För mig är The Grandmaster berättelsen om två tavlor. Den ena hänger bredvid mitt skrivbord och är en inramad affisch från den vackraste film jag vet, Wong Kar-wais In the Mood for Love. Den andra tavlan hängde på en kampsportsklubb i Bollmora centrum för en herrans massa år sedan. Det var ett fotografi av en gammal kinesisk man. Vi inledde och avslutade varje träningspass med att hälsa på tavlan som föreställde Ip Man, en av grundarna till stilen Wing Tsun. I övrigt fanns inga traditionella inslag i träningen förutom en pass på torsdagar då det tränades former, en sorts dans där man utför grundläggande tekniker i luften. Men de passet var det nästan aldrig någon som gick på.
Klubben var väldigt inriktad på kampen skulle vara realistisk. De bjöd ofta in utövare från andra klubbar och sporter för att se om de kunde sno någon effektiv teknik. Det fanns en respekt för det som varit men också en vilja att anpassa sig till nya situationer, hämta nya intryck och genast göra sig av med sådant som inte fungerar. Tekniker som inte funkade tränades aldrig mer, sedan spelade det ingen roll om de så hade uppenbarat sig för självaste Ip Man i en dröm. Klubben skulle komma att fostra flera personer som senare blev pionjärer inom nya sporter och tävlingsformer som MMA, Shotfighting och brasiliansk jiu-jitsu, som ju också blandar, lånar och stjäl ogenerat.
Att just Wong Kar-wai gör en film om just Ip Man är följaktligen en nästan ofattbart stor händelse i min värld och jag är så partisk att jag aldrig fått recensera den om jag inte råkat vara kulturredaktör och bestämmer sådant själv.
Hursomhelst. The Grandmaster är snarare än biografi över kung fu, än över Ip Man som spelas av Wong Kar-wais radarpartner Tony Leung. Faktum är att showen ganska snart stjäls av dottern till en gammal kung fu-mästare. Gong Er, spelad av Ziyi Zhang, lyckas vara både normbrytande och den bästa fightern i filmen. The Grandmaster handlar i stället om hur modern kung Fu skapas genom att slå samman olika kampformer, prova dem mot varandra och mot verkligheten, behålla det som visar sig fungera och genast göra sig av med resten. Precis som alla sund kampsport fungerar alltså.
En gammal läromästare tänker dra sig tillbaka och behöver en efterträdare. Denna utses självklart genom att låta potentiella kandidater göra upp handgripligen. Mästaren har lärt sin främsta elev hälften av vad han vet och sin dotter, Gong Er den andra hälften. En helt annan hälft dessutom. Könsnormativt nog har eleven har fått lära sig det brutala och påstått effektiva, medan dottern fått lära sig det vackra, konstnärliga som inte fungerar lika bra när det gäller att besegra en motståndare. Ett antagande som hon motbevisar gång på gång. Alla mellan Ip Man, Gong Er, eleven Ma San, ett antal unga uppkomlingar och gamla fyllon helt utan respekt för varken god ton eller traditioner gör upp om mästartiteln.
Mitt bland allt det här utspelar sig Ip Mans bitvis tragiska livsöde – och som alltid när det gäller Wong Kar-Wai – den vackraste kärlek som aldrig realiseras. Ip Man kämpar sig igenom ett oroligt Kina som under större delen av filmen ockuperas av Japan. När ockupationen är över och revolutionen tar vid flyttar Ip Man till Hong Kong precis som många andra kung fu-utövare. På vissa gator låg klubbarna vägg i vägg och Wong Kar-wai hade ursprungligen tänkt att låta hela filmen utspela sig på en sådan gata.
En av de unga människor som klev in på Ip Mans klubb för att lära sig kung fu var för övrigt en viss Bruce Lee, som skulle komma att bli en superstjärna både inom kampsport och film. Förutom att sprida kung fu över världen spelade han huvudrollen i fem numera legendariska kung fu-filmer, varav två hade premiär efter att Lee avlidit under mystiska omständigheter bara 33 år gammal. Men det är en helt annan historia.
Jag är visserligen högst partisk, men vågar ändå påstår att The Grandmaster är en fantastisk film. Episk i ordets bästa bemärkelse. Att se filmen är som att sitta i kung fus knä och höra mer eller mindre sammanhängande och trovärdiga anekdoter från barndomen. Eller att drömma en oerhört vacker mardröm. Jag bryr mig inte om att den är fragmentarisk, att det hoppas fram och tillbaka i tiden på fullkomligt ologiska vis eller att vissa trådar bara försvinner ut i tomma intet. Det spelar ingen roll att filmen bryter mot i stort sett alla regler, åtminstone västerländska sådana, för hur man skapar fungerande handling. För det är ju trots allt så – och jag tar mig friheten att förvanska ett av Bruce Lees mest kända citat nu – att en kung fu-film inte handlar om något. Den bara är.
