Klockan är strax efter halv fem på morgonen. Rosmery Gonzalez snörar på sig boxningskängorna med sömniga rörelser innan hon stänger ytterdörren om sig. Det är tyst ute, Nicaraguas huvudstad Managua har ännu inte vaknat. Hon gäspar.
– Min son somnar sent om kvällarna, säger hon.
Det är bara ett par veckor kvar till en nationell boxningsturnering hon ska delta i och hon behöver förbättra sin kondition. Hon lättar på stegen.
Rosmery Gonzalez bor i ett litet hus i det enkla området La fuente tillsammans med sina föräldrar, sin tvååriga son och sina syskon. Ett par kilometer därifrån, i det välbeställda området Las Colinas, ligger gymmet Gravity. Där jobbar hon som boxningstränare, och det är dit hon joggar om mornarna.
Rosmery Gonzalez ökar farten. Det är bara ett par hundra meter kvar och nu svischar rymliga villor med högresta murar förbi. Utanför gymmet stannar hon upp och hämtar andan.
– Vid åttatiden ska jag vara på universitetet. Och när jag slutat där hinner jag bara vara hemma en timme innan jag ska jobba. Det är på mornarna jag har tid att träna.
Boxning är en stor sport i Nicaragua. Men att stöta på tjejer som boxas är fortfarande ovanligt. I hela landet finns bara runt 35 kvinnliga boxare. Rosmery Gonzalez, som började boxas som 16-åring, är en av dem.
– Jag tyckte om boxning och hade sett det på tv, men hade aldrig kunnat föreställa mig att det finns kvinnliga boxare, säger hon.
Det var först när hon kom till Managuas idrottsinstitut, med idén att träna på deras gym, som hennes uppfattning ändrades.
– Där träffade jag Polvorita (Guillermo Polvorita Martínez, känd boxningstränare i Nicaragua, redaktörens anmärkning) och frågade om det var möjligt för mig att träna boxning. Han sade ja, och tränade mig sedan under fem år. Jag är väldigt tacksam för det han lärt mig.
Nu är Rosmery Gonzalez 21 år. Hon har hunnit gå 23 matcher och hennes nästa utmaning är att vinna sin viktklass, 51 kg, i en nationell boxningsuttagning som närmar sig. Lyckas hon blir hon också kvalificerad för att delta i en turnering med boxare från hela Centralamerika.
– Jag vill ta guld och representera Nicaragua, säger hon.
Morgon har hunnit bli tidig eftermiddag. Rosmery Gonzalez har slutat sina lektioner i psykologi för dagen och är tillbaka på gymmet – den här gången i egenskap av tränare. På Gravity hänger boxningssäckarna i en prydlig rad. Golvet är nyputsat och boxningsringen skiner. Än så länge är gymmet tomt. Här arbetar Rosmery Gonzalez sex dagar i veckan, vanligtvis från klockan 14 till klockan 20.
– Mitt jobb gör så att jag kan försörja mig och min son. Jag bidrar också med det jag kan till min familj.
I amatörboxning för tjejer finns inte några pengar att hämta, säger hon.
– Det finns lite stöd för kvinnliga boxare. Nu är det lite bättre än för ett par år sedan, men det behövs fortfarande göras mycket. Om man inte får ekonomiskt stöd, hur ska man då kunna åka utomlands och proffsboxas? Boxning är en tuff sport och för att orka ta emot slag behöver man också äta bra och få i sig vitaminer. Men någon sådan hjälp utifrån finns inte. En del har inte pengar till att sköta sin kost eller köpa träningskläder. Jag köper det jag kan med de pengar jag har.
Rosmery Gonzalez mamma hjälper henne med att ta hand om hennes son medan hon arbetar eller studerar. Utan stödet hemifrån tror hon att det hade varit svårt att fortsätta med boxningen.
– Jag är den enda i familjen som boxas, men de stöttar mig och uppmanar mig att fortsätta. Som ensamstående mamma är tiden ofta knapp och det kan kännas tufft. Men jag intalar mig själv att jag kan och att jag orkar. Jag måste så jag kämpar på. Jag har mål som jag vill nå och jag boxas helt och hållet för kärleken till sporten.
Men studierna är också viktiga. Rosmery Gonzalez är färdig psykolog om två och ett halvt år. Boxningen är inget hon ser sig hålla på med för alltid.
– Jag har en gräns. Jag kan inte leva på det så kanske håller jag på i tre år till. Kanske skulle jag kunna fortsätta längre om jag skulle kunna boxas professionellt utomlands.
De första kunderna börjar trilla in. Rosmery Gonzalez tar fram sitt tidtagarur och går mot ringen. Plikten kallar.
Bara till för ett par månader sedan tränade Rosmery Gonzalez på Managuas statliga idrottsanläggning, INS, med den nationellt erkända boxningstränaren Guillermo ”Polvorita” Martínez. Polvorita har arbetat som tränare i 40 år, utbildat sig i Tyskland, Kuba, USA, Mexiko och Kanada och är ett respekterat namn i branschen. Han var den första att träna tjejer i Nicaragua och har kallats för ”damboxningens fader”.
– Portarna för damboxning öppnades 1996 i Nicaragua och den 19 juni kunde vi genomföra den första matchen. Violeta Barrios de Chamorro (dåvarande president i Nicaragua, redaktörens anmärkning) undrade hur man kunde låta kvinnor boxas och ifrågasatte mig. Men jag hänvisade till reglerna, att det blivit tillåtet. Det var delade läger – en del var mot, andra för, säger han.
Men damboxningen fortsatte och intresset växte med åren.
– Ett par år senare, runt år 2000, började en del tjejer att vinna matcher utomlands och ta hem medaljer till Nicaragua.
2010 visades filmen La Yuma, som regisserats av fransyskan Florence Jaugey, på biografer runt om i världen. Yuma, som filmen handlar om, är en ung tjej i Managua som drömmer om att bli boxare. Hon bor med sina syskon och sin mamma i ett fattigt område, där gängen slåss om kontrollen, och tampas med en hård vardag. För Yuma är boxningen en ventil och en möjlig utväg. Filmen har vunnit en rad priser och rönte stora framgångar när den kom ut, även utanför Nicaragua. Polvorita tränade skådespelerskan Alma Blanco, som hade rollen som Yuma, innan inspelningen och medverkar också som sig själv i filmen.
– Efter att filmen kom ut fick damboxningen ett uppsving, säger han.
I Nicaragua finns det totalt tre professionella damboxare. Men ännu har ingen blivit proffs utomlands. Polvorita menar också att antalet damboxare har minskat den senaste tiden. För inte länge sedan fanns det runt 60 kvinnliga boxare, nu är siffran nere på 35.
– Det finns många tjejer med talang, men det saknas ekonomiskt stöd, marknadsföring och visioner för amatör- och proffsboxning. Bara vid ett fåtal tillfällen, som när det är en turnering i landet, stöttas damboxningen. Därför har den heller inte kunnat utvecklas, säger Polvorita.
Enligt honom är avsaknaden av stöd inte bara kopplat till landets ekonomi, utan också till mentalitet.
– Nu har vi en machokultur där kvinnor förväntas stå i köket. Regeringen pratar om delaktighet för kvinnor, men det appliceras inte inom boxningsvärlden. Det är en svår cirkel att bryta. Machomentaliteten måste förändras. Varför skulle inte kvinnor kunna boxas som vi?
Trots omständigheterna tror Guillermo ”Polvorita” Martínez på en ljus framtid för boxningen.
– Vi har kvaliteten. Skulle vi få mer stöd i framtiden skulle kunna ha många Nicaraguanska mästare framöver.
Rosmery Gonzalez håller med om att boxningsvärlden kan vara tuff för kvinnor. Men personligen har hon inte drabbats.
– Jag har hört att vissa gym inte tar emot kvinnor. Men jag har aldrig haft problem där jag har varit. Det gäller att visa att man tar för sig också.
Sedan hon slutade att träna på Idrottsinstitutet har hon sin kollega från Gravity, German Cerruto, som coach. Det är därför hon springer till gymmet om mornarna – han finns där då.
– Jag var boxare på 1980-talet och har varit tränare i 25 år. Jag började träna tjejer först 1998. Då var det få som boxades, men nu blir det fler och fler för varje år, säger German Cerruto.
På Gravity tränar de som har pengar – avgiften ligger på 50 dollar (lite mer än 300 svenska kronor) i månaden. Men de som har det gott ställt tillhör inte dem som vanligtvis tävlingsboxar, menar German Cerruto.
– De vill kanske gå ned i vikt eller lära sig träningsformen, men de ställer sig inte i ringen. Nästan alla boxare i Nicaragua har eller har haft små ekonomiska resurser, säger han.
Nicaragua är Latinamerikas näst fattigaste land. Det är också det land i Latinamerika med högst procent kvinnor i åldern 20 till 24 som har fött barn före 18 års ålder, enligt FN:s befolkningsfond. Oftast är det kvinnorna som har huvudansvaret för barnen. I Nicaragua finns få förskolor och de flesta föräldrar tar hand om sina barn i hemmet, får hjälp av sina mödrar eller anställer en barnflicka. Det sistnämnda alternativet innebär också en extra kostnad varje månad.
– För att bli en bra boxare gäller det att vara disciplinerad och träna hårt. Om man inte har bra kondition går det inte att bli en bra boxare. Det ideala är att inte ha barn, det är lättare att satsa då. Det gäller för både kvinnor och män, säger German Cerruto.
Ett par kvarter från Rosmery Gonzalez, i området El Reparto Schick, bor Keyling Casanova. Hon är 20 år och en av Nicaraguas främsta kvinnliga boxare. Keyling är också en god vän till Rosmery.
– Jag gick min andra match någonsin mot Keyling. Det var stort. Hon är erfaren och jag kände mig stolt över att kunna boxas mot henne redan under min andra fight. Det var då jag blev motiverad att fortsätta, säger Rosmery Gonzalez.
Även boxningstränaren Polvorita lovordar Keyling Casanova och tror att hon kan gå långt om hon får stöd.
– Hon är väldigt, väldigt bra, säger han.
Keyling Casanova, som bor tillsammans med sina två döttrar, sin mamma och sina syskon, var bara tio år när hon började boxas. Efter att ha tränat tre månader gick hon sin första match.
– Jag är äldst av mina syskon och började boxas på eget bevåg. Jag var nyfiken på hur det var, säger hon.
Sedan dess har hon gått 125 matcher. Flertalet gånger har hon kammat hem titeln i sin viktklass, 64 kg, i Nicaragua. Keyling Casanova har också blivit centralamerikansk mästare.
– Jag springer på mornarna och tränar boxning på kvällarna fem dagar i veckan. Det gäller att vara förberedd, att ha en familj som stöttar dig och att lita på själv. Så kan du bli en bra boxare, säger hon.
Idolen är den amerikanska proffsboxaren Laila Ali. Keyling Casanova drömmer själv om att kunna boxas professionellt utomlands någon gång, men är tveksam till om det kommer att gå.
– Förutsättningarna finns inte för det i Nicaragua.
En av lösningarna till problemet tror hon är att marknadsföra sporten mer.
– I dag får vi knappt någon publicitet.
Turneringen närmar sig. Rosmery Gonzalez fortsätter att springa om mornarna och träna boxning med sin tränare German Cerruto. Men med bara ett par dagar kvar tills tävlingen får hon reda på att hon måste sova över i Managuas grannstad Masaya, där turneringen ska hållas, under tiden den pågår.
– Jag kan inte stanna kvar över natten. Jag kan inte vara ifrån min son så mycket, säger hon.
Rosmery Gonzalez har ingen bil och kollektivtrafiken går inte så pass sent, övernattning är det enda alternativet som kvarstår. Till slut är hon tvungen att säga till German Cerruto att hon hoppar av.
Är hon besviken? Hon rycker på axlarna.
– Det är som det är. Jag får komma igen nästa år.
Det är söndag och turneringen har nått sin sista dag. Rosmery Gonzales kompis Keyling Casanova är i final och ska snart gå sin sista match. Klockan är elva på förmiddagen och solen står redan högt på himlen, termometern visar 35 grader. Den lilla publikskara som tagit sig till tävlingen, som hålls vid Masayas marknadsplats, står och trycker i skuggan. Signaturmelodin till filmen Rocky strömmar ut ur högtalarna och Keyling Casanovas namn ropas upp. Hon kliver självsäkert upp i ringen. Gonggongen klingar till.
– BOX!
Jabb-jabb-vänsterkrok. Keyling Casanova rör sig snabbt och målmedvetet. Redan efter 60 sekunder bryter domaren matchen. När han sträcker upp Keylings arm i luften knyter hon näven och brister ut i ett glädjetjut. Keyling Casanova har vunnit på teknisk knock-out.
Hon ler.
– Nu ska jag vinna Centralamerikatiteln.
