lagerlokaler och under motorvägsbroar. Det var som om någon sa till 80-talet att ta sin företagssponsrade sexism och rasism, sin vidriga arbetsetik och konstgjorda exklusivitet och dra åt helvete.
I fredags hade Made of Stone, en dokumentär om Stone Roses, premiär. Förutsättningarna för att göra en intressant film om en historisk milstolpe har alltså varit löjligt goda. Inte minst med tanke på att Shane ”This is England” Meadows, som ju levererat både stilsäkra och relevanta tidsdokument tidigare, regisserar.
Made of Stone är också väldigt bra. I ungefär fyra sekunder. Sedan inser jag att det inte är den 25-årige popguden Ian Brown som kommer lufsandes framför scenen, utan den dubbelt så gamla ravepensionären. I stället för att ta sig an en pophistorisk skatt har Meadows nämligen gjort en film om Stone Roses återföreningsturné 2012. Visst finns det några klipp från tiden då bandet fortfarande var världens viktigaste. Men merparten handlar om ett gäng mysiga gamla gubbar som jammar framför en ohälsosamt imponerad Meadows. Det är mördande tråkigt. Jag kan inte tänka mig att filmen tilltalar några andra än fanatiska Stone Roses-fans som inte utvecklats intellektuellt det senaste kvartsseklet. Vilka det i och för sig, av filmen att döma, verkar finns många av.
Missförstå mig inte. Jag älskar Stone Roses. Folk får gärna hålla på med musik till de blir 146. Men vi får inte veta någonting nytt. Inte lära känna bandet. Det mest spännande som händer i filmen är att trummisen Renis medhörning inte fungerar.
Made of Stone är inte bara den minst intressanta dokumentärer jag sett. Med tanke på förutsättningarna är den dessutom det största antiklimax Manchester åstadkommit sedan David Beckham brände den där straffen mot Portugal i EM 2004. Så cirkulera. Här finns inget att se. I helgen spelar med största sannolikhet 20-talets första band på en fritidsgård någonstans. Leta reda på dem i stället.
