Den amerikanska författaren Djuna Barnes – född 1892, död 1982 – är i dag, även om hon fått en viss kultstatus, en relativt bortglömd författare. Bilden av författaren Djuna Barnes är dessutom personfixerad, sexualiserad och exotiserad på ett sätt som gör att hennes texter nästan reduceras till accessoarer. De många målande beskrivningarna, ofta kompletterade med fotografier, av den modemedvetna och stiliga Barnes har gjort henne till en levande bild av 1920- och 30-talens bohemiska dekadens, medan hennes manliga samtida, som till exempel vännen T.S. Eliot, tillskrivs tidens litterära omvälvningar.
Ändå är Djuna Barnes en av modernismens mest egensinniga röster, i den mån hon kan kallas modernist. Faktum är att hennes texter, liksom de gåtfulla och lite groteska karaktärer som befolkar dem, gör motstånd mot varje försök till kategorisering och klassificering. Beskrivningen av henne som en feministisk författare och som en pionjär inom skildringen av lesbisk kärlek är lika problematiska, på grund av den ambivalens som genomsyrar alla hennes skildringar av sexualitet.
Djuna Barnes växte upp i en dysfunktionell familj med många syskon och en far som hade två familjer: Barnes mor och syskon och en annan kvinna och de barn han fick med henne. Den mest inflytelserika kvinnan i den unga Djuna Barnes liv var inte modern, utan den karismatiska farmodern Zadel, som själv varit författare.
Barnes började som skribent i tidningar som Brooklyn Daily Eagle, New York Press och Chicago Tribune. Redan som författare till intervjuer och reportage stack hon ut med sitt karaktäristiska språk och sin speciella humor.
Ett av Djuna Barnes tidiga skönlitterära verk, och också en av hennes mest problematiska, är The Book of Repulsive Women (1915), en bok på vers med illustrationer i art nouveau-stil som påminner om Aubrey Beardsley. Verserna berättar med stor sexuell frispråkighet och fokus på det kroppsliga om olika kvinnor. Redan här präglas Barnes litterära stil av det groteska, som kan härledas både till Rabelais och till dekadensen. Liksom hos många manliga dekadenta författare framstår här verkligen den kvinnliga sexualiteten som något frånstötande, men samtidigt finns det i The Book of Repulsive Women, liksom i alla Barnes texter, en ambivalens och en antydd ironi som problematiserar en sådan läsning.
1928 kom romanen Ryder, en vanvördig och provokativ dekonstruktion av kärnfamiljen, skriven på en blandning av prosa och elisabetansk vers med tydliga influenser från 1300-talspoeten Chaucer. Ryder är namnet på en familj bestående av två kvinnor och en man vars omättliga sexuella aptit gör att han hänsynslöst alstrar det ena barnet efter det andra med båda. I familjen finns också mannens mor som vill vara en modersgestalt för familjen samtidigt som hon uppmuntrar sin son att utöva polygami. På grund av de många likheterna mellan familjen Ryder och Barnes egen familj har många tolkningar av romanen kommit att ganska enögt fokusera på det biografiska och påvisa exakta motsvarigheter till romanens persongalleri och händelser i författarens egna liv. Sådana läsningar tenderar dock att förbise bokens litterära egenart och de intrikata betydelselager som texten i sig genererar. Ryder är en roman som bryter med flera litterära konventioner. Barnes blandar prosa och vers och använder ett högtravande, Shakespeareinfluerat språk för att skildra de mest groteska och bisarra händelser. Hon skriver om sex, förlossningar och tidelag, vilket ansågs så mycket mer stötande då hon var kvinna. Barnes benämns ofta som modernistisk, men hennes motsträviga och svårgenomträngliga språk har lite gemensamt med andra modernistiska författare.
Ladies Almanack är en annan ambivalent bok som på vers skildrar en grupp lesbiska kvinnor och deras förehavanden. Liksom i The Book of Repulsive Women följer skildringen en rabelaisk, grotesk tradition där humorn både kan tolkas som hån mot de kvinnor som figurerar i boken och som en parodi på tidens fördomar om lesbiska kvinnor och deras förehavanden. Bilden av Barnes som en progressiv skildrare av lesbisk kärlek är sålunda minst sagt problematisk, men ändå anses hon vara en av ämnets pionjärer på grund av sitt mest kända verk Nightwood (1936).
Romanen Nightwood brukar också den läsas biografiskt som berättelsen om den passionerade och destruktiva kärlekssagan mellan Barnes och en kvinna vid namn Thelma Wood. Thelma Wood själv anklagade Djuna Barnes för att med denna bok försöka hämnas och förstöra hennes liv. Nightwood kretsar kring den mystiska Robin Vote och de människor som älskar och åtrår henne men som hon lämnar en efter en. Särskilt central är Nora, som hon inleder en affär med efter att ha lämnat sin man och sitt barn, men som hon snart överger när denna börjar kväva henne med krav på äganderätt och monogami. Robin Vote är en karaktär som i det närmaste kan sägas betecknas av sin frånvaro. Hon tycks ständigt vara på flykt och gäckar ständigt dem som försöker hålla henne fast. Som litteraturvetaren Andrea Lundgren skriver i sin magisteruppsats Nattens Gränsland – En analys av själv-transformation som ontologiskt motstånd i Djuna Barnes Nightwood, säger Robin nästan ingenting, men är den som alla andra talar om.
Förutom Robin och Nora befolkas texten av ett persongalleri som alla, som Lundgren påpekar i sin uppsats, på olika sätt bryter mot rådande normer. Där finns Robins man Felix, en karaktär som gör allt för att dölja sitt judiska påbrå och omskapa sig själv till aristokrat, och deras son Guido, som genom sin antydda utvecklingsstörning grusar Felix förhoppningar om en arvinge som skulle kunna befästa den framstående position han strävar efter. Som för att understryka det performativa draget i Felix (och i förlängningen alla människors) skapande av den identitet han önskar, presenteras han omgiven av cirkusartister: en kategori av människor som ofta får representera det groteska, normbrytande och karnevaliska. En annan central karaktär i Nightwood, även om han figurerar i periferin av historien om Robin, är transvestiten Dr Matthew O’Connor, vars doktorstitel antyds vara lika falsk som Felix ställning som aristokrat. Matthew O’Connor, som även förekommer i Ryder, är romanens mest mångordiga karaktär, som likt en grekisk kör knyter ihop, förklarar och sammanfattar genom sina kommentarer till det som händer. Samtidigt är han i sig själv en viktig gestalt för berättelsens struktur, som på alla nivåer vill bjuda motstånd mot normer och klassificering, vilket är temat för Lundgrens uppsats. Detta motstånd återfinns, liksom i samtliga Barnes texter, också i språket, som är svårgenomträngligt, och i den fragmentariska narrativa strukturen.
Nightwood är med andra ord en queer roman inte bara därför att den gestaltar kärlek mellan två kvinnor, utan enligt den definition som används i den moderna litteraturforskningen, där ”queer” har kommit att beteckna ett såväl språkligt som innehållsmässigt motstånd mot gängse, normativa diskurser kring begär, kön som stabila kategorier och andra vedertagna dikotomier. En sådan dikotomi som dekonstrueras i Nightwood är den mellan människa och djur i bokens omtalade slutscen då Robin möter Nora och hennes hund och plötsligt med en märklig rörelse glider ned mot hunden och nästan tycks genomgå en slags metamorfos bort från det mänskliga. Hunden i sin tur tycks, som Lundgren påpekar, få mer mänskliga drag. Denna märkliga och skräckbetonade scen har ofta tolkats som sexuell, som att Robin idkar samlag med hunden. Men Lundgren menar alltså att det i stället handlar om det upplösande av dikotomier som är ett av Nightwoods mest centrala teman.
Barnes fick en beundrare i T.S. Eliot som hjälpte till att få boken publicerad, dock först efter många bearbetningar och ändringar. När Nightwood äntligen kunde ges ut möttes den av hyllningar från många håll trots (eller kanske på grund av) dess svårtillgängliga språk och kontroversiella innehåll. Författarkollegan William Burroughs kallade den för en av 1900-talets bästa böcker.
En tid efter utgivningen av Nightwood drabbades Barnes av såväl fysisk som psykisk ohälsa. Hon kämpade bland annat mot alkoholism, och det var osäkert om hon någonsin skulle publicera något igen. 1958 kom dock pjäsen The Antiphon vilken, föga överraskande, har beskrivits i reducerande termer som en ”hämndbok” riktad mot Barnes familj. I The Antiphon återvänder Barnes till de stilistiska anakronismerna hon använde sig av i Ryder. Pjäsen är skriven på vers med ett språk som för tankarna till Shakespeare, och har även vissa element som är snarlika, som en förklädd släkting vars identitet de övriga karaktärerna från början är ovetande om. En av huvudpersonerna heter dessutom Miranda, precis som hjältinnan i Shakespearepjäsen The Tempest, vilket kan ses som ytterligare än referens. Pjäsens handling utspelar sig dock i slutet av 1930-talet och skildrar en sönderfallande och dysfunktionell familjs återförening och familjemedlemmarnas konfrontationer med varandra.
Här, liksom i Ryder, återfinns (fast nu förpassade till bakgrunden), den polygama fadern och den dominanta farmodern. Mest framträdande är dock relationen mellan modern Augusta och dottern Miranda, vilken präglas av den förstnämndas avundsjuka gentemot den senare. Där finns också de två sönerna som hånar sin syster, Miranda, för dennas sexuella frigjordhet och artistiska karriär. När de ger sig av skyller modern detta på Miranda och dödar henne. The Antiphon visade sig inte särskilt förvånande vara en ytterst svårspelad pjäs som till slut fick sin urpremiär i Sverige av alla ställen, vilket var något som Dag Hammarskjöld var med om att driva igenom. Även om det i The Antiphon och Ryder finns dominanta och stundtals destruktiva modersgestalter så är båda dessa texter feministiska i det att de dekonstruerar den patriarkala kärnfamiljen. Dessutom är formen, med dess vanvördiga blandning av groteska inslag och språkliga influenser från Chaucer och Shakespeare, en slags dekonstruktion av den manligt dominerade, västerländska litteraturkanon.
Efter The Anthipon kom den märkliga lilla rimboken Creatures in an Alphabet (1982) där Barnes skrivit rim om olika djur i alfabetisk ordning. Formatet tycks vara för barn, men de relativt komplicerade ord som används talar emot att så skulle vara fallet. Denna relativt anspråkslösa bok kom att bli Djuna Barnes sista publicerade verk. För nutida läsare är Barnes främst känd för Nightwood. Som tidigare nämnts kallas hon ofta modernist, men hennes eklektiska texter låter sig svårligen placeras i något fack. Liksom personerna som befolkar dem gör motstånd mot kvinna, man, människa, djur som fasta kategorier, bjuder Barnes texter motstånd mot varje försök till kategorisering.
Fotnot: Queerdefinitionen i modern litteraturforskning återfinns i Queera Läsningar: Litteraturvetenskap möter queerteori, Katri Kivilaasko, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén (red.)