Västvärldens bankkris och efterföljande proteströrelser som Occupy har lett till ett förnyat intresse för frågor rörande skuld. Vad är skuld? I boken Skuld förklarar David Graeber att vi inte förstår vad skuld betyder, att det är en ideologisk konstruktion. De med minst makt krävs på hela de utlånade beloppen med moraliserande argument som visar sig gälla enbart för dem. Till detta kan vi lägga till att så länge det finns skuld verkar det finnas syndbockar. Enligt nyliberala tänkare var det välfärdssamhällena som måste reformeras efter bankkrisen som om det var de, och inte nyliberalismen och bankväsendet, som var ansvarig för situationen.
Skulder kan också ses i relation till gåvor. I början av 1900-talet var det populärt att spåra marknadsekonomins ursprung till äldre tiders ”gåvokulturer”. Antropologen Marcel Mauss skrev till exempel om vissa nordamerikanska ursprungsbefolkningar som hade ekonomier baserade på gåvan. I varje gåva fanns en motgåva inskriven: mottagaren stod i skuld och var tvungen att någon gång ge en tillbaka. Det gick till och med att krossa en fiende ekonomiskt genom att ge dem alldeles för stora gåvor.
Mauss var fascinerad av hur nära ordet gåva i de forngermanska språken låg till ordet ”gift”. I modern svenska lever den senare betydelsen endast kvar i ord som ”hemgift”. Varje gåva är därför ”förgiftad” eftersom den alltså kräver en motprestation. Utökandet av den ekonomiska analysen ledde också till olika försöka att komma bort från den ekonomiska marknaden som modell för social interaktion.
Filosofen Jacques Derrida förslog 1991 att den moraliska gåvan, en ”ren” gåva som inte var förgiftad, skulle vara en gåva som varken givaren eller mottagaren förstod som en gåva. Detta skulle ta bort behovet för att ge en motgåva som vi kanske inte ens önskade att ge.
Nyliberal retorik använder begreppen gåva och skuld för att cyniskt moralisera. Välfärdssamhällets sociala bidrag kan således presenteras som en present som kräver en motprestation, gåvan sätter mottagaren i skuld. Som mottagare av sociala bidrag ska vi inte bara vara tacksamma utan också uppföra oss på sätt som regleras av staten, trots att bidragen kommer från skattepengar som vi själva kanske har betalat in under långa perioder. Om vi inte ger denna motgåva, även om den är symbolisk, kan gåvan dras in.
Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesman för Socialdemokraterna, underströk nyligen i debattartikeln ”Skiljelinjen är tydlig inför valet 2014” i Svenska Dagbladet att partiets ”vision” var att ungdomar piskades upp i ”beska” ottan, som om de då visade att de hade gjort sig förtjänta av utbildning eller åtgärd.
Välfärdssamhällets gåvoekonomi verkar leda till ett utökande av statens disciplinära funktion, trots att nyliberalismen ofta vill hävda att den motsätter sig den samma. Men det finns givetvis skillnad på bidrag och bidrag, liksom folk och fä. Skattesubventionerade bidrag inom ramen för Rot och Rut verkar till exempel inte kräva någon motgåva, inte ens någon tacksamhet.
Om vi tänker en vända till med Mauss och Derrida går det att argumentera för att målet inte alls behöver att vara en flykt från ekonomin, det är snarare än fråga om vilken ekonomi vi talar om. I vad vi skulle kunna kalla en ”moralisk ekonomi” vore skulden inbegripen i givandet av gåvan snarare än i mottagandet. Det skulle inte finnas någon anledning att moralisera, lika lite som vi har anledning att moralisera när vi betalar skatt.
Låter det komplicerat? Om det inte går att omskola sociala myndigheter till ursäktande myndigheter finns det som tur är alternativ. Graeber förslår en återgång, på det internationella planet, till den gamla judiska sedvänjan att efterskänka skulder vissa år. Detta är visserligen en god idé, men när det gäller att få bukt med myndigheters moraliserande framstår medborgarlönen som det mest realistiska alternativet. Medborgarlönen skulle också kunna ses som en formalisering och elaborering av Graebers koncept ”grundkommunismen” enligt vilken vi delar med oss av det nödvändiga i full visshet om att vår nästa kommer göra det samma.
Oavsett vilka lösningar vi än kommer fram till är det viktigt att inte glömma bort vem som står i skuld för den nuvarande krisen. Det behövs inga syndabockar när det finns så många skyldiga. Det finns heller ingen anledning att subventionera kapitalet eller de bättre bemedlade med skattepengar, presenter som mottagarna är oförmögna att se som gåvor, vare sig vi ursäktar oss först eller ej.
Att hävda att västvärldens ekonomier skulle gå i botten om allmänna medel inte flödade in i banker är en tankesaltomortal utan dess like, vi befinner oss där vi befinner oss på grund av nyliberalernas oförmåga att förstå varken ekonomi eller moral och inte tvärt om. Den som är satt i skuld är icke fri, gillade Göran Persson att säga. Låt oss hoppas att de också gäller de skyldiga.
