När året ska summeras är det en händelse som mer än någon annan sticker ut i nyhetsrapporteringen om Sverige – kravallerna i Stockholmsstadsdelen Husby i maj. Från polisens dödsskjutning av en äldre man till den oprovocerade attacken på ungdomar i en helt annan del av Stockholm en vecka senare, när fascister försökte sig på att agera ”medborgargarde” efter kravallerna.
Husbybor, upprörda efter dödsskotten och polisens lögner, attackerades med dragna batonger av samma polismakt. Kallades ”apjävlar” och värre. Bilar brann och tv-team från kvällstidningarna bidrog med bränsle genom att sända direkt. Tänd eld på en bil – nå ut direkt till hundratusentals Expressenläsare. ”Som i ett tv-spel”, som en anställd vid Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning uttryckte det till Arbetarens reporter.
Stadsdelsgruppen Megafonen i Husby blev rikskänd när den uttalade sig om upploppen och vägrade ta avstånd från bilbränderna. Det vill säga, man fördömde handlingen och samlade in pengar till bilägarnas självrisk, men hade samtidigt förståelse för att det inträffade. I borgerliga media blev Megafonen snabbt en suspekt kraft i upploppen. Det insinuerades till och med att de låg bakom.
”Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet”, skrev exempelvis Dagens Nyheters ökända ledarskribent Hanne Kjöller.
Sant är att Megafonens webbsajt var först med korrekta uppgifter om de märkliga omständigheterna kring den utlösande dödsskjutningen: mannen dödades omedelbart, han fördes ut i liksäck och inte på bår. Han avled inte senare på sjukhus, som polisen hävdade och medierna återgav samma kväll.
Polismannen Martin Marmgren var på plats i Husby timmarna efter dödsskjutningen, och publicerade flera månader senare en svidande kritik av den inledande, katastrofalt klantiga inbrytningen som kostade en 69-åring livet och resulterade i sådan omfattande förstörelse under dagarna som följde.
I sin artikel säger Martin Marmgren att han lät bli att publicera tidigare – och att hade han sagt vad han visste direkt hade han antagligen fått skulden för att ha bidragit till att orsaka kravallerna. Den domen föll nu i stället på Megafonen.
– Vi har hela tiden försökt förklara att vi inte använder våld och att vi inte ser våld som en långsiktig lösning på problemen. Men vissa vill inte prata om strukturella problem och bakomliggande orsaker till det som hänt, och då blir ett sätt att tysta oss att framställa oss som banditer, sade Rami Al-Khamisi till Arbetaren. Det hjälpte inte mycket när folk hade bestämt sig.
”Vem ringer man på när polisen attackerar en?”. Det var en av frågorna på Megafonens presskonferens efter de första kravallerna, sedan polisen gått till attack på torget i Husby och misshandlat människor. Beskrivningarna låter inte helt olikt nazistattacken i Kärrtorp i förra veckan. Reaktionen blev dock våldsammare i Husby.
Den tvivelaktiga dödsskjutningen var som så ofta den utlösande faktorn. Att många ungdomar sedan tidigare kände sig punktmarkerade av polis på jakt efter små mängder lättare droger kan mycket väl ha spelat in. Liksom naturligtvis allmän apati och en känsla av att vara åsidosatta. På grund av ursprung, hudfärg, brist på jobb och pengar.
Upplopp väcker alltid mycket starka känslor. Vi följde kravallerna i Frankrike och i London tidigare år via nyheterna. Omvärlden följde storögt händelseutvecklingen i Stockholm i maj 2013. Kan sådant verkligen hända i Sverige? Högerdebattörer ansåg att ungdomarna i Husby i stället borde vara ”tacksamma”. Oklart för vad.
Fascister startade en stödgrupp för polisen på Facebook som snabbt fick över 90 000 anhängare. Högerradikala fotbollshuliganer gav sig ut för att ”stoppa kravallerna” och nazisterna i Svenskarnas parti gjorde sitt bästa för att få det att verka som om de var drivande i detta så kallade ”medborgargarde”. För säkerhets skull attackerade man ett område där det inte varit några bränder, och där de inte behövde räkna med motstånd.
Redan när Paris förorter brann 2005 stod det klart att vi såg framtiden även för Sverige. Det är som att betrakta en olycka i ultrarapid. Alla vet att det kommer att hända, och sedan händer det. Om och om igen.