En tid som kan beskrivas genom sina vapen verkar kusligt steril, som om den lämnat sitt mänskliga hölje och möter vårt obehag med en blänkande blick. Den sena, och mest mordiska, kolonisationsvågen under slutet av 1800-talet hade maximkulsprutan. Andra världskriget kom med flygande fästningar som terrorbombade civila mål och väldiga tanks som krossade allt i sin väg. Det kalla kriget var en märklig och explosiv blandning av avancerade kärnvapenbestyckade missiler och massproducerade enkla Kalasjnikovs som höll glöden levande i de smutsiga krigen, vilka förpassats till den tredje världen. Och nu lever vi alltså i drönarens, den obemannade luftfarkostens, tid. Där är döden är radiostyrd. Redan innan vi helt fått vänja oss vid hur krigets lagar upplösts i drönarens spår sker nu en kapprustning mot bättre och mer automatiska varianter. De så kallade terroristerna kämpar också tveklöst för att göra vapnet till sitt eget.
Den unge – född 1976 – franske filosofen Grégoire Chamayou har, med Théorie du drone (”Teori om drönaren”), skrivit en i en växande flod texter som försöker förstå vår tids vapen och genom det samtiden. Även om Chamayou lider av den ”pratighet” som ofta blir konsekvensen när teoretiker ger sig på det som händer precis nu så är boken en lika elegant som skrämmande redogörelse av effekterna av främst USA:s, men också Israels, drönare. Vilka länderna är har dock mindre betydelse i det stora hela. Vapen diskriminerar inte när det gäller avtryckarfingrar. Likaså är det meningslöst att försöka intala oss att drönarna endast måste flyga över Mellanösterns och Asiens öknar. Snart kan de lika gärna vara över våra huvuden.
Att dagens förövare av drönarnas våld snart riskerar att bli offer för samma vapen är passande ur fler aspekter än den tröttsamt bekanta ”öga för öga”-rättvisan. I Chamayous skildring blir det tydligt att drönaren är ett vapen vars främsta effekt är att relativisera alla begrepp som den kommer i närheten av. Som det allra modernaste vapnet uppfyller den Marx idé om moderniteten där ”allt som är fast förflyktigas”. De allra tydligaste exemplen är uppluckringen av skiljelinjerna mellan civila och militärer, mord och dödande i krig, samt taktik och strategi. Chamayou börjar med den viktiga frågan om kriget mot terror verkligen är ett krig eller om drönarna har varit del i att förändra vad krig är. Kriget mot terror är uppenbarligen globalt, men om hela världen är i krig, var finns då den fred som kan sättas emot kriget? Chamayou hävdar att vi nu i stället borde tala om en global jaktmark där villebrådet är enskilda människor som, utan hänsyn till vare sig krigets eller de internationella lagarna, jagas från ovan.
Chamayou leder oss först genom drönarnas historia. Det var främst under det sena 1990-talet som USA:s armé började efterfråga en krigsföring utan dödsoffer på den egna sidan. De ”humanitära bombningarna” under Kosovokrisen utfördes av amerikanska flygplan som inte fick flyga lägre än 5 000 meter. Träffsäkerheten blev därefter. Också i Israel fördes det fram tankar om att den israeliska soldatens liv skulle ses som lika mycket värd att skyddas som de civila israelernas. Det var tankegods som ledde fram till en krigföring där soldaten kan sitta i en helt och hållet säker miljö och idka krig på arbetstid för att sedan lämna basen och pendla hem till freden. Visserligen är drönarna mer precisa än bombplan som flyger på 5 000 meters höjd, men de är samtidigt mycket mindre träffsäkra än enskilda soldater. Resultatet av drönarna har blivit att omtanken om den egna soldaten har gjort att det inte längre ses som viktigt att skilja mellan den beväpnade fienden och civila i hans eller hennes omgivning. Det är en idé som inneburit slutet på krigets lagar, inom vilka den civila ska vara mer skyddad än soldaten.
Det amerikanska flygvapnet har utfört mellan 2 500 och 3 500 drönarattacker mellan 2004 och 2012. Till detta kommer ett okänt, men troligen inte ringa, antal attacker som sköts av CIA. Antalet drönare ökar exponentiellt. Chamayou drar en fascinerad parallell till britternas användning av flygplan för att bekämpa koloniala uppror under mellankrigstiden. Precis som nu var det inte speciellt framgångsrikt. När bomberna regnade ned från himlen växte befolkningarnas motstånd. Nu håller USA på att skapa en helt ny generation av radikala terrorister alldeles i onödan.
En annan effekt som drönarna har haft är att bryta ned gränserna mellan militära och polisiära uppdrag. Det amerikanska flygvapnet vill gärna utmåla drönarna som ett slags polisvapen. Chamayou påpekar att en polis endast borde använda dödligt våld som en sista utväg. Den beväpnade drönaren är en polis som avrättar en person för att sedan avgöra om den var skyldig eller ej. Drönarnas övervakande funktion kommer också med allra största sannolikhet att snart bli en helt vanlig del av polisarbete, också i länder som inte är i strid. Även om de förhoppningsvis inte kommer att vara bestyckade blir de ännu en del i det bevakningssamhälle som kriget, eller vad det nu är, mot terrorismen har gett upphov till. Det är i detta samhälle som vi alla bevakas som vore vi skyldiga. Statens allseende öga kommer till slut att skapa ett perfekt panoptikon där allas rörelser kan observeras hela tiden. Fortfarande science fiction för oss, men mördande verklighet i Jemen, Afghanistan, Pakistan och så vidare.
Chamayous tro på att det är genom hackers som drönarna kommer att utmanas då deras system penetreras, låter uppgivet. Motståndet blir endast reaktivt. Mer givande är det att bemöta drönarnas välde på idénivån. Här är det intressant att betänka vad drönarna saknar. En aspekt som Chamayou påpekar är hur ”unmanned” (obemannad) på engelska också betyder omanlig i meningen kastrerad. Trots denna terms macho-bagage blir det ett sätt att tänka på drönaren som det lömskaste, fegaste och mest moraliskt förkastliga vapnet.
Det nästa steget, en drönare som agerar helt automatiskt, leder till ännu en brist. Den typen av vapen kommer att göra världen huvudlös, som Adorno skrev i ”Minima moralia”. Mekaniken ersätter teologin. Det finns då inte längre något mänskligt subjekt eller en historiens ande som strävar mot ett mål att uppfylla. Chamayou beskriver det som en ”mardröm som skönjes vid horisonten”. Dödandet i kriget blir ett kallt maskinellt utrotande, vilket negerar varje idé om mänsklig värdighet. Alla krigets lagar upplöses eftersom det inte längre handlar om hur ett vapen används. Den viktiga distinktionen mellan vapen och kombattant upphävs. Om vapnet blir det som kämpar, vem ska då hållas ansvarig för en robot som agerar på eget initiativ? Det kan lika gärna vara den som producerat roboten som den som sätter den i aktion på krigsfältet.
Samtidigt ger det automatiska vapnet en möjlighet att åter igen hävda det livsnödvändiga i att världen har ett huvud, att människan äger både subjekt, värdighet och politik. Den verkliga utmaningen, som Chamayou inte ser, är att föreställa sig en värld utan drönare. Drönarna borde förpassas till samma kategori av vapen som landminor eller senapsgas. Vi har ingen anledning att ställa oss vid sidlinjen och tänka att vi inte kommer att påverka. Koloniala strider har alltid varit en övningsbana för det som förr eller senare importeras till västerlandet och används mot de egna befolkningarna.
I en helt annan kontext, en kontext av kalla krigets kärnvapen, skrev Paul Virilio att automatiserade system leder fram till politikens död. Då fanns det helt enkelt för lite tid för politiker att utvärdera en handling eftersom ett svar på en attack skulle krävas omgående. Nu är inte hastigheten frågan, men i drönarens tid glider vi långsamt mot samma situation där robotarnas logik förflyktigar vad en demokratisk idé om ”det politiska” utgörs av. Resultatet kan mycket väl vara hela arméer som blint lyder order, för att inte tala om polismakter som följer i deras ledband. Statens makt kan bli oinskränkt. Att teoretisera kring vad drönarna innebär, som Chamayou, utgör ett första steg i att formulera ett genomtänkt och slagkraftigt motstånd mot det semi- och helautomatiserade våldet. Alla omskrivningar av krig som polisiära aktioner riskerar att generalisera kriget till att gälla hela tiden och överallt. I fredstider ska staten inte kunna övervaka oss varken från luften eller över internet och rättslig prövning måste komma innan statens straff. I krig måste krigets regler ännu en gång få råda. Drönarna har endast, som Chamayou påpekar, fört ned USA på terroristernas moraliska nivå, där åtskillnad mellan civila och soldater har tappat all betydelse.
I Bortom gott och ont kom Nietzsche med en relevant varning: ”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster” och lade sedan till att varje gång man stirrar in i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka. Att fästa blicken på en bättre framtid är en politisk handling som kan leda till något mer än ett lönlöst motstånd.