Hungerstrejken är en desperat handling, i en situation som ingen borde behöva vara i; där de som tagit på sig att lyssna, lyssnar så lite och så dåligt.
Vi har de senaste åren sett en våg av hungerstrejker, i världen mot olagliga frihetsberövanden, och i Sverige mer specifikt mot berövanden av tillstånd att få leva. Som om det inte räcker att en har lämnat hela sin tillvaro bakom sig och lyckats ta sig hit med risk för sitt liv tack vare att EU och Sverige kriminaliserat alla vägar till asyl. Att då behöva be om lov att få leva…
Ett system som använder nationella mål när det bedömer människors behov kommer aldrig att ge människor den stadgade rätt de har, till exempel asylrätt. Det blir ofrånkomligen en fråga om budgetbalans, eller för den delen kulturbalans – ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Det är därför stor risk att en asylprocess aldrig kan vara ”rättssäker”, den kommer alltid, direkt eller indirekt, att påverkas av olika nationella mål, som att ”minska volymerna”. Eftersom individuell – rättvis – asylprövning har denna inneboende svaghet, återstår då att vädja om att staten ska vara mer generös – men det är en återvändsgränd där människovärdet kommer att följa konjunkturen.
Men, en stat som Sverige kan aldrig ses som generös i den här frågan i och med en historisk och pågående kolonialism. Och även om själva asylprocessen inte vore så bristfällig som den är så finns det ju många andra anledningar att migrera än de som kan definieras som individuella skyddsbehov. Till exempel de som vill flytta till Europa på grund av att det ekonomiskt sett inte går att leva där de bodde innan. Det är också där som vi ser gränsen, som ett centralt verktyg för att upprätthålla ett globalt system av snedfördelade resurser och livsmöjligheter. Jorden tillhör alla, och alla ska ha rätt att migrera. Oavsett om det är på grund av förföljelse, krig, hunger, arbetslöshet, familj, vänner; eller för att det vore kul.
Sverige är ett extremfall när det kommer till betydelsen av att vara registrerad som medborgare och att ha papper på att en får bo här. Nästan allting i samhället är stängt för den som saknar personnummer. Det skulle inte behöva vara så. Det är inte alls en befängd idé att människor fritt skulle kunna få resa in i Sverige och i Europa. Hela idén om total gränskontroll – i så kallad fredstid – är historiskt sett ganska ny.
När systemet inte klarar av att se till att alla som vill/behöver bo här får de papper och tillstånd som krävs är en lösning att göra Migrationsverkets beslut mindre avgörande, lite mindre livsfarliga. Vi måste bort från ett system med ”andra klassens invånare” – ja, ett klasslöst samhälle, tack. Alla som bor på en plats måste ha samma rättigheter och skyldigheter – det försvåras av att medborgarskap är ett ärftligt privilegium.
Det är inte heller en absurd idé att det skulle gå att ha ett samhälle utan ett centralt statligt system för registrering av alla invånare, mot vilket alla kontrolleras dagligen så fort de lånar böcker, går i skolan, uppsöker vården, jobbar, åker kollektivtrafik, handlar och så vidare. Allt det här fungerar redan, fortfarande, ändå – de enda nedskärningar vi behöver är på polisens och andra myndigheters möjlighet att förfölja människor på grund av ursprung.
Vi skulle stödja en generell regularisering av alla som bor här (papper åt alla) – men en taktik, där vi inte bara ber någon annan, är att minska skillnaderna mellan att ha papper och att inte ha det, överallt där vi kan, nu.
