En nästintill enad omvärld sörjer minnet av en av de största. Nelson Mandela har i över ett halvt sekel personifierat frihetskamp och inspirerat rörelser världen över att slåss för mänskliga rättigheter, rättvisa, solidaritet och socialism.
Men att under den dystra fredagsmorgonen läsa borgerliga kommentarer om att inte dra paralleller mellan minnet av Mandela och högerns tidigare kompakta tystnad, eller till och med aktiva motstånd mot ANC och deras vädjan om internationell solidaritet, säger en hel del om vår samtid.
I dag får inget politiseras. Minnet av Mandela reduceras till de tårfyllda dagarna runt frigivningen 1990 och presidentvalet 1994.
Då stod statsledare från världens alla hörn i kö för att skaka den hand de tidigare ignorerat.
Allt för lite just nu handlar om kampen och vägen dit. Till frihet och ett demokratiskt val.
Nelson Mandela jämförs med en Astrid Lindgren-figur. En snäll gammal man. Trygg och knappast kontroversiell med sin försoningspolitik åren efter Apartheids avskaffande.
Men att inte minnas rörelsen han kom från och att inte prata om den massmilitans och sociala organisering som ANC stod för är inget annat än ett platt fall för alla som i dag stämmer in i hyllningskörerna, men som inte nämner något om socialism och en ofta kompromisslös kamp mot en brutal övermakt, länge stödd av storföretag och västerländska regeringar.
Kristdemokraternas pressekreterare Fredrik Hardt skriver på twitter att försöken att dra politiska poänger kring Mandelas död är lågt. Den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman ironiserar över hur svenska vänsterdebattörer i stället för att sörja hellre påtalar det faktum att Moderaterna faktiskt aktivt motsatte sig den svenska bojkottningspolitiken. En politik som för övrigt hade starkt stöd bland övriga partier, fackföreningar och folkrörelser.
Kort och gott.
Försöken att avpolitisera Mandelas roll och enbart se hans år efter frigivandet, försoningspolitiken, blir bara pinsamma. Men säger också en hel del om hur allt har blivit. Försöken att avpolitisera allt och enbart se till individen Mandela och inte till den tidigare mass- och befrielserörelsen ANC.
Nelson Mandela själv sade: ”I dag är det många som vill vara våra vänner. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det riktigt svårt.”
Jag hoppas Fredrik Reinfeldt och Sofia Arkelsten, hon som stod bakom Moderaternas försök att ändra sin egen historia, läser den meningen innan de lägger sig ikväll.
Minnet av Mandelas hela liv lever nämligen. Och förhoppningsvis fortsätter de att fortsätta inspirera rörelser världen över till kompromisslös kamp mot förtryck och fattigdom. De som i dag kämpar och av många fördöms, kan mycket väl vara de som hyllas imorgon.
