I den senaste tragedin med hundratals döda flyktingar utanför Italiens kust har vi påmints om landets obehagliga lagstiftning på området. Inte nog med att de överlevande hotas av bötesstraff för att ha försökt ta sig in i Italien illegalt – det är också förbjudet för italienska fartyg att undsätta flyktingar i sjönöd. I försvaret av […]
I den senaste tragedin med hundratals döda flyktingar utanför Italiens kust har vi påmints om landets obehagliga lagstiftning på området. Inte nog med att de överlevande hotas av bötesstraff för att ha försökt ta sig in i Italien illegalt – det är också förbjudet för italienska fartyg att undsätta flyktingar i sjönöd. I försvaret av Europas gränser mot desperata kvinnor och barn har man alltså upphävt en av de starkaste hederskoderna till sjöss: att hjälpa fartyg i nöd.
Lagen stiftades 2002 under en av Berlusconis regeringar. Justitieminister var då Roberto Castelli, från det högerradikala och främlingsfientliga partiet Lega Nord. Tidigare hade företrädare för samma parti på högerpopulistiskt manér krävt att marinen skulle sänka flyktingfartyg som vägrade vända trots varningsskott.
I dag vajar en svart flagga i hamnen i Lampedusa. På den har någon skrivit ”vergogna” – skam. Tankarna går osökt till de danska fiskare som med fara för sina liv hjälpte judar över Öresund under den tyska ockupationen. Det mod de visade är själva definitionen av civilkurage. Något åtminstone de fiskare som underlät att undsätta de drunknande utanför Lampedusa verkar ha saknat.
Murarna kring Europa blir alltmer konkreta och svårforcerade. Per Sandberg, Fremskrittspartiets vice ordförande och troligen snart minister i Norges regering, har krävt en mur mellan Grekland och Turkiet för att hålla asylsökande ute ur EU. En mur mellan Turkiet och Syrien är under uppbyggnad, just för att hålla flyktingar ute.
I Sverige agerar människor för att stoppa avvisningar, samtidigt som ansvarig minister talat om ”flöden” och samtidigt som polisen fortsätter sina kontroller av människor med ”utländskt” utseende – bara lite mer sofistikerat än i vintras. Senast i tisdags filmades poliser i byggarbetarkläder i Rågsved i södra Stockholm när de grep riktiga byggnadsarbetare som saknade papper. Den här gången ansträngde poliserna sig att uppträda korrekt åtminstone mot de människor som filmade – tidigare har människor som försökt dokumentera liknande insatser hotats och tvingats radera filmen. Senast härom veckan greps en ung man som filmade polisbrutalitet mot fotbollssupportar på tåget mellan Helsingborg och Malmö. Han misshandlades tills han berättade koden till sin mobiltelefon, så att poliserna kunde komma åt att radera den komprometterande filmen.
Att filma polisbrutalitet är att visa civilkurage. Att försöka hjälpa människor som flyr att ta sig till Europa och att försöka hindra att de slängs ut igen är att visa civilkurage. Att stå upp mot missförhållanden och säkerhetsbrister på arbetsplatsen fast man riskerar att förlora jobbet är att visa civilkurage.
Civilkurage har ett pris, vilket inte minst människor som försökt filma poliser kan vittna om, eller den man som tvingades ligga på motorhuven på en polisbil i över tre kilometer i samband med protester mot en avvisning vid flyktingförvaret i Kållered utanför Göteborg förra sommaren. Att hjälpa andra utan att ta en risk för egen del är berömvärt, men kan inte räknas som civilkurage.
En som betalade ett högre pris än många är syndikalisten Björn Söderberg, som slog larm om nazistisk infiltration i LO-facket på sin arbetsplats. För detta mördades han den 12 oktober 1999 av tre nazister.
Till Björn Söderbergs minne firas varje år den 12 oktober civilkuragets dag. Slut upp i de manifestationer som hålls på olika håll i landet, eller ägna helt enkelt Björn Söderberg en tanke. Men framför allt – agera i vardagen som han skulle ha gjort.
