Frustrationen i Bosnien har vuxit i många år. Internationella biståndspengar har försvunnit i härvor av korruption och löner har inte betalats ut. Dessutom har landets styrande politiker skyndat på privatiseringsvågen av bland annat flera stora fabriker och arbetslösheten, främst bland ungdomar, är rekordhög.
I mitten av förra veckan samlades uppretade fabriksarbetare i staden Tuzla för en demonstration och protesterna spred sig snabbt genom landet. På vissa ställen attackerades även regeringsbyggnader och i Sarajevo försökte ett tusental personer storma presidentpalatset innan polisen satte in tårgas och gummikulor mot demonstranterna, uppger flera nyhetsbyråer på plats. I Tuzla, där protesterna började, förstördes också en regeringsbyggnad i ett brandattentat och från högsta håll meddelade premiärminister Nermin Niksic att regeringen inte tänker tillåta fortsatt kaos på gatorna. Trots detta avtog inte protesterna.
Ilskan gäller främst fabrikslöner som inte har betalats ut och en rad misslyckade privatiseringar i landet som gjort att allt fler förlorat sina jobb de senaste åren.
– Regeringen säljer våra gemensamma tillgångar för ingenting och lämnar folket utan pensioner, jobb eller sjukförsäkringar, säger en ung demonstrant till nyhetsbyrån Reuters. Samtidigt visar protesterna också på stora skillnader mellan de som gått ut på gatorna och landets etablerade politiska partier.
Johanna Mannergren Selimovic forskar om bland annat Bosnien på Utrikespolitiska institutet i Stockholm och hon säger till Arbetaren att det inte finns något i protesterna som handlar om etniska konflikter mellan de olika folkgrupperna i landet. I stället samlas folk kring ett gemensamt missnöje mot de senaste 20 årens förda politik.
– Många av de etablerade partierna har en väldigt etno-nationalistisk agenda där de hämtar kraft ur en rädsla som fortfarande finns kvar hos en del efter krigsåren. En del av protesterna är destruktiva utan någon politisk agenda alls, men man kan också se mycket positivt i att folk enas över etniska gränser i gemensamma krav. Det kan mycket väl bli ett frö som kan växa och sprida en fredens agenda, säger Johanna Mannergren Selimovic. Samtidigt förklarar hon att missnöjet pyrt en längre tid runt om i alla delar av landet.
– Bosnien brottas med en väldigt hög arbetslöshet och det är många som tvingas försörja sig inom den svarta marknaden. Landet har egentligen inte återhämtat sig sedan kriget och det saknas fortfarande ett sunt politiskt klimat för att få ekonomin i rullning igen. Representanter för flera av grupperna som protesterat har öppet bett om ursäkt för delar av skadegörelsen som uppstod under helgen men står fortfarande fast vid sina krav på att flera politiker måste avgå.
– Om presidentbyggnaden brinner måste regeringen göra något drastiskt, säger Dennis Gratz som deltog i demonstrationen utanför presidentpalatset i Sarajevo, i en intervju med Sveriges Radio. Han säger också att Bosnien behöver en ny politisk generation som är fri från korruption och som ser till hela landets bästa. En annan demonstrant säger till Reuters att de som protesterar inte har något att förlora och att det här kan vara början på en bosnisk vår. Johanna Mannergren Selimovic menar att det trots enorma summor i bistånd fortfarande finns stora hål att fylla i det bosniska samhället. Korruptionen är fortfarande utbredd men det finns stora grupper i landet som börjat organisera sig.
– Tyvärr saknas det politisk beslutskraft. Däremot finns det ett väldigt väletablerat civilsamhälle i Bosnien i dag, med en betydelsefull kvinnorörelse och ett växande kulturliv som börjar formulera sig allt mer kritiskt.
