Gender Reel har även i år vandrat från Kalifonien, via Oregon och Minneapolis mot dess födelseort Philadelphia i Pennsylvania. Grundaren Joe Ippolito definierar sig som en passionerad aktivist och transgenderman med vardagsyrkestitel psykolog. Han säger när vi träffas i Philadeplphia en dag i slutet av september när festivalen just är över, att syftet med de filmer, föredrag och uppträdanden som erbjudits publiken, såklart är ämnade att öka synligheten av transgenderpersoner och deras roll i samhället.
– Jag älskar människor och jag älskar att skapa film. Filmduken är ett utmärkt redskap när man vill lära sig något nytt om sina medmänniskor. Och att lära ut.
I slutet av september fick Joe Ippolito för fjärde året i rad en smalfilmsfestival att gå ihop sig utan någon större hjälp av sponsorer. En gissning är att han lagt ut dryga 2 000 dollar och det är vad han tror han kommer får tillbaka på biljettintäkter och donationer. Planeringen inför nästa års festival har redan börjat. I år representerades fyra nationer. Förutom USA kommer de från Serbien, Australien, Hong Kong och Singapore. Men han ser en global potential.
– Jag skulle bli överlycklig om jag fick ett bidrag från Sverige nästa år.
Under årets festival visades 22 nygjorda filmer. Även om alla kretsat kring transteman så fanns det där innanför en hel färgskala av andra ämnen. Några handlade om transbarn, unga och alternativa familjer. Andra berättade om transpersoners erfarenheter i olika delar av världen. Eller transpersoner som talade ut om sin könsomvandling. Och givetvis porr.
– Porr och erotik är två viktiga politiska ämnen för oss. Och porren vi visar här handlar mycket om att driva med den konventionella mannens blick. Det är en icke konform queerporr som vill belysa våra förväntningar och samtidigt roa.
Joe Ippolito ser alla filmer som visas på festivalen som informativa såväl för de som inte lever inom dessa ramar som för alla andra eftersom det är en filmfestival tillägnad det överskridande. Han vill åt det totalqueera. En arena där vi inte längre kan ta någonting för givet.
Det svåraste, tycker han, är att balansera publikens olika intressen. Han vet att besökarna väntar sig det som de inte får någon annanstans. Och det finns så många olika sorters människor under ett transparaply. Transmän, transkvinnor, transmänniskor av annan etnicitet, genderqueers, queers, och så vidare.
Joe Ippolito visar även en egen film under festivalen, Growing old Gracefully: The Transgender Experience. Filmen handlar om att åldras som transperson. Idén väcktes i samband med att han fyllde 40 år, och förstod att han inte var odödlig. Att han kanske skulle behöva ta hjälp av andra människor för att klara av sin vardag en dag. Han ville göra en film om hur det är att bli gammal i USA om man inte tillhör normen. När man är hänvisad till folks välvilja, trots fördomar och okunskap.
– Jag förstår att ni i Sverige har ett helt annat trygghetssystem. Men här, om vi inte har barn eller familj är vi helt utelämnade till oss själva. Det är ett problem som inte fått någon direkt uppmärksamhet förut, i alla fall inte i transkretsar.
Professionaliteten hos filmmakarna varierar, medger han. Vissa filmer är gjorda av yrkesaktiva, kända regissörer. Andra är producerade av studenter eller vanliga amatörfilmare som gjort sin första film. Men en sak slår han fast. Det här ska vara en tillgänglig festival.
– Budskapet är ofta viktigare än kvaliteten.
Amatörer ska alltså inte skrämmas bort om det finns något viktigt att berätta. Och det finns så mycket att tala om, så många oskrivna blad om så många människor som inte berättat sin historia om exempelvis hur det gick till när de bytte kön. Eller gick på sin första dejt.
– I framtiden hoppas jag kunna arrangera en ”onlinefilmfestival”. Så att folk kan sitta hemma och följa filmer som de har betalat för att se i realtid. Man ska inte behöva bo i en storstad för att ta del av min filmfestival. Det kanske till och med finns ett större behov på landsbygden där man inte har så många att fråga om det ”onormala”.
